Har du också haft sand mellan tårna någon gång?

Jag vet inte vad det var som gjorde att jag hade svårt att somna igår kväll. Timme efter timme gick efter midnatt och jag låg klarvaken. Ju längre tiden gick så kände jag hur tröttheten kom smygande, men det var ändå svårt att somna. Jag funderade en stund om mitt beteende var förknippat med att jag skulle tillbaka till jobbet på kyrkan idag. Så där som barn kan bli kvällen före julaftonen. Spänningen är så stor att det är svårt att komma till ro. Inte så där ångestladdat oroligt, utan bara med pirrig förväntan. För likt ett barn som längtar efter julklappar, så har jag längtat tillbaka till jobbet.

Visst, jag erkänner att jag har fått smak på ledigheten. Det har varit underbart. Nu var det ändå dags att komma in i vardagsschemat och då är det en stor lycka att få känna glädje över att komma tillbaka. Jag kan i tanken gå från rum till rum på arbetsplatsen och känna att där sitter alla de arbetskamrater som jag bryr mig så mycket om, som var och en har en stor plats i mitt hjärta. De har alla utrustats med en personlighet som behövs för helheten. Jag tycker det märks mycket tydligt när någon är ledig, sjuk eller på tjänsteuppdrag. Denna känsla är något som jag är enormt tacksam för. Känslan av arbetsglädje.

Tro mig, jag har upplevt annorlunda. Jag har erfarenhet av en tjänst som var rena rama motsatsen. Jag brukar kalla den för den stora ökenvandringen. Jag har ingen verklig erfarenhet av att vandra i en riktig öken, så nu gör jag bara antaganden om hur det är. Det närmaste jag har varit en öken är Råbjerg Mile på norra Jylland i Danmark. Den måste vara Danmarks svar på Sahara. Precis som uppe vid Skagens Gren finns det en enorm mängd sand vid Råbjerg Mile. Har du inte varit där, så åkt dit, ta av dig skorna, kavla upp byxbenen och ägna några timmar åt att känna sanden silas mellan tårna. Du kan skölja av dem lite senare, längst ute på udden uppe i Skagen, där två hav möter varandra. Det finns även en kyrka, som nästan är helt täckt med sand, så dröj inte för länge innan du åker dit. Sanddynorna rör sig nämligen femton till tjugo meter per år. Vinden bär med sig sanden. Oftast från väst till öst.

Jag har bara besökt Danmarks-öken sådana dagar då det är ta-av-dig-skorna-väder. Dagar då det går att känna svalkan från havet. Dagar då solen skiner och det enda problemet som existerar är att glassen smälter för fort. Så min lilla verkliga semester-ökenvandring är ingenting i jämförelse med de riktiga plågsamma ökenvandringarna. Sandstormar, hetta, vattenbrist, hallucinationer, långt mellan oaserna och skuggorna. Kroppen sätts ur funktion och för varje steg som tas, så blir det ett steg närmare döden.

I förra veckan satt jag på veckomässa i kyrkan. En mitt-i-veckan och en mitt-på-dagen-stund. Jag satt precis nära ett bibellandskap, med lerfigurer, som visar valda delar ur Gamla testamentet. Där jag satt, visade figurerna den långa ökenvandringen. På en liten vit lapp stod texten: 40 år i öknen. Där fick jag ett litet perspektiv till min egen ökenvandring. Rent jobbmässigt innebar det bara en fjärdedels tid, jämfört med den bibliska ökenvandringen.

Nu undrar du säkert, men varför? Varför övergav du inte ökenlivet om det nu var en sådan öken? Vad ska jag ge för briljant svar på det? Saken är den, att det inte är inte helt säkert att man upptäcker ökenlivet, förrän man har något havsnära att jämföra med. Jag älskar havet och dit har jag arbetsmässigt kommit nu. Det svalkar. Det ger lust till ett dopp. Ibland kommer det vågor. Jag älskar att kasta mig i dem och ser det som en utmaning att det inte är stiltje hela tiden. En solnedgång vid havet. Eller en soluppgång. Det är då som blodet kan få rusa i ådrorna till ackompanjemang av havsbruset.

Åter till den stora frågan: Varför? Varför inte lämna ökenlivet självmant? Kanske är det så att med bra utrustning och tillräckligt med vattendepåer, så klarar man det under en längre tid. Det är först när vattnet och näringen börjar sina som det sätter sina spår. Kanske finns det tillräckligt med oaser, så att man då och då kan landa i skuggan och känna att kraften kommer åter för en tid. Att vandra en längre tid i öken, kan också vara en utvecklande prövning, lärorikt. Visst; skoskav, törst, förvirrade tankar infinner sig. På något konstigt sätt så blir överlevnadsinstinkten väldigt stark.

Detta låter säkert konstigt, men jag är tacksam för den långa ökenvandringen. Jag vill inte tillbaka. Den knastrande sanden som tog sig in överallt och som nötte i skinnet är bortsköljd. Ökenvandringen lärde mig att känna glädje och tacksamhet över det vardagliga. Det lärde mig att ödmjukt få tjäna dem som jag är anställd att tjäna. Att jag under tiden få omge mig med helt underbara medarbetare, ser jag bara som en upprättande bonus. För det kommer aldrig någon post från öknen. Det är ingen som vill ta tjänst som brev- eller budbärare där. Så räkna inte med plåster, förklaringar eller vattendunkar därifrån. Däremot kan det hända att det kommer spännande flaskpost vid havet. Håll utkik.

Operation Ökenstorm var namnet på anfallet mot Irak under Kuwaitkriget i början av 1991. En kodbeteckning för en krigsattack. Det säger väl en del om hur aggressiv en ökenstorm kan vara? Just i det här anfallet deltog tjugonio länder. Sverige bidrog med fältsjukhus och sjukvårdare. Sådant behövs också vid ökenstormar. Antingen de kommer i krigsform eller på arbetsplatsen. Om du själv just nu är ute på ökenvandring, så lova mig att uppsöka skugga snart. Eller kom med till havet. Det finns kvar! På återseende med ett leende!

PS. Hämtade Mr T vid tåget från Stockholm för en stund sedan. När dagens CD-inspelning var klar här i Gävle, ringdes han in till Filharmonin i Stockholm, för att hoppa in för sjuk filharmonisk bastrombonist där. Så nu blir till lite Stockholm tur och retur resten av veckan. Bilfärden tur och retur Centralstationen var i halaste laget. Så en uppmaning till Tekniska kontoret: på med lite sand snabbt. Det behöver nödvändigtvis inte vara ökensand. Det finns många olika öknar, men störst av dem alla just nu är bandyresultatet från Vetlanda. Förlust mot Hammarby med 0-3. Det måste vara som att slå ihop Gobiöknen med Saharaöknen. Så känns det i Vetlandahjärtan ikväll.