Idag blir det stort födelsedagsfirande i bloggen. Min morfar fyller nämligen 110 år. Nu är det så här att han dog redan 1979, så sedan dess har vi inte haft något direkt födelsedagskalas, utan det har mer blivit ihågkomstens dag och så ombesörjer alltid min mamma att det tänds ljus på graven. Desto trevligare har de säkerligen haft det uppe i himlen denna dag. Det här är alltså morfars trettionde himmelska födelsedagsfirande, så idag är det alldeles säkert speciellt festligt ovan där. Här nere på jorden har vi en vanlig senhöstdag i slutet på oktober. En normal tisdag, lite extra blåsig. Fast minnet av min morfar värmer. Han gjorde ett outplånligt avtryck i mitt medvetande. Jag kan fortfarande höra hans småländska dialekt i mitt inre. Hans löständer glappade och gav ett alldeles speciellt läte. Inte obehagligt, bara typiskt morfar.
Jag kan blunda och se hans glimt i båda ögonen och den så ofta leende munnen. Han var en snäll man utan att för den skull vara mesig. Han var en ärlig man utan att för den skull kunna såra någon. Han var en sådan där man som aldrig ställde om sig beroende på vem han träffade, utan han behöll sig själv inför alla olika människor. Han satt ofta med alkoholisterna på A-lagsbänken mitt i byn, inte för att supa, utan för att dela livet med dessa människor, som ingen annan ville dela livet med. Han tog ibland kommunpolitikerna i örat och talade om för dem när de gjorde något galet. Morfar tog dem aldrig så hårt i örat så att det gjorde ont. Han ville inte läxa upp, han ville vägleda.
Morfar var min barnvakt när jag var liten. Mormor dog tidigt och morfar gifte aldrig om sig. Jag tror han sörjde henne hela livet ut, utan att för den skull sluta leva själv. På något sätt så är morfar den mest levande person jag har träffat. Han är den manliga sidans svar på Astrid Lindgren. Min morfar som skrev lapp till sina vuxna döttrar och la den på köksbordet: "Var inte oroliga. Jag är i skogen". Med tanke på morfars ålder vid lappskrivandet, hans återkommande hjärtinfarkter, hans förlamade ben och att den småländska skogen är ganska stor, så tror jag att döttrarna var lite oroliga ändå. Nästa år har morfar varit död i trettio år och ändå är han en högst levande person fortfarande. Märkligt, eller hur?
När jag träffade min älskade Mr T, så önskade jag att han hade fått träffa morfar. När vi fick barn så önskade jag att de skulle ha fått lära känna min morfar. När jag träffar nya vänner, kanske människor som har tappat livsgnistan, så önskar jag dem en liten stund med morfar. Jag kan försöka berätta och dela med mig vidare, men känslan av att vara totalt innesluten i beskydd, kärlek och omsorg, den måste upplevas. Det fanns inte en enda leksak i morfars hem. Inga TV-spel, datorspel, pussel, barnböcker eller legobitar. Inga dockor, inga gosedjur. Det behövdes inte för morfar lät mig vara med i trädgård, mura plattor till gångstigen, han lärde mig tälja och vakade så att jag vände kniven ifrån mig. Han var lite som Baloo i Djungelboken: "Jag ska lära dig allt jag kan."
Vi gjorde utflykter och vi lekte fattigdom uppe på vinden. Vi skördade ärtbaljor och plockade vinbär. Vi gjorde solvin och åt Konsums släta bullar. Vi vilade middag, inte i någon säng eller soffa, utan skavfötters i morfars hängmatta ute i trädgården. Det behövdes inga godnattböcker utan vi tittade på molnen och efter en stund så kom John Blund alldeles av sig själv. Morfar såg lite ut som Pippi Långstrump med benen i kors och stora svarta kängor, som hamnade på min huvudkudde. Fast det gråa skägget avslöjade att han omöjligt kunde vara Pippi.
Jag tror nog att vuxenvärlden kunde uppfatta morfar som lite småtokig. Som den gången då han klättrade upp i kyrktornet på Virserums kyrka, enbart för att tala om för murarna hur de skulle sätta putsen på fasaden. Han tog inte insidan och trapporna, utan han tog sig dit upp på utsidan, på ställningarna. Jag påminner om att hans ena ben var förlamat och att han vid den tidpunkten snart skulle fylla åttio år. Hans dotter var nästan tokig av oro när det kom till hennes kännedom. Morfars förklaring var som den var. "Jag var tvungen. Jag såg att de höll på att göra fel". Morfar var murare till professionen.
Så här på 110-årsdagen, så är det på sin plats att göra en presentation i korta drag av morfars inte så extremt långa, men extremt innehållsrika liv. Han föddes alltså den 28 oktober 1898 i torpet Massamåla i Ässhult i Virserums socken. Föräldrarna hette Frans Oskar Karlsson och Emma Sofia Andersdotter och de var båda två trettioåtta år när morfar föddes. Det finns en bild på familjen, där min morfar sitter som baby i sin pappas knä, utanför familjens hus. Morfar jobbar som ung som dräng och på en arbetsplats möter han mormor och de gifter sig 1922, den 9 december. De gifter sig i mormors hemsocken, Åseda. Då är morfar 24 år och mormor är 20 år. Morfar och mormor tar sedan statartjänst i Målilla socken. Det finns ett inspelat kassettband, där en man i Virserum gör en intervju med morfar på äldre dar, då han berättar om statarlivet. Intressant.
Något annat intressant är att jag har en adventsljusstake i trä, som är tillverkad av den lada där morfar tjänade som statare. Hur den kom i min ägo är också en ganska märklig historia. Mr T:s och min son spelade hockey när han var mindre. Så var det en cup på höstkanten. Hela familjen hade med andra ord en heldagsutflykt. Mellan några matcher, så tog vi oss en tur till Österbybruk och bruksmiljön där det hölls en tidig julmarknad. Jag fick syn på den fina adventsljusstaken och köpte den. Försäljaren berättade varifrån materialet kom och någonstans i bakhuvudet så slog det mig att någonstans däromkring hade min morfar och mormor arbetat. Flera år senare, när jag höll på med min släktforskning, så fick jag fram fakta att plankan hade suttit på ladugården där de var statare. Märkvärdigt och märkligt.
Morfar och mormor fick 6 barn: Gerd 1923, Maj-Britt 1924, Anna-Greta 1929, Inger 1935 o Ronny och Gunny 1941 . Det är Inger som är min mamma. Ronny och Gunny är tvillingar. Alla barnen är i livet fortfarande. Så vi är ett rejält släktgäng med påbrå från den småländska bygden. Barn, barnbarn, barnbarnsbarn och till och med barnbarnbarnsbarn utgår från Sven August Valfrid Karlsson, min morfar och hans hustru Esther (stavas med H i dopboken) Naemi Ingeborg Lundkvist, min mormor.
Jag tror att de båda tar sig en rejäl titt ner på oss alla idag och ler förnöjt. Kanske bidrar morfar med himmelens svar på Konsums släta bullar, men mormor har bakat de där ljuvliga småländska kringlorna som det fortfarande talas om i hembygden. Jag hoppas att de ligger där skavfötters i den himmelska hängmattan och tar igen alla år som de inte fick tillsammans här på jorden. Grattis på födelsedagen världens bästa morfar. Jag önskar att alla världens barn fick en morfar som du. Den rättvisan skulle du gilla, det vet jag. Tack för allt du lärt mig. Idag låter jag min hand vila en stund på dina murarverktyg och jag imponeras av att lenheten i ditt sätt finns avtryckt i dessa handtag. På återseende med ett leende!
PS. Jag kunde som barn även ha lärt morfar en del. Som det svenska språkbruket och grammatiken. När han till exempel sa: Ho ringade, då visste jag att det betydde: "Hon ringde". Men jag lät honom säga så, för det var på något sätt morfar. Precis som när han kallade mig för Du lilla grebba som betydde "Du lilla flicka". Varför ska man ändra på något sådant? Sådant som bara känns så gott i hjärtat?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar