Tecknad tacksamhet!

Idag sken höstsolen lågt och starkt, precis som den bara kan göra en dag i mitten av oktober. Löven som fortfarande envist har lyckats hänga sig kvar på trädgrenarna, belystes och det såg ut som ädlaste guld i trädkronorna. Jag fick förmånen att komma in i Strömsbro kyrka med stora vackra fönster, som släppte in solen och nästan bländade mig. Kyrkorummet välkomnade solljuset som bara ett kyrkorum kan göra. Det var en alldeles speciell känsla att komma till Strömsbro kyrka. I och för sig var det första gången som jag skulle teckentolka där, så det var lite speciellt. Det var inte bara solljuset som välkomnades. Alla som steg in genom kyrkdörren välkomnades av en vackert pyntad kyrka. I ingången till varje kyrkbänk stod en liten höstbukett. Prediksstolen var pyntad av höstlövsgirlanger och altaret var också förberett med naturens gåvor. Någon hade gått före och tänkt på det visuella och det ombonade. Någon hade ansträngt sig och det märks direkt. Det sätter sin prägel.

När jag kom in i kyrkorummet så stod barnkören och övade sina sånger. Det är inte svårt att förstå varför Jesus ofta tog barnen som exempel. De sprider en naturlighet och en glädje som går på djupet. En äkthet, oavsett om det gäller ilska, sprittande ben eller lek. Nu sjöng barnen för fulla halsar och som du säkert förstår så gav det en bra start på arbetsdagen. Tänk dig själv om du kom till jobbet och möttes av en grupp barn som stod och sjöng glada sånger. Jag kallar det en arbetsförmån. Den syns inte i lönekuvertet. Den känns i hjärtat och sådant kan inte räknas i pengar.

Tacksägelsedagen innebär förstås ordet tack. Detta viktiga ord som så ofta är lätt att glömma bort. Det krävs ibland att vi stannar upp och ger oss tid för eftertanke. Att gräva lite djupare och se de små anledningarna till att tacka. När jag stod där i kyrkan, så hittade jag mängder av orsaker till att känna tacksamhet och så mycket som jobbet tillät, så sände jag tack till min Skapare för mitt liv, för min tillvaro, för min situation, för min familj, för min omgivning. Jag hade kommit ur sängen för egen maskin och bara denna enkla naturliga bashändelse är anledning till ett stort tack varje dag.

En teckentolkad mässa med hörande och döva tillsammans är inte helt lätt. Kyrkklockorna slår igång och detta hör inte döva. I Strömsbro tänder man i vanliga fall ett stort ljus också, man kallar det påskljuset. Idag tändes det vid kyrkklocksringningen och detta är en symbol för döva att nu börjar gudstjänsten. På det hela taget så gick tolkningen bra. Om jag låter bli att nämna detaljer så gick det riktigt bra. Jag tänker ändå nämna några detaljer, så kanske vi lär oss lite för framtiden mellan den hörande och döva kulturen. Det är naturligtvis fortfarande präglat mycket på hörandes villkor. Jag är inte alls främmande eller förvånad över det. Det är ju så det har varit i alla tider och du vet ju själv hur svårt det är att rucka på traditioner och inbitet tänkande.

På den fronten tycker jag att Strömsbro kyrka och personalen där var vidöppna för nytt tänkande och positivt bemötande. Ljuständningen var en sådan sak. Det var naturligt och inga problem. Att teckentolka innebär att ligga någon liten mikrosekund efter det talade språket. Tolken tar in, tänker, översätter från svenska till teckenspråk och därefter producerar. Det brukar inte märkas. Men om tolken ska vända sig mot barnkören, som framme i koret sitter och väntar på sin tur för att få teckna psalmen Måne och sol, så märks det när det inte blir någon som helst paus mellan föregående programpunkt och psalm. Tolken hinner inte vända sig, barnen hinner inte resa sig, barnen hinner inte vakna och tänka att: oj, nu är det vi som tecknar till döva. Resultatet blir att första versen försvinner och även halva första refrängen. Men vi tog oss på slutet och när jag vänder tillbaka mot den döva gruppen, så ser jag tecken för: söta, vackert, rörd, tårar, roligt.

Mässans starkaste upplevelse var nattvardsfirandet. Alla som kom fram till koret för att få ta del av brödet och vinet fick också se tecknen för Kristi kropp, för dig utgiven. Kristi blod, för dig utgjutet. Döva reagerade starkt och positivt. De behövde inte avläsa tysta läppar som formade något bla, bla, bla, bla, utan de såg tecknen: Kristi kropp, för dig utgiven. Kristi blod, för dig utgjutet. Hörande kunde höra orden, men jag tror att det visuella kändes starkt och nära. Tecknen blev den förenande kraften som inbjöd till gemenskap. Så är vi, fast många, en enda kropp. För alla får vi del av ett och samma bröd. Den här dagen fick orden extra kraft av tecknen.

Jag hörde knappt predikan. Det var en liten miss, men också en lärdom ifall jag kommer att tolka fler gånger i Strömsbro kyrka. Prästen gick fram mot barnen som satt i de första bänkraderna och talade till dem. Det var bra och kändes positivt. Jag vet att prästen hade en mygga på sig, en sådan där liten mikrofon, som går ut någonstans i högtalarna. Jag vet inte vart ljudet tog vägen. Jag kunde knappt uppfatta det. Jag tycker om att tolka predikningarna som de kommer. Utan att ha läst på i förväg. Detta kräver att prästen håller sig till tråden och inte gör allt för många utsvävningar och tillbakablickar och framåthopp i en salig blandning. Idag hade jag svårt att göra mig en uppfattning om hur predikan var uppbyggd, eftersom jag kämpade på med att överhuvudtaget höra den. Tacksägelsedagen. Det handlade om tack.

Något som är otroligt svårt och ganska störande vid tolkning, är när den talande personen tar hänsyn till om tolken hinner med. När talaren gör uppehåll och ibland vänder sig om för att se om jag fortfarande "viftar". Det känns lite stressande och onaturligt. Som om någon står o farstun och trampar och det är bråttom iväg. Då är det lättare som om jag uppfattas som osynlig och bara får göra mitt jobb. Att göra en svensktalad predikan översatt till teckenspråk. Snabbt eller långsamt talad spelar egentligen ingen större roll. Går det att hitta ett tema, en röd tråd eller om jag hör den bra, så brukar det fungera.

Något annat som jag inte lägger märke till när jag sitter som hörande i kyrkan, men som blir en känsla av upprepning när jag teckentolkar är alla böner i olika former, framförda av många olika människor. Idag fick jag en känsla av att det var sex olika personer, prästen inkluderad, som var framme vid micken och bad. Allting påminde om varandra, förutom den lilla flickan som tackade för att hon fick bo i ett land som Sverige, utan krig. Hon som tackade för alla fina grejer som barn tycker om. Leksaker, dataspel och cyklar. Det kändes att den bönen kom från hjärtat. Den framfördes inte för framförandets skull. Jag tror inte Gud misstycker om vi koncentrerar bönen och gör den aktuell, konkret och utan de många onödiga orden. Han har ju skapat världen. Han har skapat oss. Han vet allt. Då vet han även när vi verkligen ber till honom eller när det blir en uppvisning i vältalighet.

Hur varierat programmet än är för hörande, så blir det ganska enformigt för döva. En och samma person teckentolkar vare sig det är bön, predikan, psalm eller körsång. Där finns det mycket kvar att jobba på. Att inte allt är uppbyggt kring stilla eller svängig musik. Att det viktiga inte är att flera personer ber tio olika böner. Utan det viktiga för döva är att det visuella ändras någon gång. Det vore också bra om gudstjänsten kunde kortas och bli mer effektiv. Den behöver därför inte upplevas jäktig. Det finns ett lugn i tystnaden också. För en timmas tittande på en och samma person är jobbigt. Pröva själv så märker du att det hade säkert räckt med fyrtiofem minuter. Eller du är kanske nöjd med vyn efter en halvtimme? På återseende med ett leende!

PS. Det är kul med så mycket gudstjänstbesökare, så att det måste tas fram extrabord och stolar till kyrkkaffet och när kaffekokaren får gå på högtryck. Det finns anledning att säga tack!