Nyvädrat

Vi kan prata och diskutera så mycket. Det finns olika nivåer. Vanliga samtalsämnen är till exempel väder och sjukdomar. Att kommentera väder är kontaktskapande och håller närvaron vid liv under en stund. Ibland räcker detta. Vi har mötts, vi har sett varandra och vi har utbytt några fraser. Vädermässigt kommer detta möte inte göra någon skillnad. Fast jag är inte helt säker på att vädersnacket är så oväsentligt alla gånger. Ibland fnyser vi åt detta väder- och vindsnack. Vi vet med oss att det finns absolut viktigare saker att samtala om. Visst är det så. Jag tror dock inte att dessa djupare samtal ska föras var som helst eller med vem som helst.

Väderfraserna kan tyckas banala. Att tala om något som är som det är, utan att vi kan vara med påverka. Jag måste säga att jag lider inte av att prata väder några minuter. Det är ganska befriande. Att ibland bara få säga några ord om nuläget, utan att behöva prestera att det ska förändra hela världssituationen. Saken är också den, att jag har haft några mycket intressanta vädersamtal genom årens lopp. Tillfällen där jag har känt att mötet med den väderpratande personen har gett mig mer, än när jag har haft djuptgående samtal om världspolitik eller världsreligioner.

Vädersamtalet kan vara en start till något stort. Det kan utvecklas till igenkännande och vem vet, kanske det skapar en livslång vänskap? Ibland är det skönt att få prata kyla, snö, regn, vindstyrka, sol, torka och sådana där jordnära skeden av livet. Så sluta fnys åt vädersnack. Meteorologerna pratar ständigt väder och vi minns Åsa Bodén, John Pohlman med flera. De är som vänner i våra vardagsrum och det enda vi egentligen har gemensamt är väderleken.

Sjukdomar kan vi också mötas omkring. Jag tror det beror på att vi själva har burit sjukdomen eller vi känner någon som har det. Vi kan ställa följdfrågor och vi kan nicka igenkännande. Har vi tid och intresse, så kan ett sådant möte dra ut på tiden, mycket längre än i vädermötet. Meteorologin och kroppen har dessutom en gemensam nämnare, så det går att få till en snygg övergång i samtalet, om vi anser oss ha tid att avhandla båda områdena på en och samma gång. Brobyggarordet är väderspänningar.

Vill vi sedan utveckla våra samtal, så kan barn- och barnbarn-området avhandlas. Vill vi inte bli så personliga, så kan vi prata om barn i allmänhet, skolvärlden eller varför inte ungdomskulturen? Om dessa samtal ska utföras i januari, så kanske det är bäst att föra in dem i någon entré eller kanske i matsalen. Väder och sjukdomar kan hinna avslutas ute på trottaren, om vi är effektiva i ordbytet.

Så småningom, när igenkännandet eller vänskapen utvecklar sig, så är det gott om samtalen inte fastnar i ovanstående kategorier. Det händer att vi fastnar på väderstadiet och då rör vi oss hela tiden i trakter som vi inte kan påverka. Vi kan bara acceptera och det är inte speciellt utvecklande för oss. Det är stimulerande att då och då gå djupare. Känna att mötet är här och nu och vi träffas runt ett ämne som berör oss. Berör vår innersta. Det är utmanande och inte alltid helt riskfritt. Då kan väderämnet bli en flykt. Ett ämne som vi behärskar och har standardfraser till. Nej, se det snöar!

Det är en fantastisk rikedom att möta människor som det går att samtala med och att i samtalet känna att saker och ting lägger sig tillrätta. Nya infallsvinklar, annorlunda tankar. Det är skönt att inte behöva vara ensam om frågor som berör vackra ämnen som kärlek, vänskap, glädje över något. Det är en styrka att inte behöva vara ensam om ämnen som sorg, synd, motgång. Vi har gjort vissa ämnen ganska tabubelagda och då kan ensamheten kännas påtaglig, även där det finns människor som diskuterar glatt och frejdligt.

För hur lätt är det att samtala om sexuell läggning, otrohet, bedrägerier? Jag vill absolut inte att detta ska bli ämnen som är lika självklara, som ämnet att det har regnat i över en vecka nu. Eller att jag har också haft en konstig huvudvärk som har kommit och gått under en lång tid. Jag vill bara bloggförtydliga att varken regnet eller huvudvärken stämmer, det är bara exempel. Dessa djupa ämnen tror jag måste lyftas in från trottoaren till ett rum, där det är ljust och tryggt och samtalspartnerna har ett gott och nära förhållande till varandra.

Jag möter ofta ungdomar i skolvärlden, där de olika samtalsområdena har blivit ihopblandade. Det talas om otrohet med samma självklarhet som att solen skiner. Det talas om sexuella läggningar, på samma nivå som någon undrar vad det serveras för mat i matsalen. Det mest intima och nära, som egentligen ingen annan än jag själv och Gud behöver känna till, kan slängas ut inför nästan okända människor i ett klassrum.

Så det finns mycket att jobba med i samspelet i kommunikationen. Det handlar om att lära sig språkets betydelser i olika situationer. Att våga utvecklas och mogna. Att hantera språket, orden och ämnet varsamt, så att mötet blir en plats där vi får växa istället för att känna oss nedtryckta. En plats där vi hittar rätt riktning för fortsättningen av vårt liv. En plats där vi kan tillåta oss att vara oss själva och glädjesamt upptäcka att det räcker.

Jag har med teknikens hjälp haft ett sådant samtal alldeles nyss. Ett samtal där vi kunde välja vad vi ville prata om. Eftersom vi inte befinner oss i samma stad, så var det naturligt att checka upp vädret. Eftersom vi båda hade gott om tid, så avhandlade vi hälsotillstånd också, men vi lät bli att dra in resten av jordens befolkning. Vi talade om födelsedagar och namnsdagar och mat. Så vi inledde på ytan och jobbade oss inåt.

Vi kom in på ordet vänskap. En tillbakablick. Därefter förtroenden. Det är som att åka hiss i Kaknästornet. Samtalet kommer upp från marknivå till en annan höjd. Väl däruppe så upptäcker vi hur små alla andra ämnen ser ut. Just i den stunden spelar det ingen roll om det snöar eller regnar. I den stunden finns det två personer, med full fokus på något så viktigt som inte ens bloggen är rätt plats för. Sådant som fyller hjärtat med tacksamhet. Ibland kommer samtalet in i en chockfas. Ibland kommer det in i en lättnadsfas. Det är väl just det att det kommer in i en fas, som gör att det visar att det verkligen gäller något. Något mer som vi kan rå på. Sådant som gör oss till ansvariga människor för oss själva, inför varandra och inför vår Herre. På återseende med ett leende!

PS. Här kommer ett ämne till i kategorin lättpratat. Hockey. Fast ikväll får vi prata om något annat lag än SSK och Brynäs. SSK fick stryk mot Färjestad i Löfbergs Lila Arena och Brynäs besökte MoDo som behöll alla viktiga poäng däruppe i norr. Så möter jag någon från Ö-vik eller Karlstad, så blir det säkert en monolog från deras sida. För vad kan jag säga? Det enda som kommer från min strupe är en tung, mycket tung suck. Jag kan lära mig något av det också. Ibland är det bättre att vara tyst. Inte ens Samtal pågår. Det är istället: Största, möjliga tystnad.