Jag har dessutom vaknat ett flertal gånger varje timme och känt en värk i kroppen, men har varit för trött och utslagen för att gå upp och ta någon värktablett. När det fortfarande var i ottan, så gav jag upp. Kroppen skrek av värk. Jag kände precis hur skelettet var uppbyggt. Vilken sena som var fästad just i den muskeln, vilken led som påverkades av en viss rörelse. Det tog mig inte många minuter i upprätt tillstånd för att konstatera att jag är sjuk. Rätt rejält dessutom. Just nu känns det lite extra tufft, eftersom solen skiner och hela mänskligheten verkar njuta av vårkänslorna. Jag vet att det inte stämmer. En del människor jobbar. Detta gäller Mr T. Han har genrep nu på förmiddagen och konsert i eftermiddag. Andra människor ligger säkert sjuka. Jag har svårt att tro att det bara är jag som bär all världens sjukdom idag.
Jag måste erkänna att det är ganska typiskt att när jag äntligen blir lite ledig igen, så slår sjukdomen till. Förra gången jag var sjuk, så var det sportlov. Den här gången har nästan inte påsklovet kommit igång förrän huvudet dunkar och kroppen värkskriker. Vet inte om jag har blivit matförgiftad eller om det är någon typ av influensa. Det jag vet säkert är att hela kroppen är utslagen och jag gör bäst i att ligga horisontalt och bara befinna mig i upprätt läge när jag ska till toan. Jag kommer att missa konserten i eftermiddag. Jag hoppas att jag är någorlunda återställd till imorgon, för då har vi lite viktigare planer för oss.
Frågan är om det känns extra embarmligt att bli sjuk, för att det är så vackert ute? Värker cellerna lite extra när solen strålar, för kroppen och hjärnan vet hur underbart det är att sitta lutad mot en solig vägg en sådan här dag? Eller är det den här typiskt-att-bli-sjuk-när-det-är-lov-känslan som gör pinan värre? Fast egentligen kan det vara så enkelt att självaste sjukdomen är tillräcklig för att ta musten ur mig. Jag mår faktiskt inte bra just nu. När jag inte vill sitta ute i solen, gå på konsert eller nästan inte orkar blogga, då är det varningslampor som måste slås på.
Den här snabba växlingen från frusen is till sjutton plusgrader kom chockartat. Det slår inte fel att det skjuter ut grannarna som från katapultstolar, där fjädrarna har spänts nästan till bristningsgränsen under vinterhalvåret. Den här dagen varje år, finns det anledning att kolla upp hur länge det är tillåtet att köra på tomgångskörning i kommunen. Under trafik och miljö på kommunens hemsida, så kommer jag fram till att det är tre minuter som gäller i Gävle kommun. Straxt söderut, i Älvkarleby kommun är det endast en minut. Nu när vinterförvarade motorcyklar ska puttras igång behövs det gott och väl tre gånger tio minuter för att få motorn i körbart skick. Grannen hinner både tvätta motorcykel och två bilar under tiden. En något irriterad tonåring kommer in och undrar om det är okej att säga till att hon inte tycker det är så trevligt att sitta i solgasset och inandas vinterförpackade avgaser. Det står tyvärr ingenting om det är okej att säga till grannar på kommunens hemsida. Hittar du en sådan klausul kan du väl säga till?
Så nu bloggar jag om det istället. Undrar hur länge det dröjer innan jag skriver något som kan komma inför granskande ögon. Det här med bloggning har ju blivit ett fenomen som har fått människor att bli av med jobbet och jag hörde nu senast om en fotbollsdomare som blivit av med sin dömningslicens för att han hade bloggat efter avslutad match. Så det gäller att passa sig så att jag inte skriver något ofördelaktigt om någon. Det där är en konst. Det där med att balansera på sanningshalten och att säga vad jag tycker, samtidigt som jag inte kan klampa in med smutsiga stövlar och haspla ur mig vad som helst. Det är lätt på tå som gäller i bloggvärlden och att hoppa omkring med vaksamt öga, så att jag inte trampar på någon öm tå.
Det där med att hoppa vaksamt omkring kan komma väl till pass så här års, då det som har legat gömt i snö kommer fram vid tö. Jag menar alla hundbajskorvar som nu ligger och vårsolar sig. Det ligger lite chokladpuddingsaktiga högar lite varstans, men varning på stan, det är inte chokladpudding. Det är bevis på människans bekvämlighet som ligger där. Det är inte enda och första gången som naturen får rädda upp det hela, fast det i självaste förvaltarskapet åligger människan att ta hand om naturen. Lite ombytta roller kan vi lugnt konstatera. Ungefär som idag, när jag ligger sjuk och för ovanlighetens skull tvingas ligga och bara invänta bättre tider. Skönt att veta att det faktiskt finns back-up och att världen snurrar på där utanför. På återseende med ett leende!
PS. Gävle Symfoniorkester spelar Haydns "Skapelsen" i eftermiddag. Med tanke på förvaltarskap, solsken och hundbajs, så hade det passat bra att gå på den konserten. Jag får masa mig upp och sätta på en cd istället. Fast det är inte alls detsamma som att höra det live. Det är ungefär som att titta ut på solskenet genom smutsiga fönster. Så jag får blunda och glömma fönsterputsningen och låtsas att jag har orkestern framför mig. Det går inte att få allt. Jag har ju fått någon liten matförgiftningsbaskelusk i alla fall och det betyder ju att jag åtminstone har fått mat det senaste dygnet. Det är mer än vad stor del av jordens befolkning har fått. Hur har det gått med er fasteinsamling?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar