Dagens inlägg ska handla om sanning. Jag skulle kunna skriva om att det har regnat några droppar i Gävle eller att jag har cyklat fram och tillbaka till jobbet. Jag skulle också kunna berätta att Mr T har varit en sväng till Falun och trudeluttat idag och jag gläds med dalafolket att de har fått glädjas åt härliga bastrombontoner. Men jag prioriterar att skriva om sanning. Det finns säkert människor som vill klappa mig på huvudet och säga: Det är bra, lilla vän. Så ja, lugna dig nu. Det kommer att ordna sig.
För det första: gör inte misstaget att klappa mig på huvudet, om det inte är för att välsigna mig eller för att trösta mig. Dessa två anledningar är helt okej, för övrigt kan du bespara mig gesten. Jag är nyfrissad och jag vill inte att du rufsar om min page. Orden: det är bra, stämmer inte alls i sammanhanget. Så säg dem inte. Inte idag. Eller vänta tills jag har fått skriva bloggen färdigt. Sedan kan du bestämma dig, vad som är bra eller dåligt. Jag är dessutom inte en liten vän. Jag är en stor vän. Jag är en stor vän till Jesus. Jag är en stor vän av sanningen. Varför förminska något som är gott? Märk orden. I alla fall i detta sammanhang.
Be mig inte att lugna mig. Jag är lugn. Mer sansad än jag är just nu, kan jag nog inte bli utan att blodet helt står stilla i ådrorna. Vad är det som kommer att ordna sig? Väntar vi på att allting ska rinna ut i sanden? Väntar vi på att sanningen ska blekna eller ersättas av fler osanningar? Väntar vi på att alla som står upp för sanningen, ska förtröttas och slå till reträtt? Är klappen på huvudet inte en liten nervärderande gest, utan helt enkelt en rätt-och-slätt-nedtryckande-i-skiten-där-du-hör-hemma-handling?
Att inte hålla sig till sanningen eller att medvetet försöka släta ut sanningen får konsekvenser. För evigt. Ända in i evigheten. Jag är rädd att vi är så fullpackade med att dra osanningar och utslätningar med oss in i himmelrik att vi inte blir insläppta. Jag har för mig att vi måste komma rätt avskalade och rena genom nålsögat. Hur ska vi kunna förklara att vi har hela bohaget av orättfärdighet på lastbilen utanför Pärleporten?
Idag står jag i konsekvenserna av att personer i min närhet inte har handlat sanningsenligt. I försök att reda ut saker och ting, så har sanningen blivit något utslätad. Ibland handlar det om att rädda skinnet och anseendet och då blir det kanske inte till hundra procent osanning, men det blir en liten förfining av eländet. Detta agerande får till konsekvens att det går att pusta ut för stunden. Det har dragits många lättade suckar under de senaste månaderna. Grejen är bara den att nästa gång räcker det kanske inte med att dra en lättnadens suck, utan det måste in med syrgastuber för livsuppehållande verksamhet.
Jag har fått anledning att stå upp för sanningen och det gör jag gärna av de enkla anledningarna att för det första: så har jag blivit uppfostrad. En uppfostran som jag om och om igen har anledning att komma tillbaka till. Ärlighet varar längst. Jag har hört det från minst två generationer bakom mig. För det andra så går det i sanningsbloggandet inte att komma undan bibelordet. Jag vet inte hur många gånger ordet sanning står stavat i bibeln. Jag har en känsla av att det inte finns med bara som utfyllnad, utan det finns verkligen en mening med att det står där.
Jag har kommit in i många kyrkor världen över och sett Jesus-statyer göra en välkomnande teckenspråkig gest med ena handen och med den andra handen gör han tecknet för sanning. Jesus som sa: Jag är vägen, sanningen och livet. Han väljer ut tre ord för att beskriva sig själv och ordet sanning är ett av dem. Följer vi i hans fotspår, så borgar det för att vi kommer rätt. Jag tror inte att människor genom tiderna hade varit lika intresserade av att följa honom om han hade sagt: Jag är villospåret, osanningen och döden. För det tredje, om vi inte blandar in uppfostran och kristen livsstil, så är det enklare att hålla sig till sanningen.
Enklare vad det gäller att hålla sig till en sida. Att vara inne och lira på lurighetens planhalva innebär att det kräver mer koll på vad som sägs och görs och dessutom hålla isär och komma ihåg. Ändå väljer många av oss människor att leva i osanning. Kanske är det lättast för stunden. De flesta av oss borde ha skaffat oss sådan erfarenhet att vi vet att det skapar elände i längden också. Därför är jag idag tillbaka på ruta ett. Hade allt varit sant och uppe i ljuset för länge sedan, så hade det varit utagerat vid det här laget. Jag är inte personligt drabbad, men många i min närhet är det och det är lika smärtsamt att se någon annan lida.
När jag ställdes inför vägskälet, sant eller osant, så kändes det naturligt för mig att välja sanningen. Jag tycker att de tre skäl som jag angivit lite tidigare i bloggen talar till sanningens fördel. Just då var det kanske inte så enkelt. Det smärtade. Det oroade. Fast det rörde aldrig till tillvaron och idag vet jag att jag valde rätt. Det som bekymrar mig är att det fortfarande finns så många som tror att de går i land med osanning och döljande av sanning. Återigen så går ord och handling skilda vägar. Jesus säger vägen. Bestämd form singularis. Finns inget alternativt stickspår. Något har kommit emellan. I kyrkan brukar vi säga synden. Den leder rakt in i en återvändsgränd. Vändpunkten heter förlåtelse. På återseende med ett leende!
PS. Idag är det dansens dag och vad kan väl passa bättre än att gå på kursavslutning på linedance ikväll? Nu väntar sommardanser ute och inne och tur att det aldrig blir sommaruppehåll för sprittande dansben. Linedance är en Guds gåva till mig. Där sa jag ett sanningens ord!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar