Jag har skickat ett påskkort med postverket denna vecka, till en adressat som inte har dator. Samma adressat kommer nog aldrig att skaffa sig någon dator heller. Så jag fick förlita mig på postverket och det ska jag inte göra. Jag borde ha lärt mig detta, vid det här laget. Jag hade stämplat på tillräckligt med porto. Ett märkligt fenomen. Kuvertet borde väga mer, ju fler frimärken jag sätter på. I alla fall så var kuvertet tillräckligt frankerat. Posten lovar därmed att det ska komma fram på en dag.
När det nu inte gjorde det, så undrar jag om jag som kund har någon möjlighet att få en ursäkt eller en ersättning? Jag har betalt för en tjänst, som inte är uträttad. Återigen ut på internet och kollar postens hemsida. Det som egentligen vore viktigare är att kunna spåra brevet, men det är en omöjlighet om inte brevet har ett kolli- eller brev-ID. Det är inte det första jag tänker på när jag lägger ett brev på postlådan. Skaffa ett ID-nummer! Jag trodde det räckte med rätt adress och rätt summa på frimärkena.
Att reklamera något hos posten är som att slå sig fram i tätbeväxt djungel. Det finns en viss likhet mellan att slåss med ett försäkringsbolag också och att redan i förhand veta utgången. Det kommer inte att bli någon möjlighet till reklamation. Posten har nämligen en hel checklista som ska gås igenom före reklamering. De gör precis som försäkringsbolagen. De använder uttröttningsmetoden. Slutsatsen blir, det är ingen idé. Då plötsligt verkar det infinna sig lite ljus i tunneln. Posten är angelägen om att höra kundernas synpunkter. Fast jag tror mer att det är som ett klotterplank. Antingen trycker de upp ett tyg med klagomålen, som blir till förkläden som postpersonalen får i julklapp eller så blir synpunkterna bara lite muntra underhållningsinslag på postens personalfester. Jag är tveksam om det kommer oss kunder till fördel.
Posten känns lite som migrationsverket också. De ger en liten tillmötesgående gest, innan de drar undan mattan och vi faller handlöst till marken. Posten har också gjort sig helt omöjlig att nå. Det är en mur av knapptryckningar som leder vidare. Har du tur, så hamnar du så småningom hos en växel, som bara upplyser om att så fungerar det inte hos posten. Du kunde lika gärna ha ringt till Telia eller Sjukvårdsupplysningen. Det är förspillan av värdefull tid.
Så på något märkligt sätt tror jag att postverket självt är med och ser till att vi tröttnar på att skicka påskkort. Även julkortsskickandet minskar. Vi får förlita oss på Facebook eller andra kontaktplatser på internet. Det går även att skicka e-post eller vykort genom internet. Till de som inte har dator, får vi lyfta telefonluren och önska glad påsk genom telefontråden. Traditionen som startades vid förra sekelskiftet börjar tyna bort.
Det går att skicka bloggpåskkort också och varför inte passa på, när temat ändå är startat? Det är skärtorsdagskväll och kanske i senaste laget att få det ivägskickat. Men om det är viktigt, så kanske det kan sorteras in under devisen: Bättre sent än aldrig? Låt inte bli att läsa bara för att kortet är gammalt och slitet. Det har några år på nacken. Ett par tusen år faktiskt. Många har läst det genom århundradena. Många har tagit det till sig. Förundrats och gripits. Ett påskkort som har förändrat människors liv. Om du hade räknat med att få ett kort med kycklingar, ägg och fjädrar, så är jag ledsen att behöva göra dig besviken. Det har droppat blod på det här kortet och det är gräsfläckar på det. Det är smutsigt av jord också.
Bilden är från en trädgård. Trädgården ligger straxt nedanför ett berg. Alltså vid foten av berget. Bergets namn är Olivberget och kanske finns det olivträd i trädgården? Staden, där trädgården finns, heter Jerusalem och den har du säkert hört talas om tidigare. Det är inte jag som har fällt bloddropparna som du ser på kortet. Jag sitter här i min bästa bloggarfåtölj och jag känner mig lugn och trygg. För att få en aning om vad kortet egentligen vill säga med sin hälsning, så måste jag förflytta mig i tanken till en annan dag, en annan plats. Till ett tillfälle som ligger bakom mig i tiden, men som jag fortfarande kan känna smärtan ifrån. Jag kan fortfarande minnas ångesten. Jag kan fortfarande känna tårarna som strömmande nedför mina kinder och ner på halsen. De var så många, så det var ingen idé att försöka stoppa dem eller dölja dem.
Jag grät tills tårflödet tog slut. Det förändrade egentligen ingenting. Ångesten hade tagit ett ordentligt grepp och jag visste inte om nästan andetag skulle vara möjligt att dra. Det var en sådan stund, då jag egentligen skulle vilja ropa ut min förtvivlan till Gud och be honom hjälpa mig bort från detta. Låta mig slippa. Låt allt detta bara få gå förbi. Jag bävade för allt som väntade. Det kändes mig övermäktigt. Jag tror att vi har sådana stunder i vårt förflutna lite till mans. Vi kanske inte förstår varför vi måste genomlida dem. Vi kan förhoppningsvis vända dem till något användbart.
Just nu kanske vi kan använda dem för att förstå vad det är som händer där i trädgården. Trädgården heter Getsemane. Det kommer några människor till trädgården. Jag räknar dem och får dem till tolv stycken. Åtta av dem stannar vid ingången till trädgården. De fyra övriga fortsätter längre in. Så stannar tre av de fyra och en ensam man fortsätter längre in. Jag väljer att följa den ensamme mannen. Jag räknar med att de övriga håller varandra sällskap. Jag ser hur mannen böjer sina knän och jag stannar på avstånd. Tillräckligt långt ifrån för att inte störa. Tillräckligt nära för att se och uppleva.
Skulle jag ställa en snabb mänsklig diagnos, så skulle jag säga djup ångest. Jag beskriver stunden som fasansfull. Mannen verkar be. Han ber om att få slippa. Han säger att han vill att bägaren ska gå förbi honom. Han vill inte dricka. Han vill inte att hans kropp ska genomströmmas av allt det onda och syndfulla som finns i bägaren. Mannen vänder tillbaka till sina vänner och finner att de sover. Han är ensam i denna kamp och han vänder åter till sin böneplats. Efterhand förändras bönen. Jag förundras över att höra honom säga: Låt din vilja ske, inte min. Så blir kampen och ångesten så stor att det droppar inte bara svett från pannan. Det kommer blod. Du ser det på kortet.
Så reser sig mannnen upp från bönen och hans kroppshållning är annorlunda. Bönestunden har inte resulterat i att han flyr eller tillförskaffar sig en trädgren som vapen. Han verkar ändå ha fått kraft att gå vägen. Genom lidandet. Fram till döden. Det har pågått en kamp. Kan du känna den? Mannen har kämpat. Han har fått göra det i ensamhet. Vännerna passade på att sova en stund. I kampen har mannen fått klarhet. Det infinner sig ett lugn och en trygghet. Detta utstrålar från honom. Han förstår nu, att i bägaren som han måste dricka, ligger hela världens synd. En sund och normal reaktion är att be: låt mig slippa. När vi sedan får ändra taktik i bönen och be: låt din vilja ske, så är det inte som om vi ger upp. Okej då, du får väl som du vill då.
Nej, i orden: låt din vilja ske, så startar den verkliga kampen. Att helt och fullt överlåta oss i Guds händer. Vår stund i trädgården. Vår stund då vi måste kämpa oss igenom i bön, för att komma till klarhet. Det är en styrka att ha den klarheten, då det onda, tunga och mörka kommer emot oss med full kraft. Tag emot min trädgårdshälsning. I sin enkelhet, så förstår den mer av vår smärta och sorg än vi själva någonsin kan tänka eller känna. På återseende med ett leende!
PS. Har kvarterets barn blivit så stora att de har slutat klä ut sig till påskkärringar och påskgubbar? Jag har bara sett utklädda barn på TV idag och det är inte detsamma som att se dem live på trappen. Godis har vi så det räcker och blir över. För nu är det högsäsong för tandläkarna igen. Ät med måtta, din lilla godisråtta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar