Kvällen före rean jobbade hela personalstyrkan med stora containrar som skulle packas upp. Vi närmade oss midnatt och jag mådde rent ut sagt skitdålig. Mycket lyckades jag säkert dölja med hjälp av min envishet. Chefen såg ändå att jag var risig och sa: Gå hem och ta dig en whiskey! Det var på den tiden då jag inte nyttjade särdeles mycket alkohol. Alltså, det gör jag inte nu heller. Jag var ung. Hade absolut inga barskåpsförråd. Jag vet inte ens om jag hade varit inne på systemet någon gång. Hennes ord ringer i öronen varje gång jag känner förkylningen komma. Dessutom tycker jag om whiskey. Ju rökigare desto bättre. Likadant är det med öl. Ju bastantare desto bättre. Blask, som liknar en urvriden disktrasa, är inget för mig. Så igårkväll tog jag en whiskey. Njöt av den, för den smakade rökigt och gott. Kände hur bröstet värmdes. Vid läggdags tänkte jag om huvudet kändes tungt på grund av sjukdom eller på grund av whiskey. Eller kanske var det en kombination.
OK, jag håller kanske på att bli lite sjuk, men jag är på benen och det är en ny jobbvecka. Jag har kollat i almanackan och det är åtta veckor kvar till semestern. Det känns både långt och kort på samma gång. Det beror på hur jag tänker. Det skulle vara skönt med ledighet nu och då kan det kännas långt med åtta veckor. Samtidigt är det mycket som ska göras och ordnas upp före semestern och då känns åtta veckor som ingenting. Jag har känt mig lite sliten de senaste månaderna. Ja, tänker jag till ordentligt, så har jag inte känt mig så pigg sedan långt bort i höstas. Nästan sedan jag hade semester senast.
Ändå så vill jag blogga med min största lycka och min största glädje. Jag känner mig så otroligt glad att om hela bloggskaran skulle vara tillsammans med mig nu, så skulle jag börja med att le mot er alla. Sedan skulle det bli kramkalas! Vad skulle vi hitta på mer? Jovisst, vi skulle fika. Kaffe, thé, saft och stora härliga bullar med gult blurr på. Sådana där bullar som Polhemseleverna går till Kom Vux-fiket och köper. Bullar som är lika stora som assietterna de ligger på. Glass fungerar alltid bra också. Det är stört omöjligt att vara ledsen tillsammans med en glass. Prova själv, så får du se! Jag är så genomglad att till och med lilltårna vinkar glatt innefrån den mörka skovrån.
Om en stund ska jag träffa mina elever. De är nu inne på slutklämmen på sitt gymnasieliv. Om en dryg månad tar de studenten och redan nu är undervisningen uppblandad med kryssningar, klänningsbestyr och balförberedelser. De flesta av dem är så skoltrötta att de nästan går omkring med två fingrar i halsen, så fort de tänker böcker, skolsalar, suddgummin och inlämningar. Jag ser det nästan som en ynnest om de orkar komma till lektionerna, för nu lever de i en enda tanke och det är MUCK! De vill ut. De vill bort. De känner sig instängda. De är färdiga med gymnasiet sedan länge. Nu hägrar friheten och jag önskar dem givetvis lycka till. Samtidigt kan jag känna ett stygn i hjärtat. De är mig så kära allihop.
Jag önskar att livet ska vara snällt mot dem alla. Jag vet att så himla enkelt blir det inte att komma ut. Det blir nya studier för några. Arbete för andra. En del ska resa och kanske är det arbetslöshet som väntar en del. Vad som än sker, så hoppas jag att de får uppleva sådan tokglad lycka som jag känner idag. Utan tvekan, så är de värda det allihop. Många tokglada dagar önskar jag dem. Förhoppningsvis får jag möjlighet att möta dem igen och vara tokglad tillsammans med dem.
Kära bloggläsare, jag hann inte blogga färdigt under lunchen. Det är ju tänkt att den ska användas till att bli mätt på också. Mätt i magen. Ingen kan leva av bokstäver allenast. Fast jag skulle nog klara mig rätt länge i alla fall. Jag vill bara konstatera att nu är det cykel som gäller till jobbet. Det känns nästan som om jag missar mycket av våren om jag sätter mig i bilen eller i bussen. Det känns nästan som om jag missar våren när jag cyklar också. Därför testar jag att gå ibland. Även det går för fort och jag har faktiskt inte vågat att krypa fram. Jag vet att det skulle få grannskapet att höja på ögonbrynen och det skulle säkerligen börja tisslas och tasslas. Vet du vad jag såg häromdagen? Jo, det är sant. Hon kom krypandes.
Så kan vi inte ha det. Det bästa sättet att upptäcka våren är att stanna upp. Då kan vi nästan se hur löven spricker ut. Kan vi lära oss något av våren? Att vi gör rätt i att stanna upp och njuta på nära håll. Att stå där och iaktta hur livet återvänder. Ikväll har jag stannat upp framför TV:n och sett matchen mellan Lettland-Sverige i hockey. Det är ungefär som att se Brynäs möta Södertälje. Det blir vinst, vilket lag som än vinner. Lite snopet var det att Lettland vann på straffar, men det kändes nästan som de var värda det. Det var i alla fall roligt att få ett helt lettiskt landslag, en hel lettisk hejarklack och ett helt lettiskt folk, som ikväll är lika tokglada som jag. Alltid trevligt med sällskap. På återseende med ett leende!
PS. Idag har en kollega och jag gjort samma sak, utan att vi visste om varandras göranden och tänkanden. Vi har mycket gemensamt sedan tidigare, fast det här var verkligen en häftig upplevelse. Jag tror jag ska föreslå henne att vi gör detta till stora tokgladfirardagen kommande år. Jag tror inte hon kommer att säga nej. Hon brukar vara pigg på roligheter. Ska vi säga att vi träffas utanför S:t Susys House? Så får vi se hur firandet fortskrider? One step closer to Jesus!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar