Nu måste jag skynda mig om jag ska hinna komma upp i 200 bloggar före söndag, då jag har ettårsjubileum för min kära bloggplats. Jag måste skynda mig också att hinna göra lite nytta innan det är dags att göra mig iordning inför kvällens konsert. Jag är som du kanske vet en trogen konsertbesökare då symfoniorkestern och Mr T är i farten. Jag gick till och med på konsert när Mr T var i Norrköping och jobbade häromveckan. Det gick det med, även om jag tycker det är tomt på scenen utan en bastrombonist. För att inte tala om när hela brasset är spellediga. Det är mäktigt med dessa brassinstrument och dessa sektioner ger lite extra tyngd och pampighet i musiken. Jag tror att större delen av publiken håller med mig. Så hörs det på snacket i pausen och efter en konsert.
Jag är ingen musikexpert. Det överlåter jag åt musikerna själva. Jag är däremot en van konsertlyssnare och jag vet vad jag tycker låter bra och mindre bra. Jag går också gärna på sportevenemang. Även om jag inte får möjlighet att se favoritlagen så ofta, Södertälje SK i hockey och Östers IF i fotboll, så tar jag ofta möjligheten att se värdiga ersättare, som till exempel Brynäs IF och Gefle IF. Det diskuteras ofta klassisk musikkultur vs sport. Som om det ena tar bort möjligheten för det andra. Märkligt.
Inom sporten kan man ofta se på resultatet om det var bra eller inte. Vinner man med 9-3, så är man rätt överlägsen motståndaren i både hockey och fotboll. Spelarnas ambition är att göra sitt bästa. I musiken finns det inte samma resultat att påvisa. Ändå går det nästan att känna av stämningen om konserten var bra och mäktig eller inte. Om den berörde eller om det kändes som om det kunde kvitta. Det beror kanske lite på mig som publik också, hur mycket jag släpper till och tar emot. Eller om jag sitter och tänker på något annat. Om jag applåderar lite lojt och oengagerat.
Jag har funderat på det här med orkesterns uppbyggnad. Jag tänker mig slagverket som idrottslagets målvakt. Framför målvakten en stark backlinje med trumpeter, tromboner och tuba. Känns rejält och tryggt. Eventuellt placerar jag hornen som ytterbackar. Kanske som yttermittfält. Jag placerar träblåset som innermittfältare. Risken är då att det ibland kan bli ett spel mellan backlinje och forwards. Ungefär som Gefle IF spelar. Långbollar. Trist. Hoppas att träblåset kan anta utmaningen och få till lite fint spel med passningar från backlinje och bygga upp spelet till stråket som jag placerar längst fram. De får attackera och försöka anfalla och göra mål. Fast basarna kanske ska ner och förstärka backlinjen? Lite cello på yttermittfältet? Jag får nog finslipa på spelupplägget. Precis som musikerna får finslipa på själva tekniken och veckans noter.
Bara dirigenten kvar. Han får ta tränarrollen och den som coachar laget matchen igenom. Ser till att bli tydligare om det stretar och att ge lite peptalk. Så har vi publiken. Ganska stillsam. Inte helt olik Brynäsklacken i motgångstider. Just nu har Brynäs flyt och då är klacken också på G. På konserten finns inga flaggor, inga publiktrummor, inga megafoner eller banderoller. Lite Pomp and Circumstance vore inte så tokigt någon gång. Fast då måste någon ta tag i hejarklacksledandet och värma upp publiken. Får jag föreslå Niclas Wikegård? Åtminstone som konferencier i en Önskekonsert någon gång? Jag har sett och hört mig mätt och trött på Mr Hillerud. Testa honom i hockeystudion någon gång istället. På återseende med ett leende!
PS 1. Nu ska jag göra en bloggbekännelse. Långt före det att jag träffade Mr T så hade jag ett märke som gick att fästa på rockslaget med texten: För en klarinettfrizon i Norden. Jag var ung och jag funderar på om jag var oförståndig. Nu har jag funderat färdigt. Nej, jag står fast vid åsikten att jag klarar mig bra utan klarinettljud. Jag tänker inte leta ihjäl mig och se om jag hittar märket, men jag minns att det var vitt med svart text och en avbruten klarinett. Kan ju hoppas att ingen klarinettist läser bloggen och om det mot förmodan finns någon, så går det bra att i kommentaren överbevisa mig. Ingen idé att trudelutta, för det har inte hjälpt i drygt fyrtio år.
PS 2. Idag om 2 månader är det Nobelfesten och jag är inbjuden till en liten bankett i Stadshuset. Kan du tänka dig att jag har fått en inbjudan... Det ska bli så trevligt att få klä upp sig och trippa iväg till en bankett. Det hör ju inte till varje dags innehåll. Så då vet du vad jag gör den 10 december i år. Ingen idé att ringa och fråga om vi ska ut och gå eller gå på bio eller se Nobelfestsändningen på TV. Jag är på bankett!!! Dags att börja läsa på i Vett & Etikett-boken. Ska jag kanske kontakta hon Ribbing? Experten. Bankett, vett, etikett. Rim så det förslår. Stadshus, sus, dus. Det bara rinner på. Kanske vore idé att låta hela sanningen rinna på också. Det är alltså inte Stadshuset i Stockholm som jag ska till. Det var redan bokat. Det är någon slags Nobelfest där. Jag ska till Stadshuset i Gävle. Till Spegelsalen närmare bestämt. Polhemsskolan där jag jobbar firar 50 år och det ska uppmärksammas med en bankett för personalen. Alltså inte kungafamiljen som paraderar. Det blir väl skolledningen med rektorn i spetsen som hälsar välkommen. Det blir trevligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar