Vissa dagar på året, så känns det som om jag är född på stenåldern. Långfredagen är en sådan dag. När jag växte upp, så var det en dag i stillhet. Förutom ett besök i kyrkan, så var det helgmiddag och på sin höjd en liten promenad i omgivningarna. Det var ingen idé att gå en sväng förbi kiosken, för den var stängd. Hela samhället låg i någon slags tystnad. Ingen bio på kvällen. Inte direkt några glädjehöjande TV-program. Jag fick dessutom höra mina föräldrar berätta om sina långfredagar som de genomlevde i sin barndom. Jag både förfärades och förundrades. Jag fick i alla fall använda mina kritor och göra en teckning. Det var inte ens att tänka på en generation tillbaka.
När jag kom i tonåren, så infördes en liten trevlig långfredagstradition i min familj. Vi åkte till Malmö och gick på Stadsteatern. Inte för att se Shakespearepjäs eller en slå-i-dörrarna-fars, utan för att gå på långfredagsgudstjänst. Att åka från Småland till Skåne, var att komma till en långt mer utvecklad vår och det kändes uppfriskande. Ofta var det riktigt bra program också på långfredagsgudstjänsten. Nästan alltid någon utländsk kör eller musikgrupp på påskturné. I storstadsregionerna fanns det också en och annan öppen korvmoj, så det blev ett trevligt stopp innan färden ställdes hemåt. När vi anlände till mitt föräldrahem, så hade klockan slagit över till påskafton och ännu en långfredag var genomliden.
Jag har idag haft en lugn och sansad långfredag. Vi har tillbringat den i Sandviken hos mina svärföräldrar. Vi har ätit och druckit gott. Svärmor hade verkligen lyckats med att göra en smakrik rätt för gommen, som dessutom lockade ögat. Vi har umgåtts och samtalat om livet. Det blev faktiskt lite historier om nu och då på det inslagna långfredagstemat. Vi kom fram till att går att förfäras och förundras fortfarande. Förfäran och förundran anno 2009 innehåller frågor som: Måste Valbo köpcentrum verkligen ha öppet klockan 10-19? Om bilen var smutsig på skärtorsdagen, krackelerar lacken om den får vänta ytterligare en dag på rengöring? Krattas alla gräsmattor på årets enda krattardag eller finns det fler dagar för krattning än långfredagen?
Jag tror inte det är direkt dödande att ta en dags ledigt från alla måsten och om vi nu gör det på självaste långfredagen, så slår vi två eller flera flugor i en smäll. Vi vilar, vi hedrar minnet av Jesu lidande och vi behåller våra svenska traditioner. Långfredagen har faktiskt varit en helgdag sedan 1600-talet i Sverige. Känner du historiens vingeslag? Halloween har inte lanserats som någon större happening i Sverige förrän 1990-talet. Lite skillnad ändå.
Just det, jag har ett bloggpåskkort som jag tänkte skicka ut i cyberrymden. Tiden är sen på dygnet och känsliga läsare varnas. Detta är inte kort med gulliga och duniga kycklingar. Detta är det mest fasansfulla kort som jag någonsin har hållit i. Vi skulle kunna titta på filmen Passion of the Christ, fast det skulle bara vara en film. Jag tycker det är bättre om vi upplever det live. Vi tar en tripp till Jerusalem. Där möts vi av en turbulens utan dess like. En folkmassa som skriker: Korsfäst! Korsfäst! Korsfäst! Det är en otäck stämning. Hätskt och rått. Jag känner mig utanför om jag inte faller in i ropen. Människorna tittar på mig och deras ögon lyser av hat. Eller är det rädsla?
Detta verkar vara upp- och nervända världen. De släpper en galen mördare som heter Barabbas och låter istället Jesus få pryglas nästintill döds. Jag fattar faktiskt ingenting. Den ende av oss som inte har gjort något fel, ska få stå och ta emot tortyr av helt ursinniga romare. Stenen som täcker gården där Jesus misshandlas är helt nersölad av blod. Som kronan på verket trycker de ner en krans av törnekvistar på hans huvud. Jag orkar nästan inte titta. Jag känner hur min mage vänder sig och jag måste få kräkas. Detta är vidrigt.
Kan Jesus överhuvudtaget tänka något i denna stund eller är det bara smärta som genomborrar hans kropp? Psykisk och fysisk smärta. Han har under de senaste timmarna fått uppleva ångest och ensamhet. Han har fått uppleva hur en av hans närmaste vänner har svikit och förrått honom. En har förnekat honom. Som han bara vore luft. Som om han inte fanns. Folket har skrikit åt honom, spottat på honom. Hånat honom och de har ropat ut hans dom: korsfästning. Prästerna har inte lyft ett finger för att hjälpa honom.
Så börjar folkmassan att förflytta sig och jag har svårt att se Jesus. Jag bara vet att någonstans där inne i den böljande massan finns han. Bärandes på korset. Jag önskar att jag kunde vakna upp ur denna hemska mardröm och få torka svetten ur pannan och försöka skaka av mig obehaget. Fast detta går inte att skaka av sig. Denna vandring är på riktigt. Detta är Via Dolorosa - smärtans väg.
Jag har aldrig tillnärmelsevis vandrat en sådan väg. Det närmaste jag har kommit är från Östermalmsgatan via Nybrogatan ner mot Stockholms centrala delar. När jag gick där, en grå och kylig novemberdag, så strömmade tårarna uppblandat med regndroppar. Jag var nog för chockad för att känna smärta, men jag kommer ihåg att jag tänkte: Du kom lindrigt undan käre vän. Tänk på Jesus, honom korsfäste de. Jovisst, jag har aldrig ens varit i närheten av Golgata i mitt liv. Fast jag är inte helt obekant med ångest, ensamhet, svek och förnekelse. Jag har tröstat mig med att jag har varit i gott sällskap. Med Jesus själv.
Vi har kommit till målet för vår vandring. Golgata. Denna plats ger mig kalla kårar. Trots ångesten som jag upplevde i Getsemane, i trädgården, så längtar jag ändå tillbaka dit. Den här platsen luktar död. Det här kommer att ta en ände med förskräckelse. Jag önskar att jag på något sätt kunde stänga av mitt medvetande, för det som jag nu får uppleva av ljud, lukter och syner kommer jag aldrig komma att bli kvitt. Lidandet är så ohyggligt när de spikar igenom Jesu händer och fötter att jag känner hur jag tappar fattningen. Svimmar jag?
Korsfästelse är en gammal avrättningsmetod som antagligen uppfanns av perserna. Romarna var inte sena att ta efter denna mycket grymma metod. De var inte så villiga att använda den mot sina egna, utan det var mer vanligt att de tog till denna sjukt äckliga avrättningsmetod mot slavar och andra på samhällets bottenskick. Den hade som syfte att avskräcka människorna som såg på. Det var en förnedring och en plåga och jag undrar hur kan vi vara så onda, så att vi kan utföra något liknande.
Det tog ofta flera dagar att dö på detta sätt, om inte romarna skyndade på hela proceduren och krossade benen på den som skulle avrättas. Det som hände med kroppen i själva korsfästandet var annars att armarna sträcktes ut så långt att det gav ett enormt tryck på lungorna. Den korsfäste personen kvävdes till sist. Jag hör hur Jesus säger något då och då, där han hänger på korset. Han verkar prata med de två männen som är korsfästa vid varsin sida av honom. Någon gång säger han något till vakterna. Han verkar be om något att dricka.
Jag går närmare. Inte för att jag vill se detta hemska på nära håll. Helst skulle jag vilja springa därifrån. Men något får mig att vilja komma nära och då hör jag Jesus säga: Det är fullbordat. Fader i dina händer överlämnar jag min ande. En soldat knuffar till mig och jag backar några steg. Samme soldat tar sin lans och sticker i Jesu sida för att kolla om han är död. Hur kan han ens fundera på det? Vem skulle överleva en sådan här dag?
Det som sedan händer kan jag bara beskriva som ett jordskalv och ett herrans oväder på en och samma gång. Vi alla som bevittnar detta inferno blir skräckslagna. Även de kaxiga och hånfulla romerska soldaterna blir skrajsna och någon av dem säger ynkligt: Han måste verkligen vara Guds son. Rädslan övergår i tomhet. Allt känns tomt. Jerusalem känns tomt. Mitt inre känns tomt. Jag vet faktiskt inte vart jag ska ta vägen? Till vem ska jag kunna gå? Till vem? Jag fryser och är blöt av regnet. Jag är smutsig och jag är förtvivlad. Vad händer nu? Jag vet inte. Är det någon som kan säga det? Är det någon som kan hjälpa mig? Jag är rädd att jag inte kommer att klara av detta. Jag tittar på min högra hand och upptäcker att jag har hållit den knuten ända sedan jag kom till Jerusalem. Jag har velat slå och velat stå emot denna ondska. Nu försöker jag öppna den krampaktigt hållna handen. Jag upptäcker att jag har ingen kraft kvar. Vad har vi gjort?
PS. Eftersom timmen är sen, så har vi nu halkat in på påskaftonsdygnet. Nu blir det äggmålning och traditionellt påskfirande med sill och helgskinka. Den är så småländskt billig kilot att det finns inte en chans att motstå. Den är griljerad och klar. Så glad påsk på er alla bloggläsare. Må påsksolen skina över er alla idag på påskaftonen. Hoppas ni hittar era godisfyllda påskägg! På återseende med ett leende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar