Jag undrar om det finns någon bloggläsare, som vet var gränsen går för hur bra jag får ha det? Jag funderar nämligen på om jag har varit uppe och tänjt ut den övre gränsen för välbefinnande idag? Jag tror katten att det är så. Idag har det varit en riktig feel-good-day eller om vi ska försöka oss på en svensk översättning och skriva känna-sig-att-få-må-bra-dag. Den här dagen kom ytterst lägligt måste jag säga. Den senaste tiden har varit omtumlande och upprörande. Det är intensiv rörelse i de båda orden omtumlande och upprörande och det är lite märkligt att använda dessa ord, för att beskriva en tid då livet egentligen stannade upp helt.
Så har det hänt en hel del den här veckan som har fått mig att fundera framtid igen. Inte så där i allmänhet, utan jag har fått gräva djupt in för att sedan komma fram till ett beslut. Så nu är allt klart, alltså rent känslomässigt. Några pusselbitar måste komma på plats först, innan jag gör en halvdan förändring. Det där ordet halvdan passar absolut inte in i sammanhanget och det måste åtminstone in ett bindestreck någonstans för att det ska luta åt rätt håll. Halv-dan. Min förändring i arbetslivet kommer att gälla halva tiden och förhoppningsvis blir den andra halvan som den förut har varit. Som sagt det är ett pusslande och detta kanske är ett femtusenbitarspussel, så det tar sin tid att lägga. Hur som helst så är det i alla fall skönt att jag har bestämt mig och så går det inte att komma ifrån att det är alltid trevligt och lite småsmickrande att få erbjudanden, som det går att tacka nej till. Det är i alla fall värt en glass i firande.
För övrigt är jag nog inte känd för att göra något halvdant. Inte ens mina beslut brukar vara det. Ja, vad mer händer i livet nu? Det finns mycket sjukdom omkring oss i vår familj. I själva familjen så gäller det bara förkylning och irriterande allergi, men på nära håll har vi sådant som är mer oroväckande. Sådant som påtagligt upptar vår tid, våra tankar och som är så pass stora oroshorisonter att vi vädjar i bön till vår Herre att Han ska komma och ge oss frid och att Han ska leda oss alla igenom detta. Givetvis så vill vi be för läkedom och snar bättring, men mitt upp i alltihop också försöka lita på att Han vet vad Han gör. Det är en utmaning att be: Ske din vilja och verkligen mena det. Är det något jag tror på så är det bön.
Lite märkligt att mitt upp i allt detta kunna tänja ut den övre gränsen för välbefinnande. Det måste nästan till en bloggförklaring, för att reda ut detta mysterium. Jag har fått förmånen att åka på personalresa med kyrkan idag. Vi startade redan kvart i åtta från Strömsbro kyrka. Hämtade upp kollegor vid Heliga trefaldighet och vid Tomaskyrkan. Sedan bar det av söderöver. Det var inte direkt strålande solsken, men jag tror att det beror på att solen inte orkade ta upp konkurrensen från alla solstrålar inne i bussen.
Jag ser mig omkring och det är fyrtioen personer med på resan. Några kan inte vara med av olika anledningar och dem saknade jag. Alla som var med har den effekten på mig att jag blir glad av att se dem. Jag förstår om du fattar misstankar mot min entusiasm över mina kollegor och det är okej att du känner så. Det gör det bara ännu viktigare för mig att poängtera hur glad jag är för min arbetsplats. Att säga att den är helt problemfri vore att dra över mot ljugsidan, så det ska jag inte skriva. Självklart uppstår det problem där människor möts, det är ju själva idén med att vara människor. Vi är så kallade troublemakers, bråkstakar. Skillnaden med min nuvarande arbetsplats och andra är viljan att ställa allt till rätta. I grund och botten är det genomtrevliga och sköna människor i kollegiet. Det räcker för mig.
Första stoppet gjorde vi vid stiftsgården Breidagård, utanför Uppsala. Jag var där i februari och mådde väldigt gott av de dagarna där. Kändes fint att återkomma och se vitsipporna blomma. Därefter gick färden vidare till Härkeberga kyrka i Uppland. Ett par mil norr om Enköping. Kyrkan byggdes i början av 1300-talet och på 1400-talet byggdes sakristia och vapenhus till. I samma veva byggdes även kyrkans valv upp. En herre vid det lite småroliga namnet Albertus Pictor målade sedan valv och väggar på 1480-talet. Måla, låter lite smått. Utsmyckade känns bättre. Det är förnärmliga verk med motiv hämtade från både Gamla och Nya testamentet. Färgerna hade förstås bleknat sedan Albertus öppnande målarpytsarna. En kraftigt klarröd färg var nu till exempel brun. I mitten av 1700-talet överkalkades väggarna, men målningarna knackades fram igen och fixades till på 1930-talet. Det där med överkalkningen visar att det har funnits dumdristigheter långt innan Gävle kommun köpte in rosa-fåtöljen-statyn.
Efter Härkeberga kyrka började magen påminna mig om att det var dags för lunch. Inte långt ifrån kyrkan fanns en bondgård med gårdsbutik och ett litet café. Lite fundersam blev jag en stund hur huset som såg ut som en liten drängstuga på håll, skulle rymma oss alla, men det gick utmärkt. Lunchen var dessutom mycket välsmakande. Mätta, dästa och dessutom solbelysta åkte vi vidare till Nykvarns hantverksby. Den ena efter den andra platsen radades upp, som jag besökte för första gången. Sverige är på många sätt ett imponerande land, där det finns så många små mysiga smultronställen.
De personer som har lagt upp programmet för den här dagen, ska absolut ha stående ovationer för ett välordnat och härligt upplägg. Precis lagom av allt. Nykvarns hantverksby var en mycket vacker plats och stunden på fiket eller snarare kaffestugan var en skön stund. Vi satt ute med utsikt över ån. Sagån om jag inte är helt fel ute. Det är lite faran med att bara åka med i bussen och med noll koll om väderstrecket är norr eller söder, väster eller öster. Om jag minns rätt så låg Nykvarns hantverksby ca en och en halv mil väster om Enköping. Omgivningarna där nere är fina, verkligen fina. Nästan så att jag blev lite småsugen på att bosätta mig i dessa trakter. Eller åtminstone slå upp en skrivarlya.
Efter kaffe, äppelkaka och vaniljsås, så åkte vi till dagens absoluta höjdpunkt. Vi besökte nämligen Mariadöttrarna av den Evangeliska vägen. En kommunitet eller ett kloster inom Svenska kyrkan. Vi fick träffa tre systrar i blå klänningar och blå dok. De såg vänliga ut och de visade total frånvaro av stress, både i gång och ansiktsuttryck. Det kändes som att komma till Skorpans farfar i Törnrosdalen. En liten idyll precis bredvid allfartsvägen. Klostret ligger precis bredvid Vallby kyrka, en mil sydost om Enköping.
Jag har aldrig tänkt tanken att bli nunna. Jag känner att mitt liv har haft en tydlig väg och där jag befinner mig just nu, med Mr T och våra barn, är en plats som är en gåva av Gud. Besöket hos Mariadöttrarna lämnar mig ändå inte oberörd. Jag respekterar deras val, även om deras berättelse skapar frågor hos mig, som jag inte vill ställa i detta stora sammanhang. Frågor som gäller detta definitiva löfte. Vad som händer om blixten slår ner från en klar himmel, som den ibland gör i våra liv. Alltså om kärleken till det motsatta könet skulle uppstå? Eller för all del till samma kön. Vad händer med det djupa behov av beröring som vi är skapade till att få känna?
Jag känner tacksamhet när jag lämnar gården. Inte för att få möjligheten att gå tillbaka till allt det vanliga, utan tacksamhet för att jag vet att det finns några som har det som livsstil att be för kyrkan och för det kristna enheten. Det kändes på något vis lugnande, för jag vet att det så väl behövs och jag bestämde mig vid sidan av en klängros att jag skulle slå in på Mariadöttrarnas väg. Lugn Mr T. Det finns ingen anledning till oro. Jag vill bara vara med och be för Svenska kyrkan och dess fortsatta plats i människors liv. Jag vill vara med och be för enheten. Så länge vi står enade under samma huvud så finns det ingen anledning till oro. Detta löfte ger jag utan längtan efter ytterligare löften, guldring och blå klädsel.
Spännande ytterligheter på resan att lämna systrarna som valt att leva i kyskhet, fattigdom och lydnad för evangeliets skull och bege oss till Uppsala där vi avslutade dagen med att äta en trerätters middag. Vita linnedukar, brutna servetter, blommor, ljus, vin, god mat och en nyduschad servitör. Allt detta tillsammans med trevliga kollegor. Du måste förstå att jag ställer frågan: Finns det någon gräns för hur bra jag kan ha det? Mellan alla stopp fanns det lite sitta-bältad-tid-i-bussen och då satt jag jämte en kollega som enligt zimbabwesiska mått är still fresh och jag må då säga att med mina Hille-mått, så är hon more than still fresh. Dessutom fick vi avhandla både humor, jobb, mission, fotboll och bokhyllor, så från min sida var det mycket givande.
Shit, vilken lång blogg detta blir. Det hade egentligen räckt att skriva: Tack gode Gud för den här dagen. Tack för en underbar chef och för lika underbara kollegor. Herre, jag vet att Du vill mitt bästa och det har Du bevisat hundra gånger om genom att ge mig denna arbetsplats. Du vet att jag är lycklig och nu vet hela bloggvärlden det också. Du sätter inte bara på ett plåster på såren. Du tvättar även rent och ser till att det läker fint. Gud, tack för Din omsorg. Mitt arbete är den bästa belöning Du kunde ha gett mig. På återseende med ett leende! Amen.
PS. Som om inte bloggen är lång nog. Jag har många sådana här tänja-på-övre-glädje-fnatt-gränsen. En skogspromenad med Mr T, en fikakorg vid havet, en middag då vi är samlade hela familjen. Så mycket glädje. Så mycket glädje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar