Nu är det inte många timmar kvar av påsklovet. Så det kan hända att vi även i denna blogg vänder tillbaka till Jerusalem och letar oss fram till klagomuren. Om jag skulle fästa en liten lapp i någon liten springa, så skulle den handla om två saker. För det första: klagan över för kort påsklov. För det andra: klagan över för lång gudstjänst. Jag skulle gärna ha påsklov den här kommande veckan också. Visst är det väl så att vissa delar av vårt avlånga land har påsklov veckan efter påsk? Den som spar, han har. Vi som redan har klarat av ledigheten får snällt foga in oss i arbetsordningen igen. Fast inte helt utan klagan. Jag märker attityden hos både lärare och elever på Facebook ikväll. Där blandas ångest med trötthet och symboler med neddragna mungipor.
Mitt andra klagomål gäller gudstjänstlängder. Fast för att inte bli betraktad som en tjugotums gnällspik, så ska jag strö lite rosor på vägen först. Jag är helt säker på att jag igår, på påskdagen, besökte Sveriges vackrast dekorerade kyrka. Det brukar utnämnas kyrktuppar och det krävs ett flertal nomineringar. När det gäller påskdagskyrka, så är det ingen idé att nominera någon annan än Strömsbro kyrka. Alla andra försök kommer bara att framstå som bleka kopior. Eller som överpyntade efterapningsobjekt.
När jag kom in i kyrkan så drogs mina ögon till koret. På varsin sida av kormattan stod två höga krukväxter i stora rejäla krukor. Krukväxterna var förvandlade till blommande trädgårdar. Jag minns nejlika i olika färger, rosor, gerbera, ranuckel och många fler sorter. Flera urnor med påskliljor lyste upp runt omkring. Prediksstolen var inramad med en påskliljegirlang. Den måste ha varit flera meter lång. Kyrkorummet är materiellt. En byggnad. Prediksstolen är uppbyggd av människohand. I trämaterial. Girlangen ger på något märkligt sätt ett liv åt platsen. Ett visuellt liv och en påminnelse om att härifrån ska något viktigt sägas.
Som kyrkobesökare var det som om någon hade gått före och gjort det vackert för min skull. Som om jag var viktig och var värd något fint. Det fick mig inte att tycka att det var väldigt så märkvärdigt det ska vara här då, vilken hösanflösan. Långt ifrån. Jag fick en visuell känsla av att här lever det. Graven är tom. Livet har segrat. På skylten framme i kyrkan stod det Påskdagen. Några gröna kvistar var fästade vid skylten. Jag tycker det är extra roligt att någon tar sig tid och kraft att anstränga sig lite extra. Att göra detta i lagom-Gävle är ett friskhetstecken och på något sätt än mer livgivande. Jag önskade att döva hade varit där. Jag hade önskat dem den vackra visuella upplevelsen.
Tillbaka till klagomuren. Idag har jag teckentolkat en gudstjänst och jag anser faktiskt att jag har begått ett slags tjänstefel. Låt mig förklara min syn på saken. Jag blev ombedd på ett relativt tidigt stadium att teckentolka en stiftsgudstjänst här i Gävle. En stiftsgudstjänst innebär att folk från hela stiftet samlas till gudstjänst. Jag tackade ja till förfrågan och fick då en motfråga. Om det är något speciellt att tänka på, när det gäller teckentolkade gudstjänster. Min första kommentar var då att jag kände en rädsla för att det kunde bli på tok för långt för döva, med en tolkad gudstjänst. Jag framförde önskemålet. En halvtimme räcker. Fyrtiofem minuter är acceptabelt. En timme är absolut max. Idag har jag teckentolkat en gudstjänst som är en timme och fyrtiofem minuter lång. Av den tiden hade jag alltså fått tre och en halv perfekt-i-tid-gudstjänst för döva.
Jag tror även att många hörande tyckte att det var onödigt långt. Jag är av den åsikten att det blir inte en bättre gudstjänst för att den är lång. Jag har varit på riktigt bra gudstjänster som har varit trettio minuter långa. Jag vet att många gudstjänstplanerare slår ifrån sig med händer rakt fram i luften och sparkar bakut, men jag står fast i min åsikt. Hörande gudstjänstplanerare har knepet att variera utbudet genom att så många olika människor gör alla möjliga olika saker. Detta är en onödig ansträngning för döva. De ser en och samma person hela tiden. Nämligen teckentolken. Ingen musik som förströr. Ingen nyans i solosången. Ingen aha-upplevelse rent musikaliskt varken från orgel eller körsångare.
Jag brukar vilja ha materialet i god tid före tolkningstillfället för möjligheten att förbereda mig. Det är stor skillnad på teckenspråk och tecknad svenska. Teckenspråk är dövas första språk. Ska jag då ge dem en gudstjänst på tecknad svenska? Det är som om vi hörande skulle sitta på en nästan två timmar lång gudstjänst på engelska. Idag var det ett gammaltestamentligt bibelord, som jag inte förstår hur någon kan komma på tanken att läsa, utan att ge en efterföljande förklaring. Det var helt taget ur luften och jag antar att döva, konfirmander och många andra funderade tanken: vad var det där för något? Det kändes helt märkligt. Nästan som en spökhistoria. Jag hade i förväg läst samma bibelord, men fortsatt att läsa och då står det att det kräver en förklaring.
Kvart över tio hade vi genomgång av programmet och då blir det lite tillägg. Vid det laget var jag redan så nere på knä inför min Herre i min bön om hjälp och välsignelse över gudstjänsttillfället att jag tänkte: att eftersom du Gud får hjälpa mig igenom allt det andra, så kanske du vill vara så snäll att ta denna lilla detalj också? En stor del av gudstjänstinnehållet hade jag nämligen fått igår kväll, påskdagens kväll. Några minuter i åtta. Det är inte min bästa förberedelsetid måste jag vara ärlig och säga. När vi talar om överraskningar i sista minuten, så blev det en riktig överraskning mitt i gudstjänst. Den överraskningen gällde inte bara för mig, utan hela församlingen verkade som tagna på sängen och bläddrade ivrigt i den utdelade agendan.
Låt mig sammanfatta. Jag kommer inte att teckentolka sådana här gudstjänster någon mer gång. Professionellt sett ska det vara flera tolkar som byts vid efter cirka tio minuter. Programmet måste göras mer effektivt. En idé är att göra detta stiftssammandrag flera gånger per år, så att inte allt måste in vid ett och samma tillfälle. Någon måste i förväg ta sitt ansvar och säga till i förväg att detta håller inte. Det räcker inte med att skaka på huvudet åt eländet och säga att det är sig likt. Denna någon blir kanske jag? I påsksammanhang är det ett relativt litet kors att bära. Jag hade en perfekt utsikt över församlingen där jag stod. Under en timma och fyrtiofem minuter såg jag inte en enda som log. Jag såg några som nickade till. Jag såg några som reste sig och gick. Bättre recensioner kan vi få.
Jag uppskattar dövas ärlighet och raka budskap. Det där har han sagt förut. Det är mycket samma, samma. Åh, så långt. Hur orkar du tolka? Konstigt bibelord. Det var faktiskt bland det friskaste som hände under gudstjänsten. Dövas feed-back. Jag ber om ursäkt å Svenska kyrkans vägnar. Detta var inte bra. Detta var enbart för långt. Varför predikar vi om att Gud kommer till oss i enkelhet? Att han lät sin son födas till jorden i en enkelt stall? Att han väljer lidande och död, tecken som svaghet för att visa sin makt? När vi i gudstjänstplanerandet tar till det mest pompösa vi förmår? När vi drar ihop hela vår styrka? Det är motsägelsefullt. Jag tror det är därför som jag idag känner att jag har begått tjänstefel. För mig är det viktigt när ord och handling går ihop. Eller tecken och handling. Idag har de arbetat på varsin planet och jag tvingades att stå med ett ben i varje. Inte undra på att jag hade muskelvärk i hela kroppen efteråt.
Jag vill påpeka att jag startar denna klagomursblogg flera timmar efter avslutad arbetsdag. Det är därför den är så städad och välnyanserad. Jag har fått distans. Jag är lugn i bästa bloggfåtöljen. Jag har njutit av Mr T:s specialité: citronpaj. Vi har kopplat av med nostalgitittande av två Indiana Jones-filmer, som vi lånade av svärföräldrarna häromdagen. Jag erkänner att jag behövde en världslig injektion och känner mig nu återställd för kommande arbetsuppgifter. På återseende med ett leende!
PS. Jag gjorde ett test på Facebook igår kväll om vilken församlingstyp jag är. Det gällde att svara på 20 frågor och så gjorde datorn en sammanställning. Jag blev Svenska kyrkan och det är jag stolt över. Det kan kanske verka märkligt att jag känner stolthet efter mitt besök vid klagomuren. Jag har genom åren lärt mig att det är stor skillnad på Gud och församlingar. Min tro står inte och faller med en gudstjänst. Den står inte och faller med alla gudstjänster tillsammans. Jag skrev häromkvällen att jag är en överlevare och det är ju denna blogg ett bevis på. Jag överlevde alltså gudstjänsten. Jag vet inte om jag har bloggat om att jag gillar utmaningar? Så är det i alla fall. Då är Svenska kyrkan helt rätt plats. Så jag är bloggallvarlig när jag säger: jag känner stolthet för Facebookresultatet. Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar