Jag har avnjutit en god buffé ikväll. Du vet, en mängd fat och skålar på ett bord och det gäller att planera uppläggningen på sin egen tallrik, så det inte slutar med en upp- och nervänd femkiloshink på tillbakavägen till bordet. Jag passar mig för att lassa på, så att det pinsamt slutar med att jag måste lämna eller be om en doggy bag. Det har aldrig hänt, vare sig det ena eller andra. Ikväll tyckte jag att inledningen av tallriksplanerandet gick enligt planerna. Någon morotsstav, tillika paprikastav, blandad sallad, pastaröra, ugnsbakad laxsida med rödpeppar. Därefter hände det något. Räkcocktailblandning, kycklingsfiléskivor, omelett. Jag var inte ensam om att balansera åtminstone en upp- och nervänd sandlådehink. Jag hörde till dem som hade en av de minst fyllda tallrikarna. Ändå förmådde jag knappt att hämta kaffet. Sötsaken i form av en bakad dammsugare fick jag lov att skippa.
God mat i all ära, men det hade gärna kunnat vara vatten och bröd, med det sällskapet. Det blev några glada och mycket mätta timmar. Det värmde gott och det behövdes verkligen när det var dags att ge sig ut i kylan. Kyligare blev det. Bloggaren hade lovat idka taxirörelse efter avslutad buffé och begav sig därför mot Centralstationen. Det är alltid med blandade känslor jag närmar mig tågstationen. Orsaken till blandningen är att det går aldrig säga med säkerhet vad som ska hända där. Jag tror att jag har allt klart för mig. Det står klart och tydligt datum, klockslag. Avgång och ankomst. Tågnummer, vilken ort som lämnas, vilken ort som ska nås. Vagnsnummer, platsnummer. Det finns nästan ingenting som är så noga planerat som en tågbiljett. Ja, bortsett från en flygbiljett då.
Nu slår det mig helt plötsligt en fantastisk bloggidé. Helt spontant slänger jag ut den i bloggrymden och det kommer kanske någon tågfantast och nappar på idén. Förhoppningsvis någon med bestämmanderätt för statens järnvägar. Den mest fantastiska sanning som någonsin har musiksatts är nog Claes Erikssons text från musikalen och filmen Stinsen brinner. Jag tar frasen: "Men att få ett tåg att komma när man lovat, det är tydligen så oerhört begåvat. Så där räcker inte vetenskapen till, därför kommer alla tåg när ingen vill."
Jag kan inte minnas att jag har åkt tåg någon gång och fått uppleva att tåget har kommit fram på angiven tid. Att tåget både har avgått och ankommit på utsatt tid, verkar vara ett av livets största gåtor att lösa. Hur är det möjligt? Tänk om flygtrafiken skulle arbeta efter SJ-metoden, det skulle bli kaos i luften. Katastrof. Hur skulle det vara om tågen skaffade sig ett tågtorn? Med kompetent personal, som skötte knappar och mikrofoner med samm precision som flygledarna? Där ingenting får gå fel. Det känns som om det är mycket låt-gå-mentalitet på rälsen. Så min fantastiska bloggidé för kvällen, som förhoppningsvis, på något förunderligt cybermässigt sätt, når ledningen för SJ, är att jobba flygmässigt på rälsen.
Okej, nu rasar inte världen samman för att jag får sitta och vänta på ett tåg. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Nu väntade jag på Mr T, så med andra ord skulle jag kunna vänta länge. Fast med SJ inblandat i denna längtan, så skulle jag devisen kunna vara: Den som väntar på något gott, får alltid vänta för länge. De första tio minutrarna satt jag mätt och go i eftervärmen av bilens fläktar och buffématen. Nästa tiominuterperiod ägnade jag åt att rensa mobilens sms. Både Inkorg och Skickade. Så långt allt väl. Efter tjugo minuter var bilen ganska utkyld och så var även mitt tålamod. Irritationen över SJ började sätta upp diffusa hinder framför både bufféminne och Mr T-längtan.
Försökte nå Mr T på mobilen, men sträckan Stockholm-Gävle är full av mobilskuggor, så det löste ingenting. Jag steg ur bilen, precis som många andra väntande utanför Centralstationen. Gick in för att värma mig och för att kolla upp informationstavlorna. Värme fick jag. Information fick jag inte. Femtio minuter försenat rullade tåget in. Orsaken var ihopkopplande av tågset i Stockholm, samt långsamtgående tåg framför sträckan Uppsala-Gävle. Den största orsaken till tågförseningarna måste ändå vara en usel logistik. Om de ändå kunde låta bli att ta så hutlöst betalt för att utföra en tjänst, som de ändå inte utför.
På tal om att utföra tjänst, så teckentolkade jag veckomässan idag. Den kom igång prick halv ett som utlovat. Efteråt gick vi och terminstartade med att avnjuta en smörgåstårta tillsammans. Så matintaget idag har varit gott och rikligt. Som det känns nu, så behöver jag inte äta något mer denna vecka. Buffén ligger buffrad. På återseende med ett leende!
PS. Om du fortfarande tillhör den lilla utdöende skara som fortfarande skriver brev, så missa inte att Postverket har höjt brevportot från 5,50 till 6 kronor. Det är inte så mycket att säga om. Så länge de inte har SJ:s fantastiska prisdjungel, så är det bara att slicka och stampa på. Ett brev betyder så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar