God afton! Snart midnatt och jag kommer att sitta här över tolvslaget, men jag är vaken. Klarvaken. Jag har varit på konsert i Gävles blå konserthus ikväll. Det ligger så fantastiskt placerat vid Gavleån och så här på höstkvällen, när vattnet är upplyst på vissa ställen och mörkt på andra, så är det en magisk vy från de stora panoramafönstren. Jag tycker det är en trevlig stämning i entrén före konsert. En arbetsvecka ligger bakom, förväntan finns före konserten, hejar på bekanta ansikten, träffar mitt konsertsällskap i vimlet, en värmande kram och jag känner hur gott det är att leva.
Det är B Tommy som dirigerar. Jag har nämnt honom i en tidigare blogg. Jag får inte tillfälle att presentera mig med A Ing-Marie C och det kvittar. Det finns en del dirigenter som kan få orkestern att lyfta till helt oanade höjder. Jag tycker inte att B Tommy hör till en av dem. Istället sitter jag och funderar ut lite trevliga skämt. Som att fråga orkestern om de inte kan spela ett stycke av han den där duktiga Thoven? Alltså B(ee)thoven. Barnsligt, jag vet, men det roar i alla fall mig för en stund.
På kvällens konsert gör en sångsolist entré. Jag är inte så förtjust i sångsolister. Har egentligen bara en favorit i sådana här klassiska sammanhang och hon heter Malena Ernman. En operasångerska som förenar sin fantastiska röst med en stor portion humor. Hon bjuder på sig själv, utan att för den skull förlöjliga sitt yrke. Tvärtom hon lyfter det till svindlande höjder. Ikväll var det dags att lyssna till sopranen Emma Vetter. Stackarn, hur skulle hon övertyga en ganska blaséinställd bloggare? En person som satt och tänkte ut lite lustigheter och som de första minuterna satt och funderade över sångerskans klädsel?
Emma steg ut på scenen med pondus. Hon visade direkt att här ska inte en liten bloggare komma och sätta sig på mig. Bra inställning tycker jag och för det får hon plus. Jag har tyckt förut att solister, faktiskt ganska många av dem, skulle behöva en stylist, eller åtminstone en vän med smak, som kan ärligt säga vad de tycker om klädvalet. Emma får plus för lång klänning. En klädkod som jag tycker att de flesta kvinnliga klassiska scenarbetare borde ta efter. Där finns det att jobba på i symfoniorkestern också. Så Emma får kvällens andra plus. 2-0 alltså. Däremot sätter jag frågetecken för klänningens modell. Det verkar vara ett formbart fodral som sätter varje kurva i blickfånget. Både framifrån, bakifrån och från sidan sett. Det verkar också vara olika tyger i olika etapper. Lite begravnings-Moulin Rouge. Det får bli 2-1.
Hennes framträdande rent fysiskt är verkligen svart-vitt. Svart klänning och ett svart pannband i form av en lång scarfs, som verkar ha blivit bortglömt från sminkningen i logen. Till detta ett blont, nästan vitt hår och vit hud. Precis som ett notblad och där har vi i och för sig ett samband. Hon sjunger från noter på ett notställ. 2-2 med tanke på hårbandet. Hon sjunger inte dåligt. Vem tror jag att jag är om jag skulle säga det? Vem är jag att uttala mig? Spelar ingen roll att jag tycker att många sångerskor sjunger krampaktigt och stelt. Hon har röst och hon kan använda den. 3-2 alltså. Men matchen mellan solisten och bloggaren i publiken slutar oavgjort. 3-3. Av den enkla anledningen att bloggaren kvitterar vid sluttonen då jag konstaterar att solisten har verkat oengagerad och nollställd i sitt uttryck konserten igenom. Jag lovar att det kommer stå något helt annat i musikrescensionen i Gefle Dagblad i helgen. Jag får nöja mig med att vara först.
Tackar bastrombonisten och tubaisten för det trevliga initiativet att låta respektive hustru få avnjuta ett glas vin i pausen. Med förköpt biljett och allt. Det blev en trevlig stund med samtal om London, vardag och konsert samt skål för en trevlig och välbehövlig kväll. En sådan där uppladdning som kan behövas inför morgondagens städinsats i kvarteret. Med tanke på det så bör bloggaren gå och lägga sig nu. Jag har nu fått den välbehövliga nedvarvningen som behövs efter arbetsveckan och intaget av alla vackra toner. På återseende med ett leende!
PS. Eftersom jag har talat om sångerskor idag, så kan jag nämna i sammanhanget att idag är det fyrtiofem år sedan som Édith Piaf dog. 10 oktober 1963. En oförglömlig sångupplevelse att höra henne sjunga La Vie En Rose eller Non, je ne regrette rien. Kolla gärna in Édith Piaf på Youtube. Du hittar en hel del gratiskonserter där. Fast det slår inte live-konserterna i Gävles blåa konserthus. Hoppas vi ses där snart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar