Nu har sensommarens solvin kommit till användning. För dig som inte har hängt med i min blogg någon längre tid och kanske inte vet vad solvin är för något, kommer här ett sammandrag. Solvin är något som jag har ärvt av min morfar. Jag har inte ärvt hans vin, utan receptet och idén. Du tar lika delar svarta vinbär, vatten och socker. Låter allt stå i en glasburk eller i en rymlig flaska i ett soligt fönster under 6 veckor. Öppna på locket då och då under de sex veckorna och släpp ut lite pys. Annars finns risken att du har samlat på dig så mycket pys efter sex veckor att det blir en svarta-vinbärs-drycks-explosion, som resulterar i lila fläckar i taket. Saken är den att innehållet i buteljen jäser och det blir vin. Jesus gjorde som bekant samma sak, men eftersom han fixade det hela på ett litet ögonblick, så kallas det för ett under. Dessutom behövde han varken svarta vinbär eller socker i själva processen. Det är viktigt att vi inte glömmer bort att han verkligen var Guds son. Vi övriga får ta hjälp av recepten och låta tiden göra sitt.
Solvin används vid förkylningar. Helst då du känner att nu är en baskelusk på intågande. Det är nästan som om baskeluskerna är anslutna till någon underorganisation till NTO-IOGT, för de gillar verkligen inte solvin. Solvinet värms upp i en kastrull. Det ska bara sjuda, inte koka. Det blir ungefär som en fortsättning på glöggdrickandet, men med en markant smak av svarta vinbär. Den varma drycken sprider sig i bröstet och du blir inte frisk direkt, men det blir godare och roligare att vara förkyld.
Sömn ska vara bra också när man är förkyld. Så jag borde logga ut från bloggandet och logga in i sänghalmen. Men efter den senaste tidens dygnsvändande, så känns det nästan som att lägga sig på eftermiddagen om jag går och lägger mig före tjugotre noll noll. Jag måste ta det varligt med omläggningen av dygnsrytmen och under tiden så bloggar jag.
Idag har jag varit i kyrkan. Visst är det bra att vara med i ett sammanhang dit jag verkligen längtar? Jag har många gånger under den senaste tiden funderat på hur det är möjligt att känna så stark gemenskap med människor i en stor kyrka och i en stor församling där jag inte känner alla? Det borde vara lättare i en mindre församling, men jag har tyvärr inte den erfarenheten. Jag lägger inte så stora växlar på det, utan känner tacksamhet och glädje att få vara där jag är nu. Jag möttes av leende människor, kramar, frågor om hur det är, önskningar om god fortsättning, en lätt beröring på axeln och jag kände en lycka över att se många av mina arbetskamrater igen.
Det är en styrka att kunna säga att nu längtar jag efter att få börja jobba igen och i grund och botten veta att det beror på att jag trivs så oerhört bra med de personer jag jobbar med. För tunga situationer möter vi alla i våra jobb, kyrkan är inget undantag. Vi möter ofta de människor som samhället har tagit sin hand ifrån. Trötta, utslagna, hungriga, sorgsna, misshandlade, sjuka och med ett ok på sina axlar som är outhärdligt tungt. Desto viktigare med ett fungerande arbetsteam, som kan ge värme, kärlek, uppbackning och tröst. Vi har det i vår församling och det ska vi vara glada över.
Idag fick jag äran att agera vis man. Det är viktigt att tillägga att det behövdes inga som helst verkliga förkunskaper i ämnet. Jag fick alltså inte rollen på grund av min intelligens, för då hade det säkert varit kört. Det handlade bara om att gå runt i kyrkan med en docka, tillsammans med två andra, som också bar varsin docka. Dessa dockor såg ut som de tre heliga konungarna som begav sig iväg för att följa stjärnan som ledde dem fram till Jesusbarnet. Så vi gick, gick, gick runt i den stora Heliga trefaldighetskyrkan medan en mycket duktig medarbetare iklädde sig rollen som en av sönerna till en av de heliga konungarna.
Nu kommer bloggens största applåd till denna berättande medarbetare. Hon har en förmåga att levandegöra bibelberättelserna så att hela församlingen flyttas tillbaka till händelsernas centrum. Det var likadant på julafton då hon berättade ur åsnans perspektiv och jag kunde nästan känna doften från stallet i Betlehem. När jag häromdagen skrev bloggen om berättarkonst och då nämnde Astrid Lindgren och Tomas Sjödin som exempel, så lägger jag härmed till min arbetskamrat, tillika församlingspedagog i Heliga trefaldighetsförsamling i Gävle. Hennes medverkan i gudstjänsterna borgar också för att det blir till etthundraprocent bra.
Förutom att bära en helig konung och buga på densamme framme vid krubban, så bar jag in skrinet med oblater idag. När jag stod där i processionen och väntade på att gå fram genom kyrkgången, så kom orden i nattvardsgången till mig. Detta är min kropp, som offras för er. Det blev ett starkt ögonblick. Inte så att jag svimmade eller såg tecken och under. Det räckte med att det kändes gott i hjärtat. Att få vara med och bära fram symbolen för Jesu kropp. Gör detta till minne av mig. Det skadar inte att påminna sig om vad Jesus har gjort för oss. Återigen, han var verkligen Guds son, men att han fick ta på sig detta fruktansvärda lidande med en intensiv tortyr och därefter korsfästelse för vår skull, ja, då får nattvardsgåendet en helt ny dignitet. För mig blir det ett möte med Jesus. Inte ett möte med en slagen och en på korset upphängd man, utan med den Jesus som sträcker ut sina spikmärkta händer och säger: Kom till mig mitt barn. Jag älskar dig!
Mötet med Jesus, där jag något förvånat upptäcker att han inte alls är sur för allt som han har fått utstå i mitt ställe. Du vet väl hur lätt det är att irriteras över att få plocka ur diskmaskinen på jobbet fastän det var någon annans tur eller sätta i nya toarullar jämt och ständigt, för någon annan helt enkelt har skitit i det. Nu handlar det om att få utstå ett lidande som vi inte ens kan föreställa oss och ändå så står han där och räcker ut sina armar till oss. Om du kan förklara den kärleken för mig med ord, så hör av dig. Mitt ordförråd räcker inte till, utan jag böjer mina knän och får knappt fram ett tack. Men mitt hjärtas kärlek har han. Denne man som förvandlar vatten till vin, bjuder hem bedragare, räcker sin hand till horor, sätter falska präster mot väggen och klarar av lömska angrepp från djävulen. Det ligger i tiden att ha Idoler. Frågan är bara vilka idoler som det är värt att satsa på? Jag röstar på Jesus. Det kan jag göra utan att det kostar 5,70 eller 9,90 per samtal. På återseende med ett leende!
PS. Det blåser ruskigt runt knuten i Hille ikväll. Känns nästan som om takpannorna kan lyfta. Lite Gudrun-varning, fast nu måste vi väl ha kommit en bit in i alfabetet när det gäller stormar? Jag läste någonstans att svenska SMHI döper inte stormarna, utan det är norrmännen som gör det. Namnet Gudrun har alltså invandrat från Norge och i folkmun ersatt Januaristormen 2005 som SMHI fortfarande kallar den. Undrar vilken bokstav det är som gäller nu? Det känns som om det skulle kunna vara en Terje som härjar här utanför. Eller kanske Vilgot, som vill nåt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar