Så här ligger det till. Jag hade tidigare under dagen startat upp en ny blogg. Jag hann inte skriva färdigt den och när jag nu läser den, så bleknar den inför det sinnesläge jag är i nu. Då, i den tidigare bloggen, satt jag och väntade på Mr T som skulle komma hem från dagens genrep. Jag hade precis laddat kaffepannan och inväntade alltså både Mr T och en fikastund. Så jag medger att helt blekt var inte innehållet i bloggen. Kombinationen Mr T och fika låter oslagbart. Det var före jag hade förmånen att lyssna till Kjerstin Dellert.
Nu har jag träffat henne och då är det bara att radera föregående blogg och låter istället mina nya upplevelser få flöda genom bloggen. Jag hade förmånen att besöka symfoniorkesterns trettondagsaftonskonsert. Utanför konserthuset var marschallerna tända, två brasor brann och knastrade i vinterkvällen. Konstnärligt ljus var placerat ut mot Gavleån och belyste trädtoppar och vattnet. Så den visuella upplevelsen var mäktig utan att en endaste ton var anslagen. I foajén fick vi konsertbesökare, likt kungligheter, beträda den röda mattan och stämningen utanför konsertsalen var porlande och glättig.
En mycket skicklig pianist satt vid flygeln och som du förstår var kandelabern inte långt därifrån. Jag träffade mitt konsertsällskap och vi satt och småmyste en stund, nickade åt bekanta ansikten, kramades och det låg förväntan i luften. Vi hade våra platser på andra bänk på parkett. Alldeles för långt fram för en vanlig konsert, men för kvällen alldeles perfekta platser. För närhet var på något sätt ett ledord för kvällen. Scenen var festligt dekorerad med vita tygstycken som belystes med olika färgade lampor under konsertens gång. Längst fram vid scenkanten var det blomsterdekorationer i vitt. Allt från rosor till azaleor och en och annan amaryllis. Det såg rent och stiligt ut. Det blomsterarrangemanget var som en liten lillasyster till nyårskonserten i Wien, som i sin tur också är en lillasyster till Nobelfesten.
Så slog klockan arton slag och det var dags för orkester att stämma ihop sig på angiven ton från oboen. Strax därefter kommer kvällens galakonferencier in på scenen och det märks att det är inte första gången som Kjerstin Dellert gör entré. Jag kan inte låta bli att imponeras av att en kvinna som har fyllt åttiotre år fortfarande är så vital. Helt klar i huvudet och med en livsgnista som är få förunnad. Det spritter glädje om henne och hon bjuder på sig själv och sin humor. Det är härligt att sitta där och upptäcka att hon har fullt med planer för framtiden. Hon som har levt nästan dubbelt så länge som jag. Tanken svindlar.
Hon säger härliga saker som att hon hellre slits ner än rostar ihop. Hon talar varmt och med egen erfarenhet om kulturen. Hon har ett långt scenliv bakom sig och trots att hon fortfarande står på scen, så får hon lämna över den sjungande delen till en ny operastjärna. Kvällens solist heter Ida Falk Winland. Får du möjlighet att lyssna till henne, så gör det. En ung tjej på väg upp till de stora rollerna och de stora scenerna. Det känns som om vi har mycket att vara tacksamma för i Sverige, som fortfarande får fram världsstjärnor. Ida sjunger med klar och stark stämma, totalt befriad från slagg.
För övrigt innehåller konserten alla stycken som publiken kan tänkas gå igång på. Orkestern inleder första akten med Händels Kungliga Fyrverkerimusik och avslutar innan paus med Champagnegalopp. I några magar bubblade det säkert av champagne när andra akten börjar. Det gjorde det i så fall till tonerna av Verdis Ödets makt, vidare till Dvoraks Slavisk dans nr 8 och så vidare och så vidare med alla klassiska pärlor. Puccini, Grieg, Bernstein. Jag klappade så att mina handflator lyste röda som ett par stoppljus. Jag stampade min fot. Allt för att få till ett extranummer. Sådana här konserter borde inte få ta slut. På sätt och vis gör de inte det heller. Inte så länge jag minns dem och gläds åt dem.
Konsertprogrammet var tryckt på vackert papper med guldbokstäver och sirliga mönster som inramning. Nog var det galaglans alltid. Jag kände mig dessutom fin och uppklädd i min nya klänning, som jag endast hade burit en gång tidigare. På nyårsaftonen. Så gör även Sveriges drottning har jag hört. Återanvänder sina galakläder. En av de stora skillnaderna på mig och drottning Silvia är att hon nog inte inhandlar sina klänningar på Sisters mellandagsrea. Fast jag hittar också en hel del likheter. Vi är kvinnor, mammor, gift med varsin kung (jag med Mr T, king of basstrombone) och vi gillar galakvällar. Vem vill inte känna sig som drottning för en kväll? På återseende med ett leende!
PS. Jag har varit inne på det här med kungligheter idag. Så då kan vi passa på att minnas Prins Bertil. Idag är det elva år sedan som han avled. Han blev nästan 85 år. En som också nästan blev 85 år var Hanna Ouchterlony. Jag tycker det passar bra att nämna hennes namn idag, eftersom Hanna har namnsdag. Hanna Ouchterlony är mest känd som kvinnan som förde Frälsningsarmén från England till Sverige. Så småningom även till Norge. En anmärkningsvärd kvinna som hade sina rötter på de brittiska öarna, men som var uppväxt i Sverige och arbetade som bokhandelsexpedit i Värnamo. Jobbat i bokhandel har jag också gjort och faktiskt även spelat rollen som Hanna Ouchterlony i min ungdoms dagar. Mannen som spelade William Booth har jag numera som vän på Facebook. Det är roligt att se att några av mina kära bloggläsare har antagit min uppmaning och berett sig en plats där på fejsboken. Tack ska ni ha! Nu ska vi upp på tå och heja fram Sverige i finalmatchen mot Kanada i junior-VM i hockey. Matchstart 01.38. Så ring inte före klockan åtta imorgon bitti!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar