Nu är det konstaterat. Livet går före bloggandet och tur är väl det. Vore det tvärtom, att bloggen gick före livet, så skulle snart bloggen vara på utdöende också. Livet fyller på bloggen och därför är jag tillbaka, efter några dagars uppehåll. Du som trodde att bloggen var tom och stängd, får nu viktigt meddelande om att allt är i sin ordning. Bloggpåfyllning har pågått, trots att det inte har skrivits en bokstav. Detta reparerar jag nu. Januarimånadens sista dag och snart även sista timma. Hej och hå. Nu är det bara elva månader kvar av innevarande år. Så skriver den negativa människan. Lägg en ynka månad på ena vågskålen och de elva kvarvarande på den andra vågskålen, så ska du se vad som händer. Elva månader väger tungt. Härligt, vi har mycket kvar att samlas kring.
Jag är inspirerad. Så lycklig över att jag har hittat min nisch i livet, där jag får känna mig fullkomligt glad, svettig och få total utrensning av oväsentligheterna. Allt inom loppet av en och en halv timme. Jag sammanfattar detta i ordet: linedance. I onsdags kväll var det dags igen. Min grupp började egentligen förra veckan. Då var jag i Uppsala och satt uppsnofsad på restaurang och åt trerätters när dansgruppen svängde igång terminen. Jag tog några diskreta steg under matbordet och önskade mig i tanken hem till danslokalen. Mr T representerade familjen ensam den kvällen och jag längtade givetvis efter honom också.
Något händer där. I onsdags kände jag hur mycket jag hade saknat allting under juluppehållet. Ledaren, deltagarna, stegen, musiken, koncentrationen, motionen, gemenskapen. Skratten! Lova mig att du någon gång i livet provar linedance. Säg inte före, det där är inget för mig. För det kommer du att få äta upp. Jag hade lite prestationsångest före onsdagens träning. Mr T hade ju varit där veckan före och hade kollat upp sin status. Nu var det min tur och alla kunskaper kändes som bortblåsta. Tills musiken var igång. Då fanns allt på sin plats. Charleston, vals, pop och allt i en salig, härlig röra.
Eftersom Mr T åkte till Hudik på torsdagskvällen och förgyllde invånarnas öron med ljuv musik, så gick jag på lite extraträning. Deltagarna på den kursen låg ett helt år före och det märktes tydligt. Jag tror inte att det är någon dold kamera placerad i lokalen och om det vore det så, skulle den inspelningen kunna läggas ut på youtube med rubriken: Detta är INTE linedance. Det var i alla fall enormt roligt och utmanande och ibland är det nyttigt att vara i underläge och inte i framkant. Lärorikt och fantastiskt roligt. Jag kom dit utan förkunskaper i en enda dans och gick därifrån med ett nosande på säkert tio nya danser. Allt från polka till grekisk zorba.
Detta var precis vad jag behövde efter en dags oro för min far som opererades i huvudet på Västerviks sjukhus. Det är fascinerande hur min kropp kan vara närvarande i olika jobbsituationer medan jag känslomässigt och tankemässigt är någon helt annanstans. I detta fallet hos min pappa i förberedelserna inför operationen, på operationsbordet, på uppvaket, upp på avdelningen. Självklart var det många tankar som följde mamma, som på sitt håll också bar på ensamhet och oro. Precis så där som det är när livet stannar upp inför något stort och okontrollerbart. Pappa är på återhämtningsvägen. Det har varit intensiv kontakt med sjukhuset under några dagar.
Därför kändes det skönt att få landa i en avkoppling av stora mått igår kväll. Jag hade förmånen att få gå på Gävle symfoniorkesters fredagskonsert. Samma program som spelades i Hudiksvall på torsdagskvällen. Ett nästan fullsatt konserthus. Jag och en vän, tillika musikerhustru, satt på bra platser på första balkongens fjärde rad. Med scenen mitt fram. Det är min favoritplats i detta fantastiska konserthus. Där är ljudet, ljuset och blicken över orkestern som allra bäst. Dessutom är det ingen som sitter bakom, utan du kan helt lugnt ha huvudet där det bäst passar dig. Inga störande moment. Bara du, gemenskapen med andra förväntansfulla människor och musiken. För kvällen helt fantastisk musik.
Konserten inleddes med ett stycke av Ligeti. Styckets namn: Ramifications. På scenen sitter tjugofyra stråkmusiker och dirigenten Robin Ticciati förklarar att halva gängets instrument är stämda på ett sätt och den andra halvan är stämda på ett annat. Det spektakulära är att det skiljer en kvartston mellan stämningarna. Stycket skrevs nittonhundrasextionio och är i sammanhanget ett relativt nyskrivet stycke. Jag vet i detta läge varför jag inte är professionell musiker. I detta stycke är varje musiker solist på sitt instrument. Otroligt utsatta stämmor, så minsta lilla feldrag med stråken skulle höras ut i den fullsatta salen. Det skulle egentligen finnas chans att dölja allt falskspel och stråkmissar i alla hostattacker från publiken. Det lät som om halva influensa-Sverige var där.
Stycket är sirligt nära sammanbrott och mina öron väntar spänt på nästa ton och nästa. Det är långt ifrån njutbart. Jag säger som jag känner, detta vill jag inte höra igen. En gång räcker. Jag gillar inte musik som är skriven så konstigt att det låter som om musikerna övar. Nästa stycke är Haydns Cellokonsert nr 2 i D-dur. Det går inte missta sig på att det är Haydn. Jämfört med första stycket, så är detta skrivet tvåhundra år tidigare och kanske är det så att våra musiköron har hunnit mogna. Om tvåhundra år står vi kanske och klappar i takt åt Ligeti också. Cello är ett vackert instrument tycker jag och cellisten var något att vila ögonen på i välskuren kostym. Tyvärr så fick han slåss om min gunst, för efter paus kom Dvorak instormande med sin åttonde symfoni och den tog helt luften ur mig.
Äntligen dags för hela orkestern på scen. Den här symfonin skrev Dvorak 1889, samma år som Eiffeltornet invigdes. Två rejäla grejer som har satt sin markering i historien. Symfonin är grymt bra. Det är ståpäls och klapp-klapp till händerna är illröda och armmusklerna är avdomnade. Det är en sådan symfoni som jag skulle vilja ropa: En gång till, en gång till. Jag låter bli av en enda anledning. Musikerna har inte gjort annat än spelat de senaste två och en halv timmarna, så de är tomma och behöver någon annan typ av avkoppling. Den här kvällen blir det en kall öl i green room och där firas lite triumferande en väl genomförd konsert. De har all anledning att få känna sig nöjda. Jag får koncentrera mig på att försöka få kontroll på andningen. Det är en mäktig känsla att bli rörd och berörd av musik. Dvorak och Mahler. Mina två favoriter på symfonitoppen. På återseende med ett leende!
PS. Visst var det rätt kör som vann rent musikaliskt ikväll i Körslaget? Hanna Hedlunds gäng från Bollnäs har gjort ett genomgående bra jobb tycker jag. Trevligt med lite glada händelser i Gävleborg. Intressant att många i programmet har berättat om de fina kommunala musikskolorna som en grogrund för framgången i programmet. Samtidigt som många kommuner skär och skär i musikskolebudgeten. En kulturskola efter en annan får göra indragningar. Så det är kanske inte så dumt med dessa kommersiella telefonröstningsprogram ändå. Gratisreklam för musikskolorna och en spark i ändan till kommunpolitikerna som på lång sikt riskerar en tom, svart TV-bild. För utan musikskolor, dåligt underlag till Idol och Körslaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar