Det blev ingen valborgsmässoblogg igår, så det kungliga gratulerandet uteblev. Vår konung Carl den sextonde Gustaf fyllde sextiotre år. Det är kanske ingen större fara. Jag tror nämligen inte att konungen är en trogen läsare av min blogg. I alla fall inte på sin födelsedag. Då har han fullt upp med att ta emot folkets hyllningar på borggården och så kalasandet med släkt och vänner. Jag läste på Aftonbladets webbsida att nytt för i år är att Daniel Westling får komma och överräcka sitt paket. Det låter helt osannolikt att detta skulle vara första gången, som han får vara med på kungens födelsedagskalas. Har Tjabo verkligen varit en sådan motståndare till dotterns pojkvän, att Daniel inte ens har fått vara med och skära i tårtan?
Enligt Aftonbladet är nu isen bruten och de två har mer gemensamt än vad vi kan ana. Fotboll, natur, gym, bilar och så kronprinsessan då förstås. Bra att kungen nu har tagit Daniel till sitt hjärta, eftersom hela svenska folket verkar ha gjort det. Om det verkligen stämmer, så är Daniel den mest tålmodiga och överinseende grabb som jag känner. Känner? Det var väl att ta i? Det är lite faran med välkända ansikten. De känns nästan familjära. Fast kungahusets agerande i utestängandet av blivande familjemedlemmar känns ogästvänligt. Jag ska inte dra för stora växlar på detta. Det kan vara Aftonbladet som överdriver. Det är inte första gången i så fall.
Undrar om kungen också står och fryser på valborgsmässoafton vid en sprakande och gnistrande eld? Undrar om någon manskör sjunger Sköna maj välkommen och Vintern rasat ut för de kungliga öronen? Undrar om kungen köper lotter för en tjuga till förmån för ett behjärtansvärt ändamål? Undrar om han skjuter upp smällare och fyrverkerier för att salutera vårens ankomst? Eller han nöjer sig kanske med att sitta framför brasan i det kungliga biblioteket med ett glas konjak och talar lugnande till sin trogne vän, labradoren. För det är många hundar och andra djur som far illa av allt smällande.
På mitt jobb på kyrkan var det många som gjorde halv dag. Så även jag. Skillnaden var kanske att jag då åkte vidare till mitt andra jobb, nämligen skolan. Jag jobbar på en skola som har som policy: Lektioner framför allt annat. Därför är inte lektionerna inställda på valborgsmässoaftons eftermiddag. Så det måste ha varit många studiebesök, söka-information-på-egen-hand, praktik eller annat som gjorde att lektionssalarna stod tomma och lärarrummen var ödsligare än glasskiosken på Antarktis. Expeditionen var stängd. Förutom mina elever, så såg jag bara en anställd och hon höll ställningarna i receptionen. Arbetsrummen var släckta och datorerna avstängda. Det bästa sättet att mäta ödsligheten på, var att det inte var någon kö till kopieringsmaskinen. Det finns undantag som bekräftar regler. Valborgsmässoafton är en sådan dag som elever måste begära ledighet för, om de inte vill bli uppsatta på skolk. Ändå har de flesta inga lektioner. I alla fall inte på eftermiddagen. Teckenspråksgruppen fick repetera sin skräpteater i lugn och ro.
Nästa vecka ska vi ut och göra reklam för Gävle kommuns skräpvecka. Lära små förskolebarn att vi plockar upp allt skräp efter oss. Detta ska vi göra på teckenspråk. Det är min B-kurs som jobbar med detta, parallellt med den visuella sången som de själva har valt var och en. I C-kursen jobbar vi med att översätta ABBA-sånger från engelska alternativt svenska till teckenspråk. Om ett par veckor har vi uppvisning för föräldrar, syskon och övriga intresserade. Det går inte att säga något annat än att det är imponerande att se eleverna teckna dessa sånger och framföra skräpteatern. Många tror att det bara är att vifta lite, så har vi teckenspråket inom räckhåll. Dessa människor har inte sett eleverna jobba med texten, hitta lösningar, synonymer och att tänka i bilder. Ta reda på tecken och sedan lära in alltihop nästintill utantill. Nivån är hög för att vara på B- och C-nivå på gymnasiet. Jag har satt ribban högt och jag vet att ingen kommer att riva den.
Klockan var ganska mycket när jag kom cyklandes hem. Äldsta tonåringen var på träning. Yngsta tonåringen träffade några kompisar och Mr T var i Falun och hade valborgskonsert. Jag tänkte mig ett år tillbaka och kom ihåg att då putsade vi köksfönster och satte upp gardiner i vårt nyrenoverade kök. Nu satte jag mig vid vårt stora köksbord. Njöt av tystnaden, läste dagstidningen och smuttade på nybryggt kaffe. Ibland kan längtan efter familjen göra ont, men ibland kan längtan kännas nyttig och skön. Jag passade på att njuta av ensamheten i vetskap att om en stund skulle den familjära ordningen vara återställd.
Straxt därefter föll andan på och jag kände en stark glädje över att få städa hela huset. Sådana ögonblick ska inte skjutas på morgondagen. På med en CD-skiva med filmmusik som jag har lånat från musikbiblioteket och sedan dansade jag över huset i sällskap med hink och trasa. Volymen var onyttigt hög. Så där på gränsen att jag inte skulle höra telefonen om den skulle ringa. Det är inte hela världen att inte vara anträffbar tjugofyra timmar om dygnet. Några läsare vill nog sinnesundersöka mig om jag skriver att jag njöt för fullt av att få städa. Andra kanske vill kolla upp vad jag har för recept. Menar de på piller eller hur jag gör för att njuta av städning?
När Mr T anlände upp på garageinfarten så var dukningen klar. Jag tände ljusen och korkade upp det australienska rödvinet och det blev precis en sådan där lyckostund som det blir när ordningen är återställd på många olika sätt. Ledighet som väntar. Huset är städat. Maten står på bordet och du är i sällskap med dem du älskar. Det är så kungligt det kan bli utan krona på huvudet.
Så är det ny månad. Första maj välkommen! Det verkar som om vintern har rasat ut. Vi har slutfört projekt pärmar idag på förmiddagen, Mr T och jag. Du vet, papper från alla håll och kanter har kommit in i rätt avdelning. Hålslagaren har dunkat på. Registren har bläddrats fram och tillbaka och så vips, allt i sin ordning. Dessutom har det varit perfekt torkväder, så tvättmaskinen har fått göra skäl för sin plats i tvättstugan. Det är en syssla som är rätt skön. Bara att sortera smutskläder och trycka igång en maskin och sedan går det bra att göra annat under tiden. Om en stund ska vi göra oss iordning och åka till Årsunda och titta på seriepremiären Årsunda-Hille IF. Vi kommer att hålla ett extra öga på mittfältaren med nummer tio på ryggen. Äldsta tonåringen med sin tejpade fot.
Tyvärr så har den lilla bygden Årsunda drabbats av stor och plötslig sorg i natt. Två unga grabbar har dött i en trafikolycka och detta kommer säkert att prägla stämningen på idrottsplatsen. Tyst minut, sorgeband och människor kommer säkert ha behov av att prata om det som har hänt. Givetvis går tankarna till de stackars familjer och närstående som idag har kastats in en djup avgrundssorg. De är där som vi andra inte ens vågar tänka oss att vi kan hamna. Sådana tankar övergår vårt förstånd.
I sammanhanget känns funderingarna på vad jag ska ha på mig ganska små. Lite knepigt är det så här års. I solen är det riktigt varmt. Det behövs bara en liten vindpust och så kommer kylan. Eller att något eller någon skuggar solen. Vårkänslorna försvinner direkt. Jag tror jag garderar med jeans och åker med dem uppvikta och får väl vika ner dem om det drar kallt om fotknölarna. Linne och en kortärmad skjorta. Skjortan kan åka av om solen hettar, men hur stor är sannolikheten för det mellan klockan sjutton och nitton? En värmande tröja och solbrillor. Jag tror jag har det som behövs för att klara av två gånger fyrtiofem minuter på Årsunda idrottsplats. Håller tummarna för Hillegrabbarna. De svarta och gula, som antagligen kommer att spela i helvitt matchställ. På återseende med ett leende!
PS. Första maj är väl mest känd som arbetarnas helgdag med röda fanor, demonstrationståg och politiska tal. Sedan barnsben har jag tyckt att det har varit lite märkligt att de röda partierna som har suttit vid makten har varit ute med plakat och låtit slagropen skalla. De har ju faktiskt haft trehundrasextiofyra dagar på sig att ställa allt till rätta som de under denna dag ropar om. I år står de ju i oppositionsläge och då kommer kanske demonstrationen mer till sin rätt? Idag är det också fyrtiofyra år sedan som musikern Spike Jones dog. Om du inte har lyssnat till Spike Jones, så tycker jag du ska låna en CD på musikbibblan. Ta sedan fram hink och dammtrasa och städningen går helt crazy lätt eller så blir den bara helt crazy. Förresten, jag sa aldrig grattis till konungen. Bättre sent än aldrig: Gratulerar på högtidsdagen kungen. En dag i efterskott. På något sätt är det enklare att vara en vanlig undersåte. Då behövde jag bara vänta en dag på att säga det. Stackars blivande svärsonen har fått vänta i sju år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar