Jag ser nu att jag lägger upp dagens blogg en minut senare än jag gjorde igår kväll. Det kommer att dra över midnatt för andra kvällen i rad. Jag måste få lite ändring i blogguppläggandet, för idag var det öppen diskussion på eftermiddagsfikat inför chefens vidöppna öron. Nu vet han om att jag bloggar och jag kanske klarar mig från hans granskande ögon, enbart på vetskapen att han är en mycket upptagen man i sina bästa år. Nåja, jag har inget som är hemligt för chefen, så han är varmt välkommen att läsa. Fast han kanske funderar på om jag inte borde komma i säng en aning tidigare på kvällarna. Bloggupplägget avslöjar mig direkt. Timme och minuter. Svart på vitt.
Jag är en kvällsmänniska. I alla fall när det gäller att blogga. TV-tittande är ett sömnpiller. Jag sitter i fårskinnsfåtöljen. Känner hur jag vill vila huvudet ett tag. Soffan ser inbjudande ut med sina härliga kuddar. Jag tänker, en liten stund bara. Det är ungefär vad jag hinner tänka. Innan jag vaggas in i sömnens ljuva famn. Bloggning och handarbete är något som håller mig vaken. Fixande med släktforskningsprogrammet likaså. Frågan är bara varför det måste hålla mig vaken så sent på dygnet. Ikväll förklarar jag det med att Mr T och jag har dansat Linedance igen. Dessa underbara onsdagskvällar. Efter duschning, så är det gott att avnjuta en kopp the och en liten kvällsmacka och bara känna hur linedancelusten har omslutit varenda kroppscell. Det finns faktiskt tillfällen då jag funderar på att säga upp mig och bli linedanceambassadör istället. Detta är inget aprilskämt. Det är bara ett sätt att säga hur mycket linedance har kommit att betyda för mig.
Saken är den att mitt arbete betyder mycket för mig också. Jag har känt mig hemma där sedan första dagen. Jag uppskattar mina kollegor och beundrar dem. Jag saknar dem när de inte är där. Det är en sådan arbetsplats där det yttre och det materiella inte betyder så mycket för mig. Finns det några sådana skavanker så täcks de igen av allt det underbara som personalen tillför. Jag kommer på mig själv ibland att titta mig omkring på fikaraster och personalmöten och det fyller mitt inre med värme.
Bara en sådan sak som att jag idag har skrivit min ansökan om semester. Faktiskt åtminstone en dag för sent. Den skulle ha varit inne någon gång under mars månad. Nu när jag satt och tittade igenom sommarveckorna, så började sommarlängtan att triggas igång. Fast ändå så kan jag känna att det finns en liten separationsångest. Jag kommer att sakna mina arbetskamrater. Jag förlitar mig på återseendets glädje. För att inte låta helt arbetsskadad, så erkänner jag att jag längtar till sommaren och ledigheten. Jag lovar att jag kommer inte att ligga på bara knän hos chefen och be om att få slippa semestern. Känner jag honom rätt, så är det ingen idé. Känner jag mig själv rätt, så kommer jag att vara den största semesterälskaren av alla. Glass, sandstrand, böcker, äventyr, bad, bloggnätter, fest och resor. Jag är nog rätt normal ändå, även om det inte märks så tydligt här i bloggen.
Om vi ska titta på församlingen som en kropp med olika lemmar, så tror jag att detta är en av de friskare kropparna. Jag känner att kroppen är intakt och det saknas inte någon lilltå eller näsa. Visst finns det lite sjukdomssymtom då och då, konstigt vore det väl annars. Lite irritationsmoment och nysningar. Det är i alla fall inte värre än att det kan rättas till och läkas. Ibland kan det behövas någon liten baskelusk som får kureras bort, för att upptäcka hur härligt det är att vara frisk. Jag tror det är dumt om vi drar in någon slags hypokondri inom de kyrkliga väggarna. På något vis finns det alltid människor som vill göra saken värre än den är. Springa runt och säga negativa saker, som ingen blir gladare av. Inte ens de själva.
Jag tror på uppmuntran, kramar, diskussioner, åsiktsutbyten, tillrättalägganden och andra positiva kriterier för ett friskt församlingsliv. Om jag får ställa en liten önskan, så skulle processionen in i kyrkan se lite mer glädjefylld ut. Det gäller även processionen ut ur kyrkan. Det som händer där emellan är inte alltid helt optimalt. Fast där tänker jag inte sälla mig till dem som gnäller och tycker vid sidan om. Inte ens gnällblogga ligger för mig i det ärendet. Där tror jag att det måste börja med var och en. Varför inte prova en sådan enkel sak som att le åt någon på söndag? Orkar du lova att le mot minst två personer? Det kommer att märkas en förändring.
Jag ser fram emot när konfirmanderna ska få göra sin gudstjänst och planera vad som ska finnas med. Jag tror att vi kan lära oss något av varandra. Vana och ovana kyrkobesökare. Vi som brukar gå till kyrkan och vet hur det fungerar får vara föredömen. De som inte vet hur det fungerar får också vara föredömen. Låt oss inte stöpas i samma form. Jag tror det är ett av de största livshoten i kyrkans historia. Om Gud hade haft som högsta önskan på sin lista att alla skulle vara likadana, så hade Han väl fixat det på en gång? I självaste skapelseögonblicket? Varför tror vi att Han skulle ta omvägen genom kyrka och tradition? Det är väl en befängd tanke? Visserligen är det första april idag, men jag tror att vi grundlurar oss själva om vi eftersträvar att alla ska bli perfekta halsar för att orka bära själva huvudet för församlingen, Jesus. Vill det sig illa så får vi en hel församling som agerar som ändtarmsöppningen och hur trevligt är det på en skala? Det vet ju alla som tillhör den typen av församlingsliv. Blurrigt och illaluktande. Låt oss här och nu bestämma att vi är dem som Gud har tänkt att vi ska vara. Duger vi åt Gud, så duger vi åt varandra. På återseende med ett leende!
PS. Förresten, kanske glömde jag tacka kollegan för vetelängdsskivan som han bjöd arbetslaget på idag? Anledningen var att han avverkat femton år på arbetsplatsen. Femton år, det säger väl ändå en del? Själv säger jag tack för bullen och lycka till med kommande femton år. Själv har jag snart två-årsjubileum och det borde väl åtminstone innebära bjudning av en finsk pinne? Alltså en sådan där lite blek kaka. Inte pinndjuret som har immigrerat från Finland. Nyfiket funderar jag på kollegans intiutioner. Hon som så småningom har trettio år att stoltsera med. Känns som tårtvarning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar