Jag slickar gärna på en glass istället!

Fredag eftermiddag och nu tänker kanske du: har människan inget annat att göra än att blogga? Jodå, var inte orolig. Jag har en hel lista med saker som ska åtgärdas innan solen går ner, men först måste det till en nedvarvning och det gör jag i sällskap med datorn och en kopp bistro-kaffe. För nedvarvning är något som behövs, när det har varit uppvarvning under en längre tid och inte vet jag, men det kändes som om tröttheten har legat vacuumförpackad länge och bara väntat på att släppas lös. Idag efter jobbet kom den. Inte vet jag om det beror på att mitt undermetvetna har hört att nu är det påsklov på skolan. Jag tänker inte dölja något eller fejka någon saknad. Tack gode Gud att jag fick lämna den där tegelbyggnaden nu. Hoppas hela stället går i baklås och inte går att öppna förrän vi har hunnit avverka sommarlovet också.

Jag är till hundra procent medveten om att det är viktigt att vara lojal mot arbetsplatsen och att följa skolans policy. Fast jag kan inte komma ifrån att jag tycker att ärlighet också är ett sätt att vara lojal. Tyvärr upplever jag att rövslickeri är ett mer vedertaget koncept när det gäller att idka lojalitet och löneförhandlingar inom skolans värld. Det ligger inte för mig. Det är många lärare som går på knäna nu. Det är indragningar hit och dit. Det är helt omöjliga budgetar som ska hållas. Det är upp till lärare att sitta och göra ansökningar för att kunna ha råd att åka på studiebesök och göra resor med eleverna. De få lärare som är kvar i skolbyggnaderna nu för tiden, förväntas göra mer jobb utöver det som egentligen kan tänkas ingå i titulaturen: lärare.

Miljön i skolan är bullrig och högljudd. Alla vuxna människor säger att maten är bra, men de skulle aldrig acceptera att äta den utan att klaga på en vanlig lunchrestaurang. Visst, det går att välja fil som ett alternativ och salladsbordet är uppiffat, men näringen i maten har värmts bort, kryddorna saknas och potatisen har en märklig bismak. Jag funderar på om det inte vore bättre att låta livsmedelsprogrammet tillaga skollunchen. Förstå vilken utmaning för blivande kockar att mätta tvåtusen elever om dagen. Elevernas tacksamhet är deras belöning. Okej, jag lyssnar på argumenten att det finns folk i världen som svälter och jag håller med, det måste vi göra något åt. Fast måste det drypa av omättat och mättat fett och smaka okryddat i skolmatsalen för den skull? Är det verkligen antingen eller?

Jag undrar om vi inte ska ha en liten bok som följer eleven från det att han eller hon börjar i förskolan och så får den vandra med i ryggsäcken, skolväskan och plastpåsen ända fram till studenten. En bok som läraren skriver en liten anteckning i och som sedan ska undertecknas i hemmet av en vuxen. Jag känner hur motreplikerna kommer haglandes, men jag spänner upp ett paraply som skydd. Jag tycker att det på många håll saknas kontakt med hemmet. Vems fel är det? Skolan, för att den inte informerar? Föräldrarna, för att de inte efterfrågar information? Eleverna, för att de står som poliser i ett gathörn och motar bort både lärare och föräldrar?

Jag har gått igenom arbetsbördan, arbetsmiljön, avsaknad av vuxna i elevens närhet och nu till själva kärnan i skolorna. Eleverna. Det är de som står för pulsen. För det mesta slår den väldigt sakta. Det går på halvfart. Låt mig ta ett exempel. För en tid sedan hade vi en skrivning i mitt ämne. Rättade och klara, så var det några som inte blev godkända. Det stod IG i kanten. Då kan läraren göra ett omprov eller på något annat sätt se till att eleverna blir godkända. Alla möjligheter ger läraren mer rättningsarbetstid. Som ingår i ramen för tjänsten. Jag valde att ge berörda elever hemuppgifter. Endast G-uppgifter. Alltså, sådana uppgifter som gör det möjligt för eleven att bli godkänd. Jag ser ingen anledning att eleven ska sitta och göra MVG-uppgifter i hemmet, med allt material tillgängligt, när de inte har läst på ordentligt första gången.

De fick uppgifter för drygt en vecka sedan. Sista inlämningsdag var idag, sista dagen före påsklovet. Igår fick jag frågan om de inte kunde få lämna in efter påsklovet. Eftersom de har haft tid på sig i över en vecka, så var svaret nej. Idag hände det förväntade. Någon hade glömt sina papper hemma. Någon hade inte kunnat skriva ut. Någon annan hade glömt väskan med frågorna hos en kompis för några dagar sedan. Eleverna har nu fått min mailadress, vilket de fick på kursens första dag i höstas, med tillägget av min privata mailadress och så finns chansen att maila uppgifterna före midnatt detta dygn.

Det kan faktiskt vara så att dessa ungdomar är ute på arbetsmarknaden om ungefär ett år. Inom vården, inom barnomsorgen och så vidare. Jag ser det som om jag gör dem en tjänst när jag drar riktlinjer för vad som är OK eller inte. Jag ser det som om jag håller min lojalitet mot min arbetsgivare. Vad jag inte förstår är varför skolor ska locka med bärbara datorer till varje enskild elev på ett program eller varför vi ska skryta med att vara stans datortätaste skola, när vi för övrigt lever med kniven på strupen rent personalmässigt?

Jag älskar mitt ämne och jag älskar att undervisa. Jag tycker om mina elever och de är orsaken till att jag överhuvudtaget går till skolan. Nåja, mina närmaste kollegor ska ha beröm också. De är fantastiskt härliga människor. Fast de springer livet ur sig och ordnar och styr. En lärare ska ha koll på både individ och grupp. Men jag undrar, vem tar på sig ansvaret att ha koll på läraren? Det är många kollegor som nu tar pension i förtid. Jag är inte ett dugg förvånad. Det är inte mycket jag vet om framtiden, men ett vet jag med bestämdhet. Jag är inte lärare fram till pensionen. Om inte regeringen, Skolverket och alla andra beslutande organ tar sitt förnuft till fånga och gör något åt den tuffa situationen i skolvärlden.

När jag ändå är på gång i gnällspikskommittén, så måste jag bara få ställa en fråga varför skolans bilparkering igår eftermiddag skulle sopas med hjälp av en stor sopbil med roterande kvastar? För det första så var parkeringen långt ifrån tom, eftersom personalens bilar stod parkerade där och för det andra så stänkte det smågrus upp på bilarnas lackerade plåtdelar. Det är inte precis vad jag vill se, när jag kommer ut i vårluften och vill släppa skolbekymren för en stund. Varför inte välja en tid, då vi vet att parkeringen är garanterat tom? Nu måste sopbilen komma en annan gång, om tanken är att allt grus ska bort? Det är något som inte fungerar. Har det kommit grus i maskineriet någonstans? På återseende med ett leende!

PS. Du som funderar på om jag bara tänker slappa resten av dagen, så kan jag trösta dig med att jag ska hänga tvätt, dammsuga, städa ett badrum och åka och handla. Mr T jobbar till halv nio ikväll. När han kommer hem så blir det fredagsmys och glädje över att jag tror att vi har haft den första riktiga vårdagen i stan idag. Frågan är var vi ska sitta och avnjuta vårens första utomhusglass? För nu är det dags. Glass i stora lass. Bra timing, påsklovsnjutning väntar.