Det går inte att blogga idag utan att nämna Åsa. Min kära vän som idag fyller fyrtio år. Åsa är en sådan människa som det är helt obegripligt att ta till sig att hon verkligen fyller fyrtio år. Hon har barnasinnet kvar på något vis och hennes sprallighet har inte lyckats dämpats under fyrtio år. Fast på ett sätt kan jag inse att hon är fyrtio år, för i kombination med spralligheten så finns det ett djup i Åsa som jag sällan ser hos människor. Därför är hon för mig en komplett vän. Det finns inga hämningar för roligheter när vi träffas. Men det är också en vän som jag kan komma till i djupaste sorg.
Vi träffades som kollegor. Jag minns inte exakt datum, men det måste ha varit någon gång i mitten av 1990-talet. Ingen av oss är kvar inom den organisationen och det är ett sundhetstecken hos oss båda två. Åsa är en av anledningarna till att jag inte känner bitterhet. Jag har ett påtagligt skäl till att se anledningen till att jag har haft den arbetsplatsen och den tillhörigheten och det är att jag har fått en livslång vänskap med Åsa. Givetvis finns det fler sådana skäl, för som med allting annat så går det att kombinera rent himmelska ting med det allra mest helvetiska. Det är när det helvetiska tar överhanden och hela tiden skymmer det himmelska, som vi måste göra radikala saker som att hålla kvar vid Gud, men lämna allt annat.
Åsa stod för det himmelska och hon är den vän som jag önskar att alla skulle få ha. Visst, vi delar gemensamma arbetsupplevelser, men dem bearbetade vi under tiden som vi stod mitt i dem, så det är sällan som vi återkommer till dem nuförtiden. Återigen ser vi vikten av att inte hänga upp oss vid pärmar och fasader, utan att bejaka det som verkligen betyder något. Sådant som är vid liv. Lite komiskt att Åsa delar födelsedag med Adolf Hitler. Han skulle ha fyllt etthundratjugo år idag om han hade levat. Vi nöjer oss med Åsa fyrtio år idag. Jag står upp och bloggar och utbringar ett fyrfaldigt leve för världens bästaste bästa Åsa: hon leve, hipp hipp, HURRA, HURRA, HURRA, HURRA! Grattis kära vän! Du har säkert en hel del rester kvar av tårtbuffén, så jag är inte ett dugg orolig för dig idag.
Nu återvänder bloggen till Östergötland för en stund. Dit, där vitsipporna stod i sina vackraste klänningar och bara lyste upp i skogsbackarna. Det är alltså där som alla vitsippor befinner sig. Det verkade nästan som om de var på någon slags världsomfattande vitsippekonferens. Överallt var det vita hav längs vägen. Så fantastiskt vackert. Solen lyste på allt detta och det fanns inte så mycket mer att klaga över. Jag hade Mr T vid min sida och då mår jag som allra bäst. Vi blir som små tonåringar när vi åker iväg på tu man hand. Våren gör säkert sitt till. Det är roligare att kuckilura och turturduviera när solen skiner och när blommorna ser på. Lite smolk i bägaren finns det även på våren och det stavas allergi. Det krävs mer av vårflörten, när man måste göra det i sällskap av röda, kliande ögon, harklande och näsdropp.
Vi gjorde oss ingen större brådska ner mot Östergötland, utan tog även resan som en mellanlandning i det annars så hektiska vardagslivet. Stannade när vi kände för det. Det är inte så tokigt att kunna ta dagen som den kommer då och då. När vi framåt kvällningen checkade in på hotellet, så kändes det skönt att få ta av sig skorna, ta en dusch, slappa till sig lite och ha TV-mys i lugn och ro. Det var verkligen en god och sund uppladdning inför det som skulle komma dagen därpå.
Det blev inte direkt någon sovmorgon, utan vi gick upp i lördagsottan. Linköpingssolen hade dock gått upp före oss. Vi åt en stadig hotellfrukost och tog sedan vårt bagage och med kartans hjälp letade vi oss fram till Ryttargårdskyrkan. Väl framme så påbörjades återseendets glädje. Vänner som vi inte har träffat på kanske tjugofem år infann sig en efter en. Jag måste erkänna att jag fick en och annan aha-upplevelse för tjugofem år är ändå tjugofem år. Det gäller att tänka om att inkludera in gråa hårstrån och välmående magar i världsbilden.
Hela förmiddagen gick åt till genrep och jag lyssnade och försökte känna in mitt manus. Några musikstycken var så mäktiga att jag fick kämpa med att hålla tillbaka tårarna. Det lät så otroligt bra om Östgöta Brass. Om jag skulle bli tillfrågad om att bli deras ambassadör, så skulle jag säga ja direkt. Vad nu en sådan ambassadör skulle ha för uppgifter? Musikkårer brukar kanske inte ha ambassadörer? Det är nog bara förbehållet länderna i världen. Men som sagt, skulle de vilja ha en ambassadör, så tror jag att jag är som klippt och skuren för jobbet. Jag tog dem alla till mitt hjärta direkt och jag sticker ut hakan och säger att de hör absolut till Sveriges 10-i-topp bland brassband. Några håller kanske inte med, men jag viker inte en millimeter i min åsikt. Om det råder någon tvekan om deras klass, så går det att köpa deras senaste CD och bilda sig en egen uppfattning.
Jag kände vördnad inför uppgiften och kände hela tiden stor respekt för alla musikerna och deras mycket skickliga ledare. Alltså, det är inte svårt att vara konferencier, när jag vet att jag har ett bra program att presentera. Solisterna gjorde också mycket bra ifrån sig sångmässigt. De bjöd dessutom på sig själva när konferencieren fick lust att göra små upptåg för att publiken skulle få kittla skrattgroparna i magtrakten. Jag tror att detta blev en konsert som ingen av alla närvarande fick en chans att somna till och då är det ett gott resultat tycker jag. Jag vet nämligen konserter där många, både av aktörer och folk i publiken, har slumrat till.
Jag kände en saknad när det hela var över. Jag granskade mig själv och kom fram till att jag var lycklig som tusan. Oj, vad roligt det var. Det kom fram många människor och tackade och jag fick några riktigt roliga kommentarer. Du var mycket bättre än Peter Settman. Jag trodde att det var Malena Ernman. Någon tyckte att jag skulle ta tjänstledigt och sysselsätta mig med konferencierskapet för en tid. Tja, varför inte? Fast är det verkligen nödvändigt att ta tjänstledigt? Detta var ju första gången på fyrtiofyra år. Med samma frekvens kommer jag att vara åttioåtta år nästa gång och då behöver jag antagligen inte ta tjänstledigt. Då är jag förhoppningsvis pensionär och förvaltar över min tid som jag själv behagar. Vid det laget har jag kanske hunnit lära mig några fler ukulele-ackord och behöver inte komma dragande med mitt althorn igen. Omväxling förnöjer. På återseende med ett leende!
PS. Det kändes nästan brutalt när väckarklockan ringde igår morse och jag var tvungen att ta mig till kyrkan och konfirmationssöndag. Nästan hela dagen gick åt till detta. Kändes lite märkligt att vara så omtumlad av fest och glädje å ena sidan och kaos och oro å andra sidan. Att mitt i allt detta stå och verka totalt oberörd och tala kyrkoårets gång med konfirmander var nästan som en parodi, där jag stod helt utan manus. Det kändes skönt att komma hem till en liten älskad krabat som heter Millie. Yngstingen i familjen har varit hundvakt under helgen, så det blev en långpromenad med den glädje- och tröstegivande fyrbenta vän. En vitsippebukett som plockades kändes också helt rätt. Det är skönt att känna livet återvända i natur och kropp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar