Första oktober. Nu måste vi nog klippa banden till sommaren i alla fall och inse fakta. Det är höst med allt vad det innebär. Må inte alla oktobers dagar bli som den första. Den har inte gett mersmak. Nåja, den började inte så tokigt. Nio grader varmt när jag slog upp dörren på morgonen. Det fanns hopp om att den lilla svaga vinden skulle kunna ta med sig molnen och låta solen titta fram. Någon meterolog är jag inte. För det som hände frampå dagen var det att vinden tog med sig alla moln den kunde hitta på vägen och så gjorde de ett gemensamt stopp över bloggarens hemfärd på cykel. Från ett jobb till ett annat och jag släpade in mig själv. Som en dränkt katt. De flesta hade gått hem för dagen som tur var. Inte så trevligt att möta sina arbetskamrater och se ut som om man duschat med kläderna på. En kvinnlig efterföljare till Farbror Melker på Saltkråkan.
Jag bestämde mig för att ringa jourhavande tonåring som inte är svårbedd när det gäller att hämta med bil. Synd att det inte är körkortstagning på tvättmaskinskörande kan man tycka, men den diskussionen behöver jag inte dra igång nu. Jag nöjer mig med att få bli hämtad på jobbet och slippa cykla de 7 kilometerna hem i hällande regn. För det var verkligen ösigt på regnfronten. När jag kom ut från jobbet var cykeln redan påhängd på cykelstället och vi drog hemåt. Jag kopplade av. Behöver inte agera bilskollärare längre. Lillsyrran var redan skjutsad till ridningen. Jag kan nästan lägga ner mitt extraknäck som taxichaufför och jag tycker det är suveränt skönt. Så du förälder som är mitt i träningsskjutsande och aktivitetssamordnare av högsta rang, till dig säger jag att: håll ut. Det blir annorlunda och alldeles för fort kan jag tycka nu så här efteråt. Jag är också ett levande exempel på att man faktiskt överlever. På något konstigt sätt gör man det.
Första oktober är ett speciellt datum för mig. Det är operationsdatumet på Karolinska. Jag har bloggat om det tidigare och det är inget stort datum, som jag går igenom timme för timme. Det är faktiskt trettiotre år sedan idag, så det mesta bleknar. Jag konstaterar på morgonen att det är den första oktober och jag vet att då opererades jag. En ganska livsavgörande operation. Jag tänker på det framåt kvällen och kommer ihåg att det var inte alls roligt den närmaste tiden efter en så stor operation. Operationen har varit aktualiserad på sistone på grund av efterlysningen från landstinget om att gå och kolla sig för Hepatit C. Det var ganska utbrett med smittat blod av just Hepatit C för dem som fick någon form av blodtransfusion åren 1965-1991. De flesta fallen har hittats i just Stockholm och Göteborg. Smittan kan ligga latent i många år, men den kan skada levern och ge levercancer. Så det är god idé att gå och kolla dig om du vet med dig att du fått blod någon gång under den nämnda perioden. Jag fick mitt provsvar i tisdags. Negativt. Det var ju positivt. För mig.
Du som läst min blogg vet att onsdag är lika med linedance. Tyvärr är Mr T i Norrköping och jag får ge mig iväg på egen hand. Jag var på extraträning i måndags kväll. Det var en uppsluppen stämning och jag fick en inblick i att linedance är så mycket mer än de fem danser som jag och Mr T så här långt nästan behärskar. I måndags fick jag se duktiga dansare sväva fram över dansgolvet i en slags linedancevals till ett valsinspirerat arrangemang av Billie Jean. Vi har ju en Michael Jackson-fantast i yngsta tonåringen, så jag ska ha uppvisning någon gång framöver. När jag även behärskar linedancevals.
Denna onsdag innebar även en ny upplevelse. Det är häftigt med livet att det fortfarande bjuder på något nytt. Jag tar det från början. Jag hade bestämt ett lunchmöte med en fantastisk människa. En människa som brukar kalla mig för ängel, men det kastar jag direkt tillbaka. För den verkliga ängeln i sammanhanget är hon. Vi skulle ge oss ut i lunchvimlet och funderade på vart vi skulle gå. Jag är utrustad med ett restauranghäfte, eftersom vi stöttar idrotten och äter då till exempel två betala för en. Jag bläddrade och hamnade på några sushi-kuponger med kommentaren: äsch, det där är bara sushi.
För min lunchvän var det inte bara sushi, utan hon ifrågasatte om jag inte hade ätit sushi tidigare. Helt frankt svarade jag, nej. Jag har inte ätit sushi. Jag har på något sätt lyckats undkomma sushi-situationerna och trodde mig vara lycklig för detta. Sushi i kombination med mina förutfattande meningar har resulterat i någon slibbig hög av rå fisk, som ska halka ner i matstrupen förbi gommen. Som sagt, något som jag har lyckats klara mig utan och som jag rynkat på näsan åt. Min vän ville överbevisa mig och det är jag henne evigt tacksam för. Jag blev nämligen sushi-fantast på mindre än två tuggor.
Jag är medveten att jag för många bloggläsare kan jag verka gammalmodigt husmanskostig och att de flesta där ute i bloggrymden har testat sushi på längden och på tvären. Ni därute har kanske införskaffat sushi i små boxar à la take away. Det finns kanske bloggläsare som har varit på plats i Japan och ätit sushisarnas sushi. Det förvånar mig att jag som gillar nya prövningar och som upplever mig som en relativt modig människa så absolut har avhållit mig från detta. Vad fick jag detta geléiga ifrån? På tallriken låg 11 små vackra läckerheter som kryddades med en gnutta wasabi och riven färsk ingefära och som slutligen doppades i soya. Jag fick en exemplarisk lektion i sushi-ätandets konst och jag var trygg från början till slut. Jag gick från lagom lunchhungrig till en mätt Japanresalängtande bloggare.
Nu har jag spridit denna sushifeber till många närstående människor, så det kommer bli strykande åtgång på kupongerna. Vem vet, jag kanske blir ett sådant freak att jag till och med testar pinnarna. Jag gjorde det svenskt lätt för mig idag och använde kniv och gaffel. Det finns en gräns för min modighet. Jag har ställt frågan till mig själv ett flertal gånger efter lunch, varför jag har undanhållit sushin för min gom. Fast jag är innerst inne en positiv själ, så jag kommenterade varje fråga med bättre sent än aldrig. Sänder ett bloggtack till min lunchvän och kom ihåg att du blir den som jag även evigt kommer att förknippa med dessa läckerheter. På återseende med ett leende!
PS. Om det är lite krångligt att äta sushi, så är det inget emot att skriva det på japanska: 寿司、鮨、鮓. Det är kanske därför det finns ännu ett sätt: すし. Som ett liggande kors med en nia under och så en stor metkrok vänd ut mot höger. Det är kanske den metkroken som fick tag i mig. För nu är jag fast i sushinätet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar