Ibland får jag göra rena viljeansträngningar. Det finns inte en tillstymmelse till hjärta med i sammanhanget. Knappt hjärna heller. För den har jag tröttat ut genom att sitta uppe på nätterna under julledigheten för att fira in ett nytt år, titta på ishockey på kanadensisk tid eller bara julmysa med en bra bok och lite glögg. Idag var det dags för årets första viljeansträngning av större mått. Klockradion hjälpte till och gick igång oförskämt tidigt. Hade jag haft en hammare i närheten, så hade jag kunnat banka på den ordentligt. Radion gick igång och några minuter senare ett larm. Nu är det inte bara klockradion som larmar, utan nu larmar även min vilja eller snarare motvilja. Det uppstår en kamp och jag ska vara ärlig och säga att hade jag inte utrustats med etthundra procent pliktkänsla, så hade jag dragit täcket över huvudet och fortsatt min skönhetssömn.
Skolstartsdag. Oturligt nog är jag lärare och inte elev. Hade jag varit elev, hade jag kunnat ligga kvar en dag till. Det är deras tur imorgon. Jag är igenom kampen som utspelar sig efter varje lov. Jag är igenom för den här gången. Snart sportlov, påsklov, sommarlov. Många kamper blir det. Många viljeansträngningar likaså. Det är tur att vi har möjlighet att kunna göra viljeansträngningar. Jag är en typisk hjärtmänniska annars. Jag försöker att använda mitt hjärta till att göra gott och det klappar sig varmt för så mycket här i världen. Jag vet inte vad det beror på, men jag har mer och mer börjat använda viljan. Fast tänker jag efter så har jag nog alltid gjort det. I viljan finns envisheten och den minns jag sedan barnsben. Jag träffade en arbetskamrat idag som beskrev några envisa personer i sin närhet. Jag trodde jag var den envisaste personen på jorden, men tydligen inte. Det känns rätt bra att veta.
Jag är inte envis på så sätt att jag måste ha min vilja igenom, till vilket pris som helst. Inte alls, är någon beredd att betala ett högre pris så gärna för mig. Jag sparar min envishetskostnad till något som verkligen betyder något för mig. Eller snarare för någon annan. Jag har väldigt svårt för att ge upp. Jag tillhör dem som står kvar längst i uthållighetstävlingar och på barrikaderna när det gäller att stå upp för något jag tror på. Med åren har jag lärt mig att ibland så måste jag kliva ner. Inte för att jag är rädd för att stå i drag, utan för att kampen inte är sund. Jag har kommit på att det går att göra viljeansträngningar även där. Ibland går jag emot min innersta vilja och kliver ner, men enbart för att ta upp kampen på ett annat håll. Det handlar inte om att slå till reträtt, utan mer om att omdirigera och kanske på så sätt lura fienden. Vilja, envishet, strategi. Det är mycket som hänger ihop.
Okej, fram med en ny strategi för att få den här terminen att gå så fort som möjligt. Idag på morgonen handlade det om att träffa arbetslaget på skolan igen. Jag tycker att arbetslagen är en trevlig samling människor och om det bara handlade om att träffa dem, så skulle jag kunna skutta ur sängen. Det är själva mötets innehåll som är rena ökenvandringen. Två och en halvtimmes sammanträde, som med lite vilja, envishet och strategi skulle ha kunnat avhandlats på en timma. Varför är vi så ineffektiva i skolvärlden? Jag baxnar när jag hör att nu ska gymnasieundervisningen kunna bedrivas på distans genom internet. Det handlar om att de elever som inte kommer till skolan ska kunna göra sina studier hemifrån.
Gymnasieutbildningen är inte obligatorisk. Eleven väljer att gå på gymnasiet. Om nu eleven skolkar, så är det väl bättre att ta en diskussion och fråga varför eleven skolkar. Det låter helt sjukt att göra det mer legitimt, genom att servera skolket på silverbricka och föra undervisningen på distans. Jag gör ett enkelt antagande och sätter en guldpeng på att de elever som nu ska sköta sin undervisning genom datorn, är egentligen de elever som bäst behöver träffa en vuxen, till exempel en lärare. Den person som har kommit med detta förslag kan få komma till min lektion imorgon och stå i skamvrån en stund med en gammal bucklig stjärngossestrut som dumstrut. Imorgon kommer eleverna. Tack gode Gud för det. En skola utan elever är som en kakburk utan kakor. Tom. På återseende med ett leende!
PS. En av morfars tre namnsdagar idag. August. Det är lite försent för namnsdagsbakelse nu. Så jag gör en viljeansträngning och håller mig till på fredag, då både Mr T och svärfar ska firas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar