Från hopas till hoppas

Jag har gjort upptäckten bland mina bloggämnesområden att ett par ämnen halkar efter i antal. Ett av dessa ämnen är kroppsvård. Den ämneskategorin är klart sist. Att vara sist rankad i min bloggämneslista går att åtgärda direkt. Värre är det för Södertälje SK, som ligger där de gör i hockeyns elitserietabell. Kommentatorer och experter har yttrat sina åsikter om att avståndet nu är ointagbart. Det gäller att satsa energin på kvalserien. Jag är säkert mer SSK:are i hjärta, hjärna och själ än vad dessa kommentatorer någonsin kommer att bli. Därför har jag svårt att ta till mig deras hockeyfilosofi. Att ge upp utan strid? Varför ska det då idrottas på elitnivå överhuvudtaget? Att säga som kommentatorerna gör, är som att låta bli att simma mitt ute i bassängen eller som att sluta att andas mitt på eftermiddagen. Det ena leder till att vi får fortsätta leva livet med att vara blöta om tårna och med skrovlig hud och det andra kommer att sluta med att vi inte lever alls. Att bestämma sig för att det kvittar om SSK vinner eller inte, är ett befängt sätt att se på elithockeyn.

Så är det också hoppet som sist överger människan. Att hoppas är en positiv känsla hos mig. Jag går sällan och hoppas på negativa saker som ösregn, sjukdom, uppsägning, världskrig. Istället hoppas jag på vårsol, tillfrisknande från förkylning, utveckling i arbetet och högaktuellt hopp om fred. Att överge hoppet om detta, skulle göra livsvandringen än tyngre att vandra. Detta hoppfulla läge överför jag därför på SSK:s situation och ser framför mig hur de tar pinne för pinne uppåt i tabellen. Det vore helt förvrängt och sitta här och hoppas på att det ska gå bra i kvalserien, när det än så länge inte finns någon.

Eftersom hoppet är det sista som överger människan, så borde det gå att överföra detta hoppfulla tänkande hos mig själv personligen. Om jag nu ska försöka höja statistiken för bloggämnesområdet kroppsvård, så ska jag se om jag inte kan få till något om just detta. Jag har tidigare bara skrivit om kroppsvård sju gånger tidigare. Då har det handlat om glasögon, tandläkare, hårfrisörska, borttagning av ansiktsfjun, chokladätande och gym. Blandad kompott med en gemensam nämnare. Det rör min kropp.

Jag är säkert inte ensam om att ha införskaffat mig en ny almanacka för det nya året? En tingest som snabbt fylls på med både det ena och det andra. Mest jobb ska jag vara ärlig att säga. Nu har jag förmånen att få jobba med det jag trivs med, så det är oftast trevliga små anteckningskrumelurer. Hur trevligt det än är, så har jag börjat fundera på hur hälsosamt det egentligen är att fylla ut varenda arbetstimma i veckan, så att det inte finns utrymme till återhämtning eller oförutsedda händelser. Om det kommer nya måsten, så renderar det att genast bli övertid. Som bäst märks detta fullspäckade schema om det är flera personer som ska försöka hitta första gemensamma lediga lucka, för att genast fylla den med ett gemensamt uppdrag. Jag hävdar att det går bra om det bara gäller mig själv. Ska jag fylla den tillsammans med ytterligare en person, så måste vi ha ett spelrum på minst en vecka. Kommer det in en tredje person, så snabbt ökar vi på med ytterligare en vecka. Är det sex personer som ska samsas och hitta ett datum, så krävs enligt min erfarenhet cirka sex veckor. Alltså en och en halv månad.

Vi är på väg in i ett ekorrhjul. För om en och en halv månad sitter vi med samma problem. Fyra personer som ska hitta ett gemensamt datum och så fylls almanackan på en månad framåt i tiden. Semester och annan ledighet kommer som en befrielse, men efter att ha varit uppe i snurr och almanacksbunden under en termins verksamhet, så tar det tid att varva ner. Att plötsligt inte göra någonting kan nästan ge dåligt samvete. Ändå behöver vi så väl just detta nervarvande. Jag har funderat mycket på det här. Om det inte vore en idé att sprida ut nedvarvningen under hela kalenderåret. I lagom dos. Så att inte kurvan leker berg- och dalbana med våra kroppar. Jag tycker om inte att åka berg- och dalbana. Ändå låter jag utsätta min kropp för det året om.

Du kan väl lova att du tar till dig det här och fundera över det en stund. Missförstå mig inte och tro att jag vill sprida latmaskar i din livsodling. Jag menar alltså inte att vi ska jobba sämre eller att vi ska dra oss undan förpliktelser. Det jag menar är att vi ska se till att orka ända fram till den dag då Gud har bestämt att vi ska få vila på riktigt. Många utav oss lever som om vi samlar alla vilodagar på hög och tänker ta ut dem en och en halv meter ner under markytan. Jag kan inte för mitt liv komma på en enda sak som det finns att titta på eller göra där nere som kan vara av intresse för någon av oss. Är vi roade av arkeologi, så är det väl roligare att göra detta medan vi ännu är i livet.

Till detta med att unna oss nedvarvning hör för min egen del att jag måste få till en rytm av arbete, vila, träning och återhämtning. Som det ser ut nu är det mycket arbete, dålig vila, minimal träning och återhämtning måste jag helt hämta åter. Vet inte ens var jag ska börja leta. Jag har en liten plan för min almanacka framöver. Det gäller perioden februari-maj. Alltså fyra månader. Slår den väl ut, så kan det hända att jag fortsätter. Jag lovar att testa planen och ser jag att den fungerar så blir det läge för en bloggrapport. En rapport som med största sannolikhet kommer att hamna under kategorin kroppsvård. Alternativt avkoppling. För det är också en kategori som ligger långt ner i tabellen. Ungefär i jämnhöjd med Djurgården, Rögle och MoDo om jag ska avsluta där jag började. Med hockeyn. På återseende med ett leende!

PS. Det verkar ha blivit överskott på gråskalan i väderleksfärgbutiken. Är det nödvändigt att kasta ner allting över Gävle-bukten? Idag blev det aldrig ljust. Dagen började grå, fortsatte grå för att sedan bli mörkgrå, innan den blev svart. Fast det sista som överger mig är hoppet om att morgondagen blir solgul. Då ger jag och bloggen mig av till Uppsala för att se hur livet är där!