Idag har våren lurats lite med oss Gävle-bor. Inifrån jobbet har solen lockat och frestat ut oss alla och skulle jag utan att titta på någon termometer tippa värmegraderna, så skulle jag inte gissa långt ifrån 20 plus-grader. Väl utkommen frös skallen utan mössa, händerna utan handskar och överkroppen utan kofta eller varmare jacka. Våren är lite knepig. Rent visuellt ser väderleken likadan ut vid +20 som vid +2. Avsaknaden av nollan finns inte registrerad i solstrålarna. Jag hade dock en värmande date på lunchen. Eller vad sägs om sushi tillsammans med Mr T? Så hittade vi ett chokladställe på tillbakavägen och påsknjutandet kändes inte abrupt över, utan vi gladdes ytterligare en dag. Vårkänslorna finns antingen det är nära tjugo eller om graderna bara orkar upp till 2 streck över nollan.
Idag firar mina föräldrar femtiotreårig bröllopsdag. Sådant imponerar på mig. Visst, det är häftigt med Stålmannen och Fantomen, men mina föräldrar slår dessa båda seriefigurer med hästlängder. De är mina vardagshjältar. Jag och Mr T kommer i år upp i vår tjugotredje bröllopsdag. Det är inte illa pinkat det heller. Vem vet, vi får kanske också möjlighet att vakna upp på vår femtiotredje bröllopsdag. Just nu tar jag en dag i sänder. Tänker njuta av vetskapen att jag har gjort mig ledig stora delar av dagen imorgon. Har bara ett möte på skolan på eftermiddagen. För övrigt ska jag bara ta dagen som den kommer och känna lycka över att få lite gjort på hemmaplan. Det ska bli skönt att ha vårkänslor och ledighetskänslor på samma gång.
Några personer har frågat mig varför jag alltid skriver På återseende med ett leende! i slutet av min blogg. Antingen i slutet av själva texten eller i slutet av PS:et. Jag skulle så gärna vilja ge ett vettigt och intelligent svar på denna fråga, men jag måste säga tyvärr. Jag har inte något sådant. Jag vill inte heller svara så där tråkigt: Inga kommentarer. Utan jag vill gärna svara något, fast jag gör inte anspråk på att det ska verka speciellt klyftigt. Det är väl så att något ska jag skriva. Jag tror på igenkännandets glädje och det har väl blivit ett litet signum för mig. På återseende med ett leende! Det är min förhoppning att läsarna ska komma tillbaka. När de kommer så ska de mötas av ett leende. Jag tycker om att le och skratta. Det har till och med legat till grund för mitt persontecken i teckenspråket. Ett tecken som jag har fått från döva. Min begynnelsebokstav, bokstaven "I" i min högra skrattgrop. Det är Ing-Marie.
Nu är det inte så rosenrött att jag alltid går omkring och skrattar och ler. Tvärtom. Jag är en mycket allvarlig och djup person. För att vara det, så tror jag att det måste finnas ytterligheten åt andra hållet också, att få skratta sig helt fördärvad då och då. Ligga och vrida sig i magknip och låta tårarna strömma av glädje. Mr T och jag har sådana där små tokigheter för oss i vardagen, som gör att vi tillåter oss att skratta ohejdat. En sådan station för skratt är postlådorna vid Marielund. Du vet där i närheten av Rusta och Willys. Vi har kommit på en liten procedur där och roligast blir den om det är många bilar som ska posta brev samtidigt. Då får vi både skratta och testa vårt mod på samma gång.
För ibland krävs det verkligen mod att våga göra glada och positiva saker. En lagom dos av galenskap har ingen dött av. Däremot tror jag att bristen på galenskap är dödande i längden. Hur nu någon kan lyckas dö i längden? Så där borde man inte kunna skriva och ändå gjorde jag det. Var får jag allt ifrån? Det känns som om jag har bloggat om så vettiga saker på sistone att det finns utrymme för en liten galen nonsens-blogg. Jag kan dock meddela omvärlden att krokus-mysteriet är löst. Idag när jag kom hem från jobbet hade det slagit ut två stycken till. Båda är vita. Jag såg dessutom en del gröna skott som verkar kunna utvecklas till blommande krokusar. Så ordningen är återställd i mitt lilla krokuserade naturreservat.
Så är även klädkoden för kommande Zimbabwe-fest löst. Skor och kjol hade jag ordnat tidigare. Idag är uppdrag överdel fixat också. Om jag hinner så ska jag köpa ett passande hårspänne eller ska jag vira en duk och försöka balansera ett vattenkrus? Hur långt ska jag sträva i min outfit? Tunna strumpor ska inköpas i alla fall. Det är inte läge för barbent, det kände jag idag. Visserligen hålls festen söderöver, men inte så mycket söderöver. Dessutom är vi i mitten av april månad. Den tid då huden verkar som blekaste blek. Jag stod faktiskt och höll i ett par sand- alternativt naturfärgade nylonstrumpor idag med den fantastiska finessen: Control Top. Är inte det ett litet konstigt epitet på ett par strumpbyxor? Hur ska de kunna kontrollera toppen? Om någon drar dem över huvudet, så verkar det inte vara någon som helst kontroll. Är det en mack eller bank som ska rånas?
Varför kan de inte heta det de verkligen gör? Reduce Ass? Slim bottom? Har jag nu löst gåtan på varför rånare drar ett par damnylonstrumpor över nyllet då de ska till att göra ett rån? De har läst på förpackningen och tror att de kontrollerar toppen på kroppen. Alltså knoppen. Inte undra på att så mycket kan gå snett vid sådana dumheter. Det borde uppfinnas någon slags Body & Head Controller som skulle kunna säljas till rånare. Jag vet inte riktigt hur funktionen på den skulle vara. Jag får väl fundera vidare. Det har i alla fall inte varit så lyckat med nylonstrumpor och inte med rånarluvor heller för den delen. Kanske är det så att det brinner till i skallen av överhettning när de drar ner luvorna för långt över ansiktet, så att det är därför de backar rakt in med en bil genom entréerna till penningstinna byggnader? Eller beror det bara på att de inte har körkort och att de har valt ett dåligt ställe för övningskörning?
Det är många tankar som kommer och går kring ett par nylonstrumpor. Det är som en liten vetenskap i sig. Tjockleken till exempel. Den räknas i denier. Ju högre deniertal, desto tjockare strumpa. Noll denier är alltså naket, som kejsarens nya kläder. 15 denier är nog det tunnaste som jag har burit. Jag bär sällan nylonstrumpor, så jag har inte kommit fram till någon favoritdenier. Det är inte nödvändigt att ha favoriter på alla områden. Det är en skön känsla att ha saker kvar att bestämma sig för och frågan är om nylonstrumpefrågan är nödvändig att prioritera?
Idag kom det meddelande till min blogg att jag nu kan publicera blogg genom e-post och även genom mms. Ett är då säkert, det kommer inte att bli något bloggande genom mms. Dels så kostar det pengar och frågan är hur många mms jag måste använda för att få till en normallängd på min blogg? Jag får i så fall kanske nöja mig med ett På återseende med ett leende! Som något slags livstecken. Jag vet egentligen inte vad det ska vara för nytta med att kunna skriva blogg genom e-posten? Jag tycker att blogginläggen fungerar bra som de gör. Allting behöver inte ändras och förnyas. Jag förvånas över att jag i detta fall verkar vara som en liten bromskloss i utvecklingen.
Imorgon är det ett magiskt datum för många med framtidsplaner. Imorgon är det sista dagen för alla ansökningar att skickas in. Ansökningar till studier i olika former. I vår familj är det jag och äldsta tonåringen som har gjort val. Jag tycker att han har gjort flera bra val, så vilket han än kommer in på och vilket han än väljer att börja på till hösten, så tror jag att det kommer att bli bra. Jag har bara gjort ett val och hoppas att allt går vägen. Jag har skickat in material och underlag för att få börja på en psalmskola som löper under fyra terminer. Med start i höst. Detta är en följd av att jag fick ta emot ett stipendium före jul. Det berättigar även till att delta i den här typen av vidareutbildning. Så det finns mycket allvar i mitt liv också. Inte bara en massa tok och galenskap. Så det visar sig att det behövs mod för att våga gå på allvar också. För det är inte det lättaste jag har gjort i livet. Att skicka in texter för bedömning. Att blotta sitt innersta. För att skriva, det är ungefär som att varken ha Afrika-kjol, skor, överdel eller Control Top-strumpbyxor. Avklädd.
PS. Intressant att England mäter tjocklek på strumpbyxor i termen Gauge. De är lite avvikande engelsmännen, eller hur? I England ska det vara miles istället för kilometer. Yard istället för meter. Gallon istället för liter. Engelska istället för svenska. We'll meet again with a smile! Inte alls lika igenkännande och glädjefyllt som: På återseende med ett leende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar