Själv tycker jag att ljuständarknepet är ett bland mina bättre tips. Jag lider inte direkt av mörkret, även om jag inte tycker om att gå ute själv när det är mörkt. Får jag välja mellan en ljus sommarkväll i juni och en kväll i november, så är valet lätt. Att sitta vid havet och se solen går ner en ljummen sommarkväll det är oslagbart bland det bästa som finns. Ska jag sitta vid havet så här års och se solen går ner, så får jag nästan be chefen om ledigt ett par timmar. Solnedgången så här års får ersättas av mysfaktorn med de levande ljusen. Glöm inte bort att släcka dem bara när du har myst färdigt.
Mr T och jag gick till kyrkan idag. Temat för gudstjänsten var "Förlåtelse utan gräns". Du som följer min blogg, vet att jag var på ett pinsamt dåligt kyrkobesök i måndags. Jag kan inte jämföra det med dagens besök. De är nämligen inte ens på samma skala. Gudstjänsten som jag var med om idag hade i stort sett allt som man kan förvänta sig av en gudstjänst. Någon sa välkommen när vi kom, delade ut psalmbok och agenda, alltså en så kallad turordning så man vet vad som ska hända i gudstjänsten. Det förekommer ändå lite variationer, som att det till exempel stoppas in en körsång här och var. Idag stod Gavlekören för sången. De hade inte gått vidare i varken Idol-uttagningen eller Dansbands-tävlingen på TV, men det är säkert inte deras önskan heller. De hade valt sånger med tanke på gudstjänst-innehållet och det kändes bra och värt en bloggapplåd.
Vi har en av Sveriges bästa organister i vår församling. Att gå på gudstjänst när han spelar är detsamma som att få en högklassig musikalisk upplevelse med sig. När han dundrar på med en massa utdragna spakar, låter fötterna dansa över fotpedalerna och låter fingrarna få sitt spelrum över tangenterna, då kan jag känna en föraning av himmelen. I alla fall som jag tänker mig den. Den kvinnliga prästen gjorde idag sin sista gudstjänst i tjänsten i församlingen. Hon går nu vidare och prövar sina vingar över ett nytt område. Det var länge sedan jag hörde en så personlig och närvarande röst i gudstjänstens alla formaliteter. Dessutom sjöng hon vackert med en klar och tydlig stämma.
Predikanten, en präst som arbetar på Samtalsakuten, predikade över dagens tema: Förlåtelse. Detta stora, svåra ämne. Han predikade med erfarenhet från sin vardag. Om människors kriser, svårigheter och kampen och nyttan med förlåtelse. Han talade med en närhet och med små roligheter, mitt i allt det tunga och svåra. Han visade på Gud som med en alldeles speciell förlåtelse kan möta oss människor. Ibland klarar man inte av ens tio minuters predikan. Idag hade jag kunnat lyssna en timme till.
Temat fortsatte vid kyrkkaffet. En kvinna som arbetar vid familjerådgivning hade en liten miniföreläsning om förlåtelse och försoning. Hon inledde med att läsa sin mammas motto i livet: Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta. Hon avslutade med att göra orden på sitt vis: Genom att älska, glömma och förlåta, så lär vi oss kanske livets stora gåta. Allt i predikan och allt i föreläsningen är ganska självklara saker, ändå behöver vi höra det om och om igen.
För ordet förlåtelse och dess innebörd är inget som vi klarar av i ett ögonblick. Det är kanske något som vi måste jobba med hela livet? Är det möjligt att förlåta allt? Jag har kommit på att för mig finns det det olika vägar till förlåtelse. Saker som människor har gjort orätt mot mig, där jag nästan kan tycka synd om dem för deras omogna handlande, där kan jag ge förlåtelse och på något vis bjuda på det. Det kostar mig inte så mycket. Det känns nästan som om jag höjer mig över den låga nivån de har hållit sig på och jag kommer fri och nästan till uppmuntrad ur det hela.
Däremot finns det händelser som har slitit ordentligt i min själ och i mitt hjärta och som jag flera år senare fortfarande har burit omkring på. Detta är en större börda för mig än för den person som har gjort mig illa. Det är vad jag tror i alla fall. Förmågan att inte kunna förlåta, blir ett stort berg som det är jobbigt att ta sig över. Dessutom omöjligt att flytta. Bönen Fader Vår blir ju också varje gång en påminnelse och orden nöter och skaver. "Förlåt oss våra synder, så som vi förlåter dem som står i skuld till oss". Jojo, pyttsan. Det där är som ett infekterat skoskav.
Jag har en längtan efter att verkligen be Fader Vår. Inte bara rabbla den, som vilken som helst i barndomen inlärd ramsa. Jag vill att det ska vara en bön, som kommer från mitt innersta och som jag kan stå för. Inte undra på att det känns när jag ber det lite halvhjärtade: "...så som jag förlåter dem som står i skuld till mig..." Jag tänker så här, fortsätt be. Även om det gör lite ont och känns obekvämt. Fortsätt be. För det blir en liten påminnelse om att det inte är så lätt att följa i Jesu fotspår. Fortsätt be. Det handlar om att ta korset på och just det här korset handlar om att det finns en gräns för oss människor vad vi klarar och inte klarar. Jag ser det inte som ett nederlag, utan egentligen nästan tvärtom.
Om jag vore utan min tro på Gud, så skulle det i detta läge kunna bli en katatrof. För att hamna i ett nederlag som människa kan ta så hårt på krafterna att det är nära slutet. Det finns faktiskt en gräns för vad man orkar, mänskligt sett. Med en tro på Gud, som jag vet är den största kraftkällan av alla, som har den största förlåtande möjligheten av alla, som älskar helt förbehållslöst, då vet jag att jag kan komma till honom, precis som jag är. I nederlaget, ibland så trött att jag inte ens orkar gå. Krypandes och inför Gud på knä. Där får jag be, som om det vore ett litet sidospår från orden i Fader Vår. "Du vet Herre, att jag vill följa dig. Jag vill försöka förlåta, men jag kan inte det än. Kan du hjälpa mig? Eller bara förlåta mig så länge och låta mig få vila?"
Där är jag nu. I ett vilande läge hos min Gud. Jag vet att Han kan förlåta mig mitt nederlag att inte kunna förlåta. Han har redan förlåtit den som jag inte har förlåtit. Jag tar ett varv igen. Ser tillbaka på vad som har hänt. Jag märker att smärtan är inte likadan. Jag kan nästan rycka på axlarna åt själva händelsen, så vem vet? Jag kanske snart kan be Fader Vår, utan att det hakar upp sig på orden: "förlåter dem".
Jag tror också att vi människor kommer till korta många gånger, där kanske det bästa är att kapitulera direkt och lämna över alltihop direkt till Gud. Jag menar verkligt STORA grejer, som massmord, våldtäkter, barnamord och all sådan smörja, där jag som människa direkt och intuitivt tänker: "ett nackskott eller skär av dem alltihop omedelbart". Men hallå kära bloggare, vad är det för fasoner? Vem är vi att döma andra människor?
Jag tror faktiskt att i sådana lägen gör vi bäst i att lämna domen och även förlåtelsen till den som har det området som sitt specialområde, nämligen Gud. Annars är risken överhängande att vi gör oss till förmer än andra. Även det känns som en ganska stor synd faktiskt. Alltså, vi kan inte ha en bloggare som springer runt och pekar på vem som ska ha ett nackskott eller som ska peka på vilken snopp som ska huggas av och vilken som ska få vara kvar. Du hör ju själv hur absurt det blir. Det blir kaos om sedan drygt sex miljarder likasinnade drar igång samtidigt med pekandet.
Lite av det kaoset ser vi i världen idag. Det är mer pekande och dömande än förlåtande. Kan det bero på att vi har tio fingrar att peka med och bara ett hjärta att förlåta med? Jag tror inte svaret är så enkelt. Jag tror att vi har en tung barlast av köttet, det världsliga och vårt eget jag och för lite av själen, det himmelska och den förlåtande kärleken till medmänniskorna. Just nu känner jag att vilken otrolig tur att vi har en Gud som ändå är en fantastisk motvikt till allt det hårda och djävulska. Eller tur förresten? Jag tror det kallas nåd. På återseende med ett leende!
PS. Glömde ett förlåt. Det där förlåtet som man bara skickar iväg utan någon egentlig djupare grund. "Förlåt då!" Om det nu ska vara så nödvändigt med att säga förlåt. Sådana förlåt vill vi vuxna ofta tillskriva barndomen, men jag vet att vi håller på med sådana i vuxen ålder också. Jag gör tummen ned för sådana typer av förlåt och tar mig själv i örat i förebyggande syfte om jag skulle få för mig att vara så ytlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar