Det var inte så märkvärdigt. Jag gick inte upp ur sängen och stampade foten i golvet. Det blir inga linedancestampningar mitt i natten heller. Jag låg kvar. Lyssnade på alla ljuden i huset som även finns i tystnaden. Alltså det som vi upplever som nattlig tystnad. Sedan bestämde jag mig hur jag vill göra och så hoppas jag nu att det kan lösa sig till det bästa för alla. Jag kände mig lugn hela tiden och gick därefter över till att tankemässigt städa iordning ett skrivbord. Det var inte svårt alls där jag låg under täcket med huvudet på den sköna kudden. Jag tog pärm för pärm och gick lugnt och sansat igenom det som skulle kastas alternativt sparas. Kasta-högen växte sig stor och den hamnade i återvinningen. Spara-högen var också ganska stor och delades sedan upp i två högar. En hög till efterträdaren och en hög som var min personliga. Växter och sådant som jag en gång burit dit, satte jag i kartonger för att kunna bära dem vidare till något nytt.
Jag har legat vaken även nu på morgonkvisten, men bestämde mig istället för att stiga upp och göra lite hushållig nytta. Det har jag nu gjort. Det är en fantastisk morgon med solsken och många plusgrader fastän klockan ännu bara är runt åtta. Det verkar bli en härlig vårdag. En dag då jag ska bege mig till Uppsala. Det verkar som om stora delar av Gävles befolkning ska till Uppsala idag, så det blir inte så lätt att vara där inkognito. Fast varför skulle jag vilja vara det? Nåja, kanske då jag sitter och glassar i solen på fiket, så vore det bra om jag inte blir avslöjad. Jag har inte bara tagit ett skrivbordsbeslut i natt. Jag har även beslutat något så viktigt som att jag ska beställa en våffla med kulglass till kaffet idag. Hoppas Uppsala har laddat glassdiskarna för nu ska här njutas. På med solbrillor och njut.
Så ska våren firas. På ett utomhuscafé i gott sällskap. Idag kan jag även fira min farmor som skulle ha fyllt 108 år, om hon inte flyttat till en ny våning lite högre upp. Jag är förvissad om att hon firar idag. Hon var åtminstone väldigt förtjust i födelsedagar här nere i jordelivet. Emma Kristina Östberg såg dagens ljus i Söderhamn den 25 april 1901. Hon kallades för Kerstin som också blev hennes tilltalsnamn så småningom. Hon gifte sig med farfar och fick efternamnet Jonasson. Han ville inte heta Tälth som hans far och farfar hette. Utan det blev Jonas son och det har även bloggaren lystrat till en gång i tiden. Innan jag gifte mig med Mr T och fick heta Lundberg. Fast det höll på att bli Lundgren, trodde jag.
Så här gick det till. När Mr T hade friat så följde en hel del planering inför bröllopet. Vi bestämde oss ganska snabbt för Högbo kyrka, utanför Sandviken. Det fanns och finns kanske fortfarande en liten tradition att bröllopet skulle stå i en kyrka på brudens hemmaplan. Det var inte så viktigt för mig. Jag hade kunnat tänka mig att i så fall gifta mig med Mr T i Näshults kyrka. Den är en timrad salskyrka från 1732 med tolv knutar, vilket ger den ett annorlunda utseende. Näshults kyrka ligger i Vetlanda kommun som finns i Växjö stift. Stensakristian ligger kvar på samma plats som den gamla medeltida träkyrkan. Utanför kyrkan står en fristående klockstapel, även den i trä. Det finns tre klockor i klockstapeln, där den minsta klockan härstammar från medeltiden, cirka år 1400.
Det är en perfekt bröllopskyrka. Min älskade lågstadiefröken gifte sig där och jag hade gärna gjort detsamma. Om det inte vore för vägen dit. Jag har nämligen alltid förknippat den vägen med illamående. Det är en sådan där typisk småländsk skogsväg, där din bil möter sig själv efter varje kurva. Alltid när vi åkte där när jag var barn, så blev jag bilsjuk. Det är inte sådant som jag ville förknippa min enda bröllopsdag med. Till Högbo bruk var det raka rör och jag skulle inte behöva vara utrustad med spypåsar innanför strumpebanden.
Någon dag före bröllopet så skulle Mr T gå och klippa sig. När han kom ut från frissan så tyckte jag nästan att han såg ut som Dolph Lundgren. Du vet skådespelaren. Nämen, min blivande make visade skådespelareutstrålning. Så skulle jag bara uträtta ett ärende och det var för att kolla att brudbuketten, blomsterbågen och buketterna till brudnäbbarna var som de skulle. Alltså att inte beställningen krånglade. Kvinnan i blomsteraffären frågade efter efternamnet och eftersom det var Mr T som hade beställt blommorna, så svarade jag: Det står säkert på Lundgren.Kvinnan slog i pärmen. Bläddrade. Började om. Tittade upp på mig och sa: Var det Lundgren? Ja, det stämmer, svarade jag. Kvinnan letade igen och så plötsligt blev hon förbryllad. Pannan fick djupa veck. Mitt hjärta började ticka i obehaglig takt.
Det verkade inte finnas någon beställning någon dag före bröllopet. För tredje gången kom efternamnet på tal och kvinnan sa: Jag letar en gång till... Lundgren... Nu vaknade jag till sans och släppte helt plötsligt Hollywood och stod plötsligt i en blomsterbutik i Sandviken och sa: Nej, det är inte Lundgren. Sa jag verkligen Lundgren? Lundberg ska det vara. Kvinnan log förstående, jag kände hur pinsamheten steg från rosa till rött i ansiktet och det tog inte lång stund för henne att konstatera att beställningen var i sin ordning. Mr T och jag återkommer till Lundgren-historien då och då. Numera är han för det mesta rakad på skallen och jag har skrivit och sagt mitt nya efternamn i snart tjugotre år, så det brukar inte bli fel. Det enda som kan hända nuförtiden att jag använder bloggepitetet och kallar honom för Mr T även utanför blogginläggen. Dolph gjorde ju sitt genombrott i en av Rocky-filmerna. Jag skulle kunna kalla Mr T för Rocky, för är det någon som är en klippa, så är det han. Där gjorde jag ett verkligt bra klipp. På återseende med ett leende!
PS. Idag har en av mina favoriter bland svenska fotbollsspelare namnsdag. Marcus Allbäck. Grattis! Dessutom fyller han år på min och Mr T:s bröllopsdag. Är det så pass viktigt att det ska tas upp i bloggen? Ja, nu är det gjort i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar