Jag tror att jag får lägga på ett kol. Det närmar sig mitt ettårsjubileum för denna bloggplats och jag tänkte att det skulle vara ett trevligt sammanträffande om ettårsdagen kunde få innehålla min tvåhundrade blogg. Det räcker kanske inte med ett kol. Utan en hel kolgruva. Nio dagar kvar och med denna blogg är jag uppe i etthundraåttiosju bloggar. Tretton bloggar kvar med andra ord. En och en halv blogg per dag ungefär. Om jag ser mig över axeln på den närmaste bloggtiden, så kan den frekvensen verka som en omöjlig uppgift.
Jag har ett användbart kort i bakfickan. Dags att plocka fram det. Min envishet. Har jag gett mig den på något, så brukar jag kunna genomföra det. Kanske inte helt och hållet på det sättet som jag hade tänkt från början. Det brukar i alla fall bli gjort. Den genen har hjälpt mig genom mycket. Så kanske ändå. Tvåhundra bloggar på ett år. Det börjar även bli hög tid att fundera på hur ettårsdagen ska firas. Jag vet redan nu vad jag ska göra. Jag ska jobba den dagen. Tolka. Möta döva. Jag får säkert tid till att publicera ett bloggjubileum också.
Jag gillar Pippi Långstrumps sätt att fira. Inte så mycket fokus på henne, utan mer fokus på dem som kommer och fira. Presenter till alla hennes vänner. Presenterna i byrålådan till Tommy och Annika. Julklapparna i trädet till alla ungar i staden. Så jag funderar på om jag på något sätt kan ge alla bloggare en present? Vad skulle det i så fall vara? Vad är det som bloggläsarna inte har eller vad är det de inte kan ordna på eget manér? Vad är en speciell gåva till alla trogna bloggsupportrar? Jag gör som min bror. När jag var liten så var det viktigare för min bror att ge än att själv få. Han började tjäna pengar ganska tidigt och för dem ordnade han julklappar. Jag minns smyckesskrinet och min första LP. Jag minns också hur gärna han ville avslöja innehållet i förväg.
Det gör jag också nu. Jag slår in en kommentar i vackraste inslagspapperet. Olika mönster och olika färger. Runt om alla paket matchande snören. Fina rosetter och krusiduller. Nu får var och en välja ett paket som faller i smaken. Alla paket ser arbetade ut. En del påkostade. En del enkla. Välj det som passar dig bäst. Innehållet däremot är samma. Lika rättvist för alla. En bloggkommentar. Den får du använda till att göra en önskan. En önskan om bloggämne. En önskan som bloggaren efter hand ska försöka ta tag i. Det känns som en utmaning att få hugga tag i något som en bloggläsare vill läsa om. Alla är kanske inte intresserade av linedance, släktforskning och småländska fotbollslag.
Jag har funderat på om jag också ska få öppna ett bloggjubileumspaket. Jag tar nog ett naturfärgat omslag med ett handmålat hjärta på. Snöret får vara ett långt grässtrå. Innehållet är detsamma som för andra bloggläsare. En kommentar. Min kommentar tillbaka till mig själv blir ärlighet. En sådan ärlighet som tål att prövas. Som inte ändrar riktning i blåsväder. En ärlighet som vågar berätta hur det var, hur det är och hur det kommer att bli. En ärlighet som varar längst. Sådan ärlighet är inte lätt. Den kan kosta på och om jag verkligen fixar att skriva ärligt, så kommer det att visa sig hur mycket den kan kosta.
Jag skulle också kunna ge mig kommentaren följetong. Jag har ett litet sug om att skriva en följetong på ett speciellt ämne. Fast frågan är om bloggen är rätt forum eller om det är bättre att skriva en bok i så fall. Jag tar mig en funderare på det. Nöjer mig med ärligheten så länge. Imorgon väntar en lång arbetsdag. Gävleborgs dövas länsförening har höstmöte. För öronen en tyst dag, desto intensivare för det visuella, för synen. Jag ser fram emot morgondagen. Jag tycker om dövas sätt att kommunicera. Att använda full uppmärksamhet i mötet mellan människor. Det är inte överdrivet vanligt i vår tid. Att då och då få påkalla uppmärksamhet genom att stilla vidröra den andra personens arm är en närhet, som jag tror att många av oss eftersträvar. Imorgon behöver jag inte höja min röst. Imorgon blir det upp med händerna och användande av världens vackraste språk: teckenspråket. På återseende med ett leende!
PS. Ordningen är återställd. Mr T är hemkommen och det är skönt. Jag var på konsert igår kväll och jag saknade en bastrombon och framförallt bastrombonisten. Haydn, Mozart och Beethoven i all ära, men nog saknas det lite styrka underifrån. Jag fick hålla till godo med ett hornsolo framfört av en kvinnlig solist. Imponerande spel och träffsäkerhet. Lite väl Moulin Rouge-inspirerad klädsel i modell kortare i kombination med spådamssandaletter i guld. Fast dekolletaget var säkert lika djupt som på Mozarts tid. Så något samband gick säkert att hitta. Till skillnad från teckenspråksanvändandet, så går det utmärkt att blunda under hornkonserten. Jag gjorde det en stund och då försvann många störningsmoment.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar