Nu har det varit två gnälliga bloggar de senaste gångerna och dessutom några dagars blogguppehåll, så här och nu tar jag ett bloggbeslut om att skriva positivt och glatt. Det ringde en vän från västkusten idag på förmiddagen och det kom påskkort från en annan. Det har dessutom kommit några sms från vänner och så har jag utökat min vänkrets på Facebook. Så det är inte svårt att skriva positivt och glatt. I grund och botten är jag en glad liten filur, som tycker att det är bättre att le än att dra i surmungiporna. Tro för den skull inte att mitt liv är helt bekymmerslöst och problemfritt. Långt ifrån faktiskt. Jag brukar bara fundera på vad det tjänar till att berätta om livets alla vedermödor hela tiden. Vem blir gladare? Jag? Den jag berättar för? Den som hör berättelsen på håll?
I själva verket så är livet inte så positivt och glatt just idag, för jag har fått problem med urinvägarna. Det är lite typiskt det där med kisseriet. En liten vanlig förkylning eller någon annan baskelusk som ställer till det i kroppen, gör ofta att det blir något vajsing med urinvägarna. En liten följd som är mer regel än undantag. En liten urinvägsinfektion är väl inte hela världen. Inte alls. Fast totalt olämplig med tanke på min njurstatus. Mina njurar blev utdömda för länge sen och ingen läkare trodde väl att de skulle hålla tills jag kom upp i tioårsåldern. Egentligen är det inte tal om båda njurarna, utan loppet gäller bara den ena. Den andra är ur funktion från början. Jag föddes med missbildade njurar, varav den ena är skrumpen och har tagit reningsledigt på obestämd tid.
Läkarnas utsago visades sig vara fel. Jag har mångdubblat livstiden på njuren och vi båda gör varandra sällskap fortfarande. Vi hankar oss fram och tänker inte så mycket på varandras existens. Då och då gör vi varandra påminda om att vi finns och att vi har samma mål och i ett sådant läge är jag idag. Nu är det dags att plocka fram det stora artilleriet för att mota Olle i grind. Osötad tranbärsjuice, minimalt utspädd. Citroner i stora lass. Surt, javisst, men inte alls lika surt som att gå omkring med njurproblem. Te på björk och avkok på persiljerötter. Avkok på potatisskal som får dra över natten och badda med utspädd matättika. Hela jag är som en puttrande buljong. Jag har en liten filosofi när det gäller medicinering av njurar. Tro inte att jag förnekar läkarvetenskapens kunnande och jag är tacksam för alla medikamenter den bidrar med.
Jag vill först bara testa mitt tänk och mitt sätt. Det går ut på att inte tillföra kroppen och njurarna några kemiska ingredienser som kroppen får kämpa extra mycket med att göra sig kvitt. Färgämnen och annat tjafs. Jag struntar blankt i om sulfan är rosa eller gul. Jag äter gärna grå piller om det finns garanti för att det är fritt från onödiga tillsatser. Jag inbillar mig nämligen att eftersom mina njurar har svårt för att fixa reningsprocessen i kroppen, så kan det inte var sjysst att den dessutom ska få kämpa lite extra med alla kemiska produkter. Jag ligger även lågt med socker och salt. Det vita giftet. Det verkar som om jag går mot en godisfri påsk.
Positivt och glatt. Tranbärsjuice är gott och uppfriskande. Det är mer än vad jag kan säga om björkte, men om det hjälper, så må det vara hänt att det smakar återvinningscentral redan uppe i gommen. Persiljeavkok däremot är inte så tokigt. I med lite ingefära, så hjälper det även mot ledvärk. Jag tippar på att det hela har stabiliserat sig inom några dagar och då läggs det till handlingarna och jag tar inte så stor notis om det förrän nästa gång. Jag är ledig och kan vila bort lite trötthet. Jag är hemma och kan ta en dusch när mattsvettningarna bryter ut. Jag kan sitta påbylsad och känna solvärmen när jag är lite frusen. Det finns en härlighet i att leva faktiskt.
Lite extra härligt är det på något sätt denna vecka. Det är nu som vi återigen hamnar mitt i det mäktiga drama, då Gud visar hela mänskligheten vem det är som är Gud. Den här veckan som kallas stilla veckan. Eller passionsveckan, dymmelveckan och tysta veckan. Fastetidens sista vecka. Kärt barn har många namn. Den här veckan är och borde vara det käraste vi har. Vi får minnas Jesus lidande och slutligen hans död. Inte på något sätt någon naturlig död, utan en mycket utstuderad och hemsk tortyrdöd. På påskdagen kommer det ett kontrabesked. Ondskan hade inte sista ordet. Döden var inte slutstation. Makten ligger utanför människors ansvarsområde. Gud låter död bli till liv.
Det är inte säkert att denna stilla vecka är så speciellt stilla. Vi arbetar och förbereder påsken. Vi har även fokus på traditioner som innebär påskpynt, blommor, godisfyllda påskägg, dignande påskbufféer. Sammantaget kan det bli rätt jäktigt. Passion står för lidelse. Vi kan var och en känna passion för diverse ting och levande varelser. Det finns passionsblommor och passionsfrukt. Vi kan känna passion för mat eller för bilar. Det känns gott i tanke och känsla att landa i passion. Att vara passionerad, det borde alla människor få uppleva någon gång. Ändå är vi inte så många som står i kön för att få känna den form av lidelse, som ordet syftar på i passionsveckan.
Det är inte lätt att rimma på ordet lymmel, men ordet dymmel fungerar faktiskt. Fast jag vet inte vad vi ska med ett sådant rim till. Det är inte ens så lätt att veta vad dymmel är. Tror inte att det kommer med på något högskoleprov. Dymmelonsdagen mitt i stilla veckan har jag alltid satt ihop med alla lappar, som vi satte på varandras ryggar, när jag var liten. Lite halvtjaskiga kommentarer eller sanningar om kärlek, som under årets alla dagar inte skyltades officiellt. Att sätta lappar på varandras ryggar är lite lymligt, så det finns kanske användning för ett dymmel- och lymmel-rim ändå. Dymmel är annars ett gammalt ord för den kyrkklockekläpp som hängdes i kyrkklockan istället för den vanliga kläppen av metall. Det blev ett dovare ljud. Tror inte att det är så brukligt nuförtiden.
Med en dymmel i kyrkklockan, så blev det lite tystare klämtning och tysta veckan är också en benämning på veckan. För min del så känns det inte så svårt att bli tyst. Vad kan jag säga inför det som händer. Någon har varit beredd att gå i döden för min skull? Det borde få vem som helst att tappa fattningen och få svårt att hitta några passande ord. Så det blir kanske inte speciellt stilla, passionerat eller dymligt de kommande dagarna. Fast jag ska försöka att hitta tystnaden och låta den tala. Visst kan Gud ryta ut sitt budskap, det skulle inte vara en omöjlighet. Fast han valde att låta sin son födas i enkelhet i ett stall, han lät honom dö en förnedrande död på ett kors. Så det verkar som han visar sin storhet på andra sätt än vad andra mänskliga regenter gör. Så det finns all anledning att tro att han kommer till oss i tystnad. I det enkla, lilla och vardagliga. Det är ofta vi människor som väljer det pampiga, storslagna och högtidliga. På återseende med ett leende!
PS. Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta. Jag har hållit på VSGF i fotboll ända sedan jag var liten. Östers IF har haft mitt fotbollshjärta sedan jag var i tonåren. Vid fyllda fyrtiofyra funderar jag på om inte mitt hjärta är svart. AIK-svart. Upplevde säsongspremiären på plats på Råsunda. Vi var cirka tjugotvåtusen som satt på läktarna och såg AIK vinna över Halmstads BK. Det var mäktigt. Solen sken stundtals och värmde våra kroppar. Övrig tid värmde spelet. Jag har trillat dit. Gnaget är laget. Fast det är inte samma passion som med Östers IF. Det är lidelse det. Alla veckor om året.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar