Jesus får ursäkta, men först och främst vill jag börja med att gratulera min mamma på hennes sjuttiofjärde födelsedag. Jag har precis ringt och utbringat ett leve och kollat upp att allt är som det födelsedags-ska. Av årets alla dagar, så fyller hon verkligen på en av de gladaste. Fast att fylla på en stor högtid innebär också lite svårigheter för oss att ta oss en vända till Smålands-bygden. Visst hade det varit roligt att stå där i solskenet och ringa på dörren och sträcka fram en blomsterbukett live. Om vi alla lever och har hälsan, så får det bli annan planering nästa år, då mamma kommer att fylla sjuttiofem år. Jag har kollat upp att nästa år kolliderar det inte med påsken. År 2010 är påskdagen den fjärde april.
Solen skiner så härligt utomhus. Mr T har redan begett sig till kyrkan. Han ska spela trombone i Strömsbro kyrka klockan tio, så nu är han och repar ihop sig med kantorn och kören. Jag ska snart gå iväg. Det blir härligt med en solskenspromenad. Jag tror att det kan ta en knapp halvtimma från vår dörr till kyrkporten. Kyrkan på påskdagen är rent visuellt ett hav av påskliljor, ljus och festfärgen vitt. Allt är ljust och hoppfullt. Budskapet är omvälvande. Jesus är uppstånden! Graven är tom! Dags att torka tårarna och lyfta upp blicken. Se undret. Död har vänts till liv. Det var inte slutstation vid graven för Guds plan för mänskligheten. Ondskan är besegrad. Döden kunde inte hålla kvar greppet om Jesus.
Låter det för bra att vara sant? Är det svårt att tro på detta? Vad skönt att du kan erkänna det, så behöver jag inte stå själv i skamvrån. Rent mänskligt är detta inte möjligt. Det märks att det inte är min plan eller Pontius Pilatus plan eller översteprästernas plan, för då hade det nog varit kört efter tortyren och korsfästningen på långfredagen. Ber du mig att förklara vad det är som har hänt, så kommer du att få en enda stor fundering och inhämtande av ord som jag inte hittar. För hur ska jag kunna förklara att det värsta skräckscenariot som vi upplevde under långfredagen, nu är borta och dessutom har vänts till det största segertåget genom tiderna?
Jag tror det är dags för ännu ett påskkort. Även detta kommer från Jerusalem. När Jesus väl var död, så var han inte längre av intresse för vakterna, utan kroppen lämnades över till lärjungarna och Jesus mamma. Det var även en rik rådsherre som lite i hemlighet varit lärjunge till Jesus, som var med och bar kroppen till en uthuggen grav i närheten av Golgata. Graven fanns i en klippa. Där la de kroppen och en stor sten rullades fram och täckte ingången. Minns du översteprästerna som inte lyfte så mycket som ett finger för att stoppa pryglingen av Jesus? Nu när han var död, började de agera igen. De hade nämligen hört Jesus säga att han skulle uppstå och därför bad de romarna om hjälp med att vakta graven.
Även om de inte trodde på själva uppståndelsen och det må vara dem förlåtet, för det visar att prästerna är mänskliga, så tänkte de lite finurligt att lärjungarna kunde komma och flytta kroppen och sedan sprida ryktet om att Jesus hade uppstått. Pontius Pilatus ville att lugnet skulle lägga sig i staden och kände säkert en viss oro över detta med uppståndelsesnacket. Därför lät han skicka en vaktstyrka för att vakta graven. Så kom kvinnorna till graven, för att sköta om Jesu kropp. Det de finner är en sovande vaktstyrka och stenen, som de säkert hade bekymrat sig över hur de skulle få bort, var redan bortrullad.
Det går nog att utläsa förvåning i deras ansiktsuttryck. Tänk dig själv. Om du har följt lidandet och med egna ögon sett allt det fasansfulla, så skulle du nog känna dig trött och olustig. Omtumlad och säkerligen rädd. De hade förväntat sig att finna en grav med en stor stenbumling framför. Om de lyckades få bort stenen, så skulle de gråtande gå in i graven och kanske böja knä vid Jesu kropp. Nu blir det ändrat manus. Stenen är borta. De kikar försiktigt in och så upptäcker de: kroppen är borta! Linnebindlarna ligger kvar. Vad tänker de? Kanske, vem har tagit kroppen? Hinner de förbanna romarna? Översteprästerna? Hinner de tänka några väl valda ord, innan ängelns röst når deras öron?
Ängeln berättar att Jesus har uppstått. Han finns inte längre hos de döda. Jag hoppas att de är ännu mer förvånade än över att stenen var bortrullad. Visst, om det vore sant, om han verkligen lever, så skulle det vara fantastiskt. En liten gnutta hopp tänds antagligen, fast ganska snabbt borde verkligheten skölja bort det. Döda uppstår inte till livet igen. Ändå springer de tillbaka och berättar för de övriga lärjungarna. Hur tänker de när de hör nyheten? Tar de kvinnorna på allvar? Är det bara kvinnotjatter? Har de helt tappat förståndet? De beger sig tillbaka till graven och gör samma upptäckt. Graven är tom. Det kvinnorna hade berättat var sant.
I detta läge tror jag att jag skulle ha kastats känslomässigt mellan förtvivlan och hopp. Jag har faktiskt full förståelse för att de kanske inte vågade tro fullt ut. Det har funnits dagar i mitt liv, då jag har velat ha tydliga bevis. Dagar då jag inte har haft den starkaste tron. Dagar då jag inte har vetat om jag har en tro överhuvudtaget. Min erfarenhet av detta är inte synonymt med nederlag. Inte alls faktiskt. Det är i mina svagaste stunder, som jag har haft de starkaste upplevelserna. Mina nederlag har visat sig bli de mest fantastiska segrar. Jag tror att det är små gravunder i min vardag. Gud vänder mörker till ljus. Människor skulle kanske ha pekat finger och hånfullt kläckt ur sig någon mindre begåvad kommentar. Gud säger bara: kom, mitt barn. Här får du frid. Här får du liv. Ett liv som inte försvinner på grund av döden. Ett liv som finns kvar när du dör.
Kom ihåg det här påskkortet. Titta på det och se stenen. Den du inte skulle orka flytta på själv. Kika nyfiket in och se med egna ögon den tomma graven. Sitt gärna kvar en stund och fundera på vad det är som händer. Gå sedan därifrån och berätta vad det är du har upplevt. Kanske kommer omvärlden att betrakta dig som en fullkomlig idiot. Det är ingen större fara. Det var nog många som tyckte detsamma om Jesus och hans lärjungar. Ändå har budskapet hållit förbi alla påstådda idioter och förbi alla som påstått idiotin. Det är något med budskapet. Det är svårt att förklara. Det är lättare att uppleva och för mig bevisar det att Gud är större än alla oss andra tillsammans. Vi vanliga dödliga. På återseende med ett leende!
PS. Det blir påskfrukost i församlingshemmet efter kyrkan idag. Det är tydligen en mångårig tradition. För mig och Mr T blir det första gången. Så är det för alla. Allting är alltid för första gången, någon gång. Glad Påsk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar