Ikväll har jag haft en förberedelsekväll. För att kunna åstadkomma något vettigt i detta förberedande, så har jag haft några förebilder inför min inre syn. Kattis Ahlström, Kjerstin Dellert, Peter Settman och Lasse Berghagen. Du kanske anar några små nyckelord om vad mina förberedelser har gått ut på. Musik är ett sådant nyckelord. Humor är ett annat. Jag har fått det hedervärda uppdraget att vara konferencier för en välgörenhetskonsert till förmån för projekt i Zimbabwe.
Så imorgon beger sig Mr T och jag söderöver. Till Östergötland närmare bestämt. Exakt destination blir Linköping. Jag ser fram emot resan av många olika anledningar. I all enkelhet så tycker jag att det ska bli skönt att få släppa alla tankar på jobb och annat som pockar på här på hemmaplan. Det ska bli skönt med ett miljöombyte helt enkelt. Jag tror att vi kommer att få möjlighet att uppleva mer av våren, som antagligen har kommit längre där nere på östgötaslätten. Här i Gävle är det tussilagotider och blåsippetider, men jag antar att det finns vitsippebackar lite söderut.
En natt på hotell är inte heller fy skam. Att få sätta kortet i dörren och mötas av alla bekvämligheter på en och samma yta, ska bli skönt som omväxling. Fast det är väl mer att det är skönt att slippa allt det praktiska ansvaret för bäddning, tvättning och framfixande av frukost. Bara att komma upp i tid och duscha, fixa håret och klä på sig själv. För vi ska inte ha någon butler eller något hembiträde med oss. Det finns en gräns för bekvämlighet. Jag tycker det är skönt att det bara är Mr T och jag.
Så ikväll har jag alltså suttit med programmets alla inslag och tänkt ut lite små trevligheter att inleda välgörenheten med och sedan fortsätta att hålla ångan uppe under programmets gång. Visst känns det mest pirrigt i nuläget, men jag tror att jag kommer att gilla situationen. Ser vi till det yttre, så har jag fixat en Zimbabweinspirerad kjol. Det är premiär för mina urläckra skor. Afrikahalsband, uppsatt hår, vårfin och diskret överdel. Jag är inte så orolig för det yttre. Det borde jag kanske vara? Hur fixar min skadade högerfot att stassa omkring i decimeterhöga klackar? Kommer urringningen avslöja en rödblossig och nervös hals?
Skärpning bloggaren! Detta är en välgörenhetskonsert. Ingen catwalk för modeller. Det ska bli brassmusik, solosång och duettsång. Den yngsta solisten har inte ens fyllt nio år. Jag har packat med althorn, tamburin och maraccas. Althornet ligger i sin gamla bruna låda. Det är nästan antikvärde på den. Jag har gjort en ventilkontroll ikväll. Tre av tre möjliga ventiler satt fast. Det krävdes lite våld för att få igång dem. Jag tänker inte avslöja i bloggen vad jag ska med althornet till. Det är bättre att du kommer till konserten. Bara ordet althorn eller snarare tamburin kan ha en avskräckande effekt, men jag lovar att jag kommer inte att använda någotdera särdeles seriöst.
Jag funderade ett tag på om det inte skulle vara lite coolare att ta med min skimrande svarta ukulele, men jag behöver lära mig något mer ackord än D, innan jag ger mig ut på ukulelevälgörenhet. Munspel skulle också kunna vara ett alternativ. Tänk att få blåsa liv i alla mina tolv munspel med det goda i tankarna att detta gör jag för den goda sakens skull. Vem vet, detta kanske ger sådan mersmak att jag får anledning att göra en avstickare på yrkeskarriären. Fast det kommer inte att vara så inkomstgivande. Välgörenhet är ett ideellt engagemang, så hittills har det varit mer utlägg än inkomstbringande. Fast låt oss tänka i ett vidare perspektiv. Det finns mycket här i livet som vi får tillbaka och som inte kan värderas i kronor och ören. Jag är övertygad om att detta uppdrag som jag har framför mig, går in under den kategorin.
Ingen av oss har väl kunnat undgå rapporterna från Zimbabwe och då ska vi veta att medias rapportering är något som vi kan slå ifrån oss. Slå ihop tidningen. Stänga av radion eller TV:n. Byta länk på datorn. Som i ett nafs kan vi återgå till vår vanliga lunk och inte låta oss störas av att människors tillvaro i andra delar av världen är helt kaosartad. I Zimbabwe till exempel. Min kära vän sedan många år tillbaka har lämnat en stor del av sitt hjärta i just Zimbabwe. Hon har under många år arbetat för att göra livet drägligare och mer hoppfullt där. Hon har varit där en del gånger och levt nära folket både i stadsmiljö men också på landsbygden. Det finns till och med en årligen återkommande fotbollscup uppkallad efter henne.
Även i en av församlingarna som jag arbetar i, så finns det ett engagemang för Zimbabwe. Församlingen har en vänförsamling i Manama. När jag ser min kära väns engagemang, så är det stort i en liten skala. Jämför jag det med församlingens engagemang, så ser jag att det finns människor likt min vän, som formligen brinner för detta arbete. Jag önskar att det ändå skulle vara mer utbrett hos varenda församlingsbo. Det är inte bara det här med att stå med insamlingsbössor, utan ibland måste vi ner på knä också. Vi har mycket att lära från folket i Zimbabwe, som så helt och fullt litar på att Gud ska leda dem igenom detta elände. Har vi blivit för bekväma här i västvärlden, så att vi inte vill ha besväret att gå ner på knä? Vi kanske ska börja be att Gud kastar ner en miljon par knäskydd som vi kan ha liggande i stora backar i våra kyrkor? Många knäskydd blir det. Många backar också.
På tal om knäskydd. Jag kanske skulle ta och packa med mig inlinesmunderingen med hjälm, armbågsskydd, handledsskydd och knäskydd, med tanke på mina skyskrapedojor? Jag är egentligen inte det minsta nervös för presentationen av programmet. Egentligen har jag bara ett aber med i sammanhanget och det är att jag ska drutta omkull på scenen, så att althorn och tamburin far all världens väg. Förhoppningsvis finns det någon välgörenhetsvänlig person, som kan göra något välgörande för konferencieren i detta fantiserande krisläge. Mina damer och herrar, nu kan det hända att det blir blogguppehåll. Något får jag offra i välgörenhetens syfte. På återseende med ett leende!
PS. Ryttargårdskyrkan, Djurgårdsvägen, Linköping. Klockan femton noll noll på lördag den artonde april. Thusanang. Låt oss hjälpas åt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar