Det är lätt att ibland glömma bort att jag inte längre är fem år gammal. När sinnet är ungt eller åtminstone känner sig ungt, så får kroppastollen lida. I alla fall delar av kroppastollen. Mr T och jag hade planerat att ta en lång och härlig skogspromenad på eftermiddagen. Det bestämde vi för flera dagar sedan. Är det fint väder på söndag eftermiddag, då tar vi kaffetermosen med oss ut i skogen. Så hade vi bestämt. Kändes riktigt skönt att avsluta teckentolkningen vid lunchtid och känna hur solens strålar värmde utomhus. Vi åt lunch och strax därefter var vi ombytta för skogsäventyr med varsin säck på ryggen. I Mr T:s ryggsäck fanns kameran. Det fanns hopp om att det kunde bli några riktigt härliga bilder. I min ryggsäck förvarades matsäcken och sittunderlag. Det artade sig till att kunna bli en härlig eftermiddag.
Det var så lugnt ute i skogen. Vi hade bestämt oss för att målet för vår gångstrapats skulle bli Hille klack. En liten topp med vidsträckt utsikt långt ute i skogen på andra sidan gamla E4:an. Alltså på promenadavstånd från vårt hus. Uppe på Hille klack finns en liten bänk att sätta sig på och avnjuta fikat. Vi tog oss dit. Inga problem. Det är en mycket speciellt natur där borta vid Hille klack. Skogen glesnar, mossan breder ut sig, tallarna är korta och mängder av rullsten. När det är klart väder så ser man tydligt Hille kyrka, Hilles vattentorn, TV-masten och även vattentornet i Valbo. Igår var det klart. Igår såg vi rubbet. Vi satt där och njöt av kaffe, påtår, bullar och kex och hörde fåglarna kvittra här och var. Vi funderade på älgjakt och veckoplanering.
Det var på tillbakavägen som jag glömde min ålder. Jag skulle skutta över en mängd stenar och lite nostalgiskt leka inte-nudda-marken. Helt plötsligt så upptäckte jag att en sten var ginglig och rucklig som vi säger i Småland och trots att hjärnan har arbetat i över fyrtio år, så var den i detta ögonblick fantastiskt snabbtänkt. Allt var över på en sekund och ändå hann jag tänka: Inte ansiktet. Vill inte gå omkring med sönderslagen nuna i flera veckor. Inte händerna. De är mina arbetsredskap. Jag tycker inte om att vara sjukskriven. Jag är tacksam över att slippa vara hemma pga sjukdom eller skada. Så jag lyckades klara ansikte och händer. När hela kroppen nådde marken så kände jag att höger fot hade tagit hela smällen. En smärta som är svår att beskriva. Foten signalerade tydligt: skadad!
Jag noterade att mina snabba tankar i ginglingsögonblicket hade tillgodosetts. Ansiktet intakt. Händerna var OK. När jag hade konstaterat detta, så kom en stor banderoll fram inför min visionella syn och på den banderollen stod det med stora färgglada bokstäver: LINEDANCE. Mina kommande tankar efter det ögonblicket innehöll inga vackra ord. Jag censurerar det mesta och skriver bara åt vilket håll denna insikt lutade: Shit, shit, shit! Hur ska det nu bli med linedance sa jag direkt till Mr T, som om det är den viktigaste saken i mitt liv. Som om det är den jag livnär mig på. Som om det är linedance som upprätthåller livspulsen. Mr T tänkte lite närmare i tiden. Hur ska vi överhuvudtaget ta oss hem? Hille klack är en plats dit man tar sig till fots. Det är inte bilterräng. Blir det riktigt akut så är det bandvagn eller helikopter som gäller.
OK, smärtan i foten kändes ganska akut men inte så att det kändes värt att inkalla hemvärn och helikopter. Istället började projekt hemmarsch. Marsch är helt fel ord i sammanhanget. Det påminde mer om en gammal krigsfilm, när det skadade manskapet vänder hemåt. Skadade, sårade, haltandes och stödda på kamrater. I detta fall var det min livskamrat Mr T som var det räddande stödet. Skogen har ju stor rikedom på många sätt. Bär, mossa, blad och grenar. Speciellt grenarna är perfekta till kryckmaterial och jag bröt till mig en lagom stadig och behändig käpp. Som du förstår så tog vi oss hem. Annars skulle det varit bloggtystnad. Det var inte den mest sprittande hemfärd från en utflykt, men den mest haltande och lyttiga.
Vid hemkomst noterade jag en extrem svullnad runt fotleden. Speciellt på utsidan av foten, runt knölen. Men smärtan satt mer på insidan av foten och strålade upp mot smalbenet. Familjens två fotbollsexperter eller snarare skadeexperter inkallades och diagnosen ställdes ganska snabbt. Uttänjda ledband. Eventuellt en spricka. Hårt lindad och i högläge. Gå på foten om det fungerar utan att göra djävulskt ont. Var inte lindad på natten. Jag har inte smält det här med linedance än. Det är extraövning imorgon kväll som Mr T och jag hade planerat in, men förståndet säger blankt nej. Viljan säger: försök, prova, det kanske är mycket bättre imorgon. Något annat säger att det har hänt något inne i foten. När jag vickade inåt så knäppte det till, när jag ginglade utåt, så kraschade något runt fotknölen som lät eller kändes som när man spräcker tyg. Jag tror det är lyckan över att dansa i rad och den småländska envisheten som gemensamt förnekar och inser att detta kan faktiskt vara en riktig ordentlig skada. På återseende med ett leende!
PS. Detta faktum att jag sitter hårt lindad med högerfoten i högläge, innebär att jag har intagit bästa bloggningsläge. Tyvärr så kommer jag nog inte bli speciellt produktiv ändå, eftersom jag är alldeles för sur på mig själv just nu att jag glömmer bort den där 4:an som kommer först i min ålder. När blir jag tillräckligt vuxen för att komma till självinsikt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar