Migränkryddat

Idag efter jobbet har jag unnat mig något. Eftersom jag i gårdagens blogg tillkännagjorde att jag ligger lågt på fikafronten, så var det inte någon semla eller prinsesstårta som unnades mig. Nej, bättre upp. I alla fall kostnadsmässigt. För det kostar cirka etthundra kronor portionen att spraya in en dos Imigran i näsborren. Imigran, denna välsignelse för migrändrabbade varelser. Det finns tabletter, nässpray och sprutor att tillgå. Jag har tabletter och nässpray och jag föredrar sprayen, eftersom den har bättre effekt. Det är inte alltid lätt att ta tabletter, när huvudvärken förenar sig med ett illamående. Dessutom så känns det som om tabletterna bedövar hela kroppen, medan sprayen sprutas upp i näsborren, som sitter närmast den sida som huvudvärken har drabbat. För min del gäller det oftast högra sidan.

Om jag är förståndig och har möjlighet, så tas sprayen i god tid före att anfallet har brutit ut i full styrka. Då motas Olle i grinden, som i det här fallet inte är en manlig person vid namn Olle, utan en djävulsk huvudvärk som kan förstöra en hel kväll, en hel dag eller en rad av dagar. Migrän är en bov, en boja, en mardröm. Migränen stjäl tid och kraft, den låser ute alla andra möjligheter och den är ibland ett sådant helvete, så det enda jag önskar, förutom att huvudvärken ska upphöra, är att få dö. Döden är, under ett pågående migränanfall, den enda tänkbara utvägen. Det verkar under denna önskan, som om det verkar vara omöjligt att bli kvitt huvudvärken.

Om nässprayen tas i perfekt tid, i förebyggande syfte, så sprider det sig, efter en stund, en behaglig känsla av njutning. Som ett slags uppåt-tjack. Jag vet inte om det är medicinens verkan eller om det är den befriande känslan av att huvudvärken klingar av. Kanske är det kombinationen av båda. Medicinrusets lycka och befrielsen på en och samma gång. Det sprider sig en ljuv trötthet i kroppen, samtidigt som det värkande området blir bedövat. Det bästa är att lägga sig ner och sova Imigranruset av sig. Det borde vara en självklarhet, men jag gör inte alltid det. Det borde även vara en självklarhet att ta Imigran vid känning, men jag gör inte alltid det heller. Jag vill veta att jag har kommit hem, har möjlighet att slå mig ner i egen säng, soffa eller fåtölj.

Jag vill inte gå omkring i Imigranruset bland människor på stan, på jobbet eller på bussen. Därför biter jag ihop, signalerar inte huvudvärk utan kör racet ända in i kaklet och detta är både dumt och galet. För väl inkommen genom hemmets dörr, så bryter migränfanskapet ut som en uppretad drake som sprutar eld och slår med den piskande svansen. Det blir vildare än vildast. En Imigranspraydos i detta läge är som att kissa i Nilen. Det märks ingen skillnad. Bara ett konstaterande att nu är det gjort. I dessa lägen krävs två doser och det är inte att rekommendera, men ett måste.

Läkarvetenskapen talar inte om biverkningar i Imigranbehandlingen. Jag har slutat diskutera dessa med läkarna och lyssnar på min egen kropp. Jag har kommit fram till att jag har tillräckligt många anfall som underlag i min forskning att jag vågar publicera en slutsats. Tidsaspekten är nästan tjugo år av behandling med Imigran. Nåja, låt oss säga sjutton år. Ingen forskning får vara överdriven. Jag hävdar att efter cirka tolv timmar vill kroppen ha ytterligare en dos Imigran. Vilket den inte får. Jag kallar detta abstinens. Kroppen bär på efterdyningarna av migränanfallet. Det känns som om jag har gått en match i boxningsringen och mött en riktig tungviktare. Öm, tung, loj och okoncentrerad. En annan typ av huvudvärk har infunnit sig och darrningarna är påtagliga. Jag känner mig matt helt enkelt.

En annan biverkning, som läkarna inte vill skriva under på, är svårigheten att kasta vatten. Alltså inte med ett glas eller en hink. Utan själva kisseriapparaten. Jag tycker inte det är så märkligt, eftersom kroppen ska transportera ut Imigraninnehållet och att det på vägen ut kanske även bedövar njurar, urinvägar och urinrör. Jag märker detta så tydligt och vet inte om det beror på min nedsatta njurfunktion eller om alla andra Imigrananvändare har konstaterat något liknande. Jag har vid ett flertal gånger tagit upp detta med familjeläkare, neurologer och migränspecialister från olika håll. Alla skakar på huvudet och jag låter dem göra det. Jag har svårt att kissa efter Imigrananvändande och det konstaterandet räcker för mig. Ge vetenskapen sjutton år till, så kanske det finns i någon välbetald rapport.

Det finns två olika grenar av Imigrananvändande. Ibland ger det ett lyckorus, ibland ger det ett nedåtgående. Jag tror det beror på när i processen dosen tas och vilken typ av migrän den ska behandla. Jag har två olika typer av migrän konstaterade. En vanlig migrän som utlöses i tinningen och som sprider sig upp över öga, ner mot näsrot och ut i näsvingen och kinden. Den andra typen löser ut sig i nacken och blockerar mycket av transporterna uppåt hjärnan. Dessa anfall har jag haft ett tiotal gånger och de ger ungefär samma symtom som stroke. Höger ansiktshalva faller, saliven rinner i mungipan, ögonlocket går inte att öppna, talsvårigheter och en lätt förlamning i höger sidan. Handen hänger och foten klumpar till tillvaron. Detta är otäckt. Speciellt afasin. Att veta vad jag vill säga, men inte få fram det eller att få fram något helt annat.

Första gången det hände var på en semesterresa i Danmark. Det var Mr T:s och min bröllopsdag. Nioåriga bröllopsdag om jag inte minns fel. Vi och barnen skulle fira den med att äta gott på restaurang, gå på karamellfabrik och åka häst och vagn i en liten pittoresk dansk stad. Jag vaknade av en sprängande huvudvärk. Jag kände att något var helt galet. Väckte Mr T och när jag såg hans ansiktsuttryck, så förstod jag att något verkligen var galet. Han såg förskräckt ut. Min högra sida hängde och det såg riktigt otäckt ut. Det tog ett par dagar innan jag var helt återställd. Väl hemma i Sverige så följde många undersökningar och många utredningar. De kom fram till värsta sortens migrän, det latinska namnet låter nästan som kryddan basilika. Migränen som löser ut sig i nacken.

Några gånger har jag kommit in på akuten för detta tillstånd. Att söka för migrän på akuten är nästan värre än själva migränen. Vem vet, kanske bloggar jag någon annan gång om detta. Vågar inte göra det nu när Imigrandosen har god inverkan på mig. Bara tanken på akutmottagningen är migränframkallande. På återseende med ett leende!

PS. Allas vår Micke fyller arton år idag! Jag har skickat mina gratulationer över nätet för en stund sedan. Han är en fin vän på fejsboken och så även IRL. In real life. Så det är på sin plats med ett omnämnande i bloggen. Hjärtliga gratulationer på 18-årsdagen. Mycket som händer i den åldern. Lycka till i livet, Micke! Du är en riktig kanonkille!