Alla har vi ett förr och ett nu

Jag kom i säng halv 2 idag på morgonen. Vetskapen om att jag inte skulle behöva komma ur sängen i den vanliga svinottan, gjorde att jag med en gång gjorde en sådan där ledighetsvändning av dygnet. Jag satt uppe och skrev. Mina skrivarådror pulserar som bäst runt midnatt. Om jag skulle vara författare på riktigt, så skulle jag stämpla mitt tidkort från cirka klockan tjugotre till ungefär noll tre. Då tror jag att jag har skrivit av mig tillräckligt mycket för att kunna släppa skrivartråden och ta mig en skönhetssömn. Eftersom jag inte är av den typen som gillar att ligga och dra mig i sänghalmen, så skulle jag skutta upp senast klockan åtta på morgonkvisten. En promenad, dusch och frukost, sen skriva igen fram till lunch. Om jag till allt detta satt vid någon sjö eller vid havet, så skulle min skrivardröm vara komplett. För en smålänning är detta med drömmande något fantastiskt. Det får vi nämligen göra helt gratis.

Det är dessutom svårt för någon annan människa att komma åt dina innersta drömmar. De kan försöka att sätta käppar i drömhjulet som har börjat rulla, men de kan inte nå ända in. Se därför till att bevara din dröm på en skyddad plats. Vårda den. Ta fram den. Putsa lite på den. Känn efter om det är läge att göra slag i saken och förverkliga den. Är det inte rätt tid och läge, så stoppa varsamt tillbaka den och dagdröm lite då och då. Under tiden kan vi njuta av små smulor från den stora drömmen. Att blogga är som en liten smula. För som med alla stora drömmar, så krävs det lite ansträngning under vägen fram till förverkligandet.

Det är inte ens säkert att det räcker med att hålla drömmen vid liv och att göra träningspassen för att nå målet. Det är så mycket som ska stämma. Många små detaljer som ska passa ihop. Även om andra människor inte kan komma åt min dröm och ta den ifrån mig, så kan jag i slutänden ändå vara beroende av andra människors agerande. Jag tror också att drömmar kan utvecklas under tiden vi bevarar dem. Förhållanden förändras runt omkring oss. Framför allt så förändras vi. Jo, det är sant. Tro inte dem som du träffar på nytt efter tjugofem år, när de säger: Du är precis dig lik. Nämen hallå. Har du synfel?

Jag tar det som en skymf om de påstår något sådant om mig. Då har de totalt missat de fem eller sju kilo extra som jag med hårt slit av förvärvat mig av vishet och erfarenhet. Självklart blir jag ledsen om de inte märker den förändringen. Skulle jag vara lika kantig och blåögd som jag var i tonåren? Skulle inte livets törnar och slipningar märkas alls? Jag biter mig i läppen för att inte svara med samma mynt. Detsamma, du är dig också lik. Efter tjugofem år finns det, om vi tittar riktigt noga, minst tio olika saker som har förändrats. Näsan har växt, hårfärgen har skiftat, händerna har förändrats, någon liten rynka i ögonvrån, finnarna är inte lika många, brösten har flyttat, magen likaså, ändan har så att säga satt sig och så vidare.

Kanske det räcker med att säga efter så många års frånvaro: så roligt att se dig! Det påpekar att det är personligheten som är viktig, inte först och främst utseendet. Det är i år tjugofem år sedan som jag och Mr T tog studenten. Jag är inte säker på att jag skulle känna igen alla mina klasskompisar. Jag skulle däremot tycka att det vore jätteroligt att träffa dem alla igen. Vi hade en underbar klass på gymnasiet. En klass som umgicks mycket utanför skolan och som alltid hade något litet roligt upptåg på gång. Jag passar mig dock för att tro att det skulle vara lika upptågit nu för tiden, eftersom vi har varit ifrån varandra i ett kvarts sekel. Vi har fått nya erfarenheter, nya slipningar och nya livsvillkor.

Så precis oss lika kan vi omöjligt vara efter tjugofem, tjugo, femton eller tio år. Frågan är om vi innerst inne vill vara det heller. Jag har format mitt liv under tjugofem år i samarbete med Mr T. Självklart måste det ha format oss båda. Sedan tjugo år har vårt liv också påverkats av rollen som förälder och det är en så livsomvälvande händelse och ett livslångt åtagande, så det är varken fysiskt eller psykiskt möjligt att vara sig helt lik. Vi har under årens lopp flyttat omkring litegrann i vårt land och i vårt grannland Norge. Sådant påverkar också. Vi har haft möjligheten att ha fått jobba på olika arbetsplatser och givetvis formar det oss.

Jag märker det själv att tiden har förändrat mig. Jag märker det på mitt skrivande. När jag läser alster som jag skrev för tjugofem år sedan och på alster som jag skrev för till exempel fem år sedan, så är det stor skillnad. Jag kan tycka att vissa saker som jag skrev för riktigt längesedan är riktigt bra och jag höjer förvånat på ögonbrynen. En del saker är mindre bra och jag skyller det på ungdomlig ovishet. Sedan tittar jag på lite senare produktioner och det är likadant med dem. En del får godkänt och en del får stämpeln icke godkänt utan pardon. Skillnaden är att nu kan jag inte skylla på ungdomlig ovishet längre. Den gyllene medelåldern får väl börja ta sitt skuldansvar? På återseende med ett leende!

PS. Idag har Olivia namnsdag. Karl-Alfreds fästmö. Så har alla oliver namnsdag också. Svarta och gröna. Det finns en myt om att en grön oliv innehåller lika mycket fett som ett wienerbröd. Jag var tvungen att kolla upp detta. Ett normalstort wienerbröd, alltså inte danskt med choklad, innehåller 26 gram fett. En oliv innehåller 1 gram fett. Jag tillhör nog dem som hellre äter ett wienerbröd än 26 gröna oliver. På den punkten har jag varit mig lik hela livet.