Nyckeln till bloggen

Jag sitter och funderar på det här med bloggning. Ett relativt nytt påfund kan tyckas. Så pass nytt för många svenska medborgare att de fortfarande skeptiskt rynkar på näsan. Så som vi ofta gör för nya och obekanta ting. Nu var jag inte med när den första dammsugaren gjorde sin entré eller när första flygplanet tog sig upp mot himlen, men jag kan tänka mig att det fanns människor som skakade på sina huvuden och ansåg att nu var domedagen nära. Sådana spektakel. Så kommer det ständigt nya saker att fundera över. Bloggning är en sådan sak som delar mänskligheten i för- och emotgrupperingar. Givetvis i varken eller-grupperingar också. En del vet vad bloggning är. Andra vet det inte. Det finns så många olika sätt att använda en blogg på och just nu sitter jag och funderar på vad är egentligen fenomenet bloggning?

Jag kommer fram till att det kan vara den gamla berättarkonsten som har tagit den tekniska utrustningen till hjälp. Berättarkonsten som har funnits sedan urminnes tider. Den muntliga traditionen som har burit vidare skrönor, myter, sagor, sägner, spökhistorier, släktanekdoter och verkliga händelser. Dessa får leva vidare just för att de berättas av någon. Berättarkonsten är ett sätt att bevara tradition och kultur och finns runt om i världen som en stark ådra. Även vi i Sverige har en stark berättartradition. Berättarkonsten som kan vara muntlig, men även skriftlig. På många håll i vårt land hålls skrivarkurser, men även berättarkurser.

Berättarkonsten fascinerar både unga och gamla. Den driver framåt och den dramatiserar självaste livet. En del människor har fått en gudabenådad berättarkonst. Jag imponeras av deras förmåga att hålla intresset och lågan vid liv. Jag sitter där och lyssnar och vill bara ha mer, mer, mer. Likadant kan det vara med böcker. Kapitelsidorna plöjs och det är svårt att lägga ifrån sig boken. Ibland löser min kropp det problemet av sig själv. Ögonlocken stängs, musklerna slappnar av, andningsapparaten går ner i viloläge och boken dimper ner rakt över näsan.

Det finns många människor som tillhör mina favoriter när det gäller att berätta. Jag nämner givetvis Astrid Lindgren i sammanhanget. Hennes röst är ett kvitto på att det här kommer att kännas bra att höra. Vilken förunderlig förmåga att sätta sin fantasi på pränt. Astrid fattas mig och det finns säkert fler människor som känner likadant. Hon hann ge oss en underbar skatt. Berättarkonst när den är som bäst. Jag kan inte låta bli att nämna Tomas Sjödin i sammanhanget. Hans röst och hans berättarmetodik är nära och vardaglig. Samma sak där. Hans namn i annonseringen borgar för att det är värt att höra. Hans böcker är också helt underbara.

På sätt och vis har jag vuxit upp med en berättarkonst. Saken är den att jag visste inte när jag var liten att det just var berättarkonst och jag visste inte heller hur bra den var. Jag tog den för given. Den hade allt som god berättarkonst ska ha. Spänning, omväxling i språket, nyanser och den frammanade bilder inne i mitt huvud. Jag förflyttades till de platser som berättelsen handlade om. Den gode berättaren var min pappa. Han behövde inga sagoböcker eller serietidningar. Min favorit av hans berättelser var den om "Nyckeln". När pappa brukade fråga: Vad ska vi läsa ikväll? Så svarade jag: Berätta om "Nyckeln". Ska jag berätta den igen? undrade pappa. Ja, gör det, svarade jag förväntansfullt.

"Nyckeln" var en berättelse ur det verkliga livet. Mina föräldrar och jag besökte släktingar i Jönköping. Moster Maj-Britt och morbror Gunnar. På kvällen skulle vi gå på en konsert. Det var en sånggrupp från England. Exotiskt med andra ord. Märk väl, detta var före MTV och Youtube. Vi har nu kommit så långt bakåt i tiden som på 1960-talet. Slutet på 1960-talet. Efter konserten kom vi ut till bilen och det var en kall och bister kväll. Precis som det är utomhus nu. Flera minusgrader och frostigt. Olyckligtvis gick bilnyckeln av i det frusna billåset. Detta var före centrallåsens tid också.

Mamma och jag fick åka med moster Maj-Britt hem och pappa och morbror Gunnar sökte upp en låssmed. Detta var även före mobiltelefonernas tid och därför hade mamma och jag ingen aning om vilka äventyr som pappa och morbror Gunnar var med om. För på gården till låssmedens hus bodde en schäferhund som var bunden i en lång kedja. Hunden skällde och skällde på besökarna. Jag kommer ihåg hur rysligt spännande det här var när pappa berättade om den där schäfern.

I alla fall så kunde låssmeden hjälpa pappa med nyckel som satt fast i billåset och han kunde öppna dörren. Så tillverkade han en ny nyckel som pappa fick betala. När vi åkte de tolv milen hem från Jönköping till Virserum var det sena natten och den småländska skogen var mörk och kuslig. Det var bara vi som rörde oss ute på vägarna i en vit Peugout med vinröd stolklädsel i skinn. Fy, så spännande det kan vara med nyckelhistorier. Fast egentligen var det mer spännande att överhuvudtaget vara ute på vägarna på den tiden. För det var nämligen på den tiden då det inte fanns några bälten i baksätet, utan jag låg invirad i en värmande filt i det franska baksätet. Inte några EU-märkta barnstolar då inte. Livet var tillräckligt spännande med schäfrar och avbrutna nycklar. På återseende med ett leende!

PS. Det är ettårsdagen av en god berättares död, nämligen Stig "Slas" Claesson. Han utvecklade en egen stil och visade en stor begåvning i sitt berättande och även i sitt tecknande. Han skulle ha fyllt åttio år förra sommaren, men Gud valde att kalla hem honom. Så nu blir det himmelsk berättarkonst i fortsättningen.