Diss av hiss

Jag kan nog utan att överdriva kalla mig cineast, detta lite finare ord för filmälskare. Ordet är en sammanslagning av det engelska ordet cinema och enthousiaste, entusiast. Alltså, jag är en bioentusiast. Jag hävdar precis som SF att film gör sig bäst på bio, men det går nästan lika bra på TV och på datorskärm. Det är filmen som är viktigast. Det känns konstigt att säga att jag är allätare när det gäller film, för då ser jag framför mig hur jag tuggar filmrullen eller dvd:n. Jag inbillar mig att det inte smakar speciellt gott.

Det känns mer rätt att säga alltittare eller allnjutare. På grund av detta så ser jag ibland riktiga bottennapp. Du vet sådana där dåliga filmer, som du inte vill ha kvar i din filmsamling och du vill inte ens skänka dem till Biståndsgruppen, Röda korset eller Myrorna. Det är då det är bra att ha återvinningskunskaper. Så här ligger det till i sorteringsdjungeln. Dvd- och cd-skivor ska slängas i de vanliga soporna. Så även fodralen, eftersom de inte omfattas av producentansvaret för förpackningar. Ett dvd- eller cd-fodral klassas inte som en förpackning utan som förvaringsask. Det låter som om EU har ett finger med i spelet här. De brukar ha det när det är krångligheter i görningen. Ett fodral består av plast som kan energiåtervinnas genom förbränning. Så det finns en chans att återvinna detta och det är i högen för brännbart avfall.

Så en dålig film hamnar alltså där den hör hemma: i soporna. Vid något enstaka tillfälle, i samband med någon större utrensning utförd av bloggaren, så kan det hända att en och annan sämre film slinker med till second-hand-försäljningen. Jag tröstar mig med att smaken kan vara olika och jag gläds åt tanken att någon blir överlycklig över att hitta en tio-kronors-film som jag har dissat. Dissat? Vad är det för ett ord egentligen? Det måste vi kolla upp, för jag tror att det är ett ord som har kommit för att stanna.

Det betyder förakta, se ner på, säga nej till, förkasta, inte bry sig om. Så nu kan vi fortsättningsvis säga dissa, när vi lägger ner något och helt enkelt struntar i det. Vill du inte använda ordet dissa, så får du väl dissa ordet dissa. Jag ser ingen annan möjlighet just nu. Dissa kommer ifrån ett ganska nytt engelskt vardagsord, som är en förkortning av disregard, disrespect, disdain. Det dök upp i svenskan omkring 1990. Samma år som Saddam Husseins Irak invaderar Kuwait. Omvärlden skulle ha varit mer på hugget då och dissat den aktionen, så hade det besparat många människor mycket lidande.

Från film, till engelskt slang och nu är jag inne på Saddam Hussein. Hur ska den här bloggen sluta? Jag backar några steg och återgår till filmtemat. Ikväll har jag nämligen frotterat mig framför TV:n och tittat på Guldbaggegalan. En hel mängd filmfolk, majoriteten klädda i svart. Johan Glans ledde hela tillställningen och de fulsnygga baggarna, alltså priserna, delades ut till bästa manliga huvudroll, bästa kvinnliga huvudroll och så vidare. En hel prisutdelares tal och lika många prisemottagares tal. Nu har jag lätt för att gråta, så det gjorde jag någon gång under galans sändning. Jag har också lätt för att skratta, så det gjorde jag också. Har inte hållit räkningen på antal tårar kontra antal skratt. Jag gör ett snabbt överslag och konstaterar att jag är mer glad än rörd.

Nu har jag en hel mängd önskefilmer som jag vill se framöver. Så antingen blir det filmhyrning eller filmköp. Jag är med i två filmklubbar och har dessutom fått ett presentkort på en tredje som är värt fyrahundra svenska kronor, så film kan det bli de närmaste månaderna så att ögonen trillar ur. Om du håller ögonen öppna så kanske det blir en och annan filmrecension i bloggen framöver. Tillfällen då jag antingen dissar eller hissar en film. Med hissar menar jag en flaggstång och hissningen av en flagga eller vimpel. Detta i betydelsen av något positivt. Så hissar har alltså inget att göra med den anordning som transporterar gods eller människor upp och ner mellan olika våningar. Dessa hissar ska få stå oanvända i dessa tider av nyårslöften. Nu är det trapporna som gäller. Bor du på nionde våningen? Sorry, men löfte är ett löfte. På återseende med ett leende!

PS. Senast sedda dvd: Den man älskar. Bara för att den var på erbjudande genom Gefle Dagblad och så var det Rolf Lassgård i en av huvudrollerna. Erbjudande och Lassgård. En underbar kombination. Dessutom så hissar jag filmen. Men temat dissar jag. Absolut. Kvinnomisshandel tar jag till hundra procent avstånd ifrån. Där har EU, makthavarna i Sverige, alla vi medborgare något att jobba på. Detta elände måste direkt sorteras bort och kastas i brännbart. Diss, diss, diss.