Aja baja bloggslarvemaja

Nu har du kanske, med all rätt, börjat fundera på vad bokstäverna B-L-O-G-G står för? Bloggaren har varit spårlöst försvunnen i nästan en hel bloggvecka och då är det lätt att tro att BLOGG betyder "Borta länge och gör galenskap". I det läge som jag befinner mig i nu, så kanske det krävs att jag gör en förklaring eller en bortförklaring. Vid så lång bloggtystnad, så finns det också risk för att det blir någon slags dagboksblogg över den gångna veckan. Måndag till söndag i ett sammandrag. Tyvärr så blir alltihop kryddat med en oroväckande känsla av anti-lust för skrivande. Denna obehagliga känsla skyller jag på trötthet, tomhet, bearbetning av många intryck samt återhämtning av en liten baskelusk.

Det hade funnits alla möjligheter för mig under den gångna veckan att leva livet som utsänd bloggreporter. Om detta nu var ett uppdrag, så misskötte jag det totalt. För sanningen är uppenbar. Bloggningen uteblev helt. Bärbara datorn var med till universitetsstaden Uppsala och jag kvitterade ut användarnamn och personlig kod i receptionen, för att komma åt hotellets trådlösa internetanslutning. Därefter var det bara att invänta en naturlig blogglucka. Problemet var bara att när luckan kom, så var tidpunkten inte naturlig längre. Varje gång var det på tok för sent att logga in.

Det är inte så att det saknas bloggämnen i hemstaden Gävle, utan Uppsala var samlingsorten för de utbildningsdagar som gällde alla teckenspråkiga medarbetare inom Svenska kyrkans teckenspråkiga arbete. Det kom kollegor från södraste söder till norraste norr. På programmet fanns mycket vidareutbildning uppblandat med nödvändiga stopp för att klara av den normala jobbkarusellen. För min del som i vardagen håller till på alldeles underbara arbetsplatser, är det intressant att se hur det ändå finns ytterligare dimensioner att uppnå i arbetet. Den teckenspråkiga miljön stärker min arbetsidentitet och det är på något konstigt sätt en känsla av att komma hem. Som om den sista pusselbiten läggs på plats. En plats där alla använder samma språk, både bildligt och bokstavligt.

Det fanns mycket i programmet som jag tycker var intressant och givande. Som gav ny inspiration och tid för eftertanke, innan jag återupptar arbetet för framtida mål. Jag kan inte låta bli att nämna en döv man från norska kyrkan som föreläste om teckenspråkspoesi. Att få se honom visa exempel på olika livssituationer och framföra dem med teckenspråkspoesi, det var en av veckans höjdpunkter. Jag trodde jag hade sett det vackraste i språket redan, men inte. Det finns tydligen en djup och rik källa att ösa vackra tankar ur. Jag blev så berörd att tårarna kom och jag fick nästan säga till mig själv att andas. Ett djupt och livgivande andetag. Så mäktigt!

Eftersom jag inte har bloggat, så kan det verka som om programmet var så späckat att det inte fanns någon tid för annat än föreläsningar, mat och sömn. Några av luckorna använde jag till att hämta lite frisk luft, tillsammans med alla miljarder snöflingor som singlade ner över Uppsala denna vecka. Jag gjorde även några snabba ruscher in och ut i affärerna och lyckades hittade en ny sak till var och en av bloggarens familjemedlemmar. Ett tufft linne till yngsta tonåringen, en bok till den äldre tonåringen och en rutig skjorta till Mr T. Till mig själv blev det en kofta.

Jag såg en batiktröja i A-formation och jag vet inte varför jag är så svag för batik. Jag som aldrig har känt någon längtan efter kollektivboende eller flowerpowerdanser. Kan det vara så att jag under en sjukhusvistelse som barn fick göra en stor batiktavla på en gånger en meter och den blev så otroligt vacker, utan att jag ens visste hur det gick till? Jag har sedan tagit upp denna batikkonst för att göra lägertröjor och det är en skön syn att se alla olika mönster med samma färgskala hänga på tork och vaja med vinden. Jag köpte inte tunikan i batik, men det beror bara på att jag inte hann prova den och så visste jag att det går inte i hur mycket som helst i en redan fullpackad resväska. Jag har inte magiska packningsfingrar. Lager på lager-metoden fungerar bra på ishotellet i Jukkasjärvi, men inte på hemresa i SJ:s värmeblossande kupéer.

Jag känner mig tacksam för möten med några kollegor som ligger mig extra varmt om hjärtat. Något nytt ansikte dessutom, som visade sig bli en riktig bonus. Hur liten kan världen vara egentligen, när vi har släktforskning på samma byar i småländska Åseda-regionen och där hon känner min mammas moster och jag känner hennes mans moster och morbror i Smålandsmetropolen Virserum? Visst är frågan befogad? Hur liten är världen egentligen? Jag fick en riktig småländsk positiv injektion. Precis det jag behövde, men så har hon ett förflutet inom vården. Så är det bara, vissa människor skulle behöva vara överallt. Jag är tacksam för att hon denna vecka var i Uppsala.

Så, summa summarium. Teckenspråkspoesi, kollegor, teckenspråkiga andakter och så sista dagens samtal i små grupper, gav mig det som jag åkte dit för. Jag fick lite annat med på köpet, både positivt och negativt. Jag har kommit så långt med negativa bitar att jag kan skriva dem på utvärderingen om jag anser att de hör dit. Om de inte gör det, så låter jag dem ändå inte få så stor plats i min lilla sfär. Precis som att ha fokus på Jesus, så går det att ha fokus på sådant som verkligen betyder något. Det funkade riktigt bra att medvetet ta avstånd från oegentligheter.

Det går inte att blogga om dagarna i Uppsala utan att rikta ett varmt tack till Martina, Betty, Jessica, Lillemor och Margareta för den välgörande spaersättningen sista kvällen. Det kändes som om vi var ett syjuntegäng som träffats månatligen under trettio år. Svårt att tro att vi bara varit tillsammans i cirka tre dagar. Det är svårt att poängsätta sådan gemenskap, för det finns egentligen inte så höga skalor. Jag har också fått äran att träffa den sötaste lilla flickbebisen i världshistorien. Karin, tre månader gammal, med ett leende som fick hjärta och övrig kropp att smälta som smör i solsken. Vilken fantastisk gåva till familjen hon har fötts in i, men så liten hon nu var, så berikade hon arbetsgruppen storligen. Vilken pärla, vilken guldklimp.

Att landa i hemmets trygga och välkända vrå, efter några intensiva dagar på annan ort och med annan kudde, är som belöning efter ett maratonlopp. En sådan där känsla av total tomhet och utmattning, men samtidigt med en skön förnöjelse ut i minsta kroppscell. En stor lycka att få ha familjen samlad runt ett fat med semlor och därpå en promenad med Mr T. En liten stund av mellanlandning innan vardagen med undervisning tog över. Så plötsligt var det fredag igen.

Helgen har gått i snöandets tecken. Skottning och lite konfirmandundervisningsförberedelser. För idag var det dags för det första riktiga undervisningstillfället för den grupp konfirmander som är inskrivna i församlingens lägergrupp. Jag har blivit värvad som konfirmationslärare den här terminen och det känns nytt och spännande. Fast speciellt nytt är det egentligen inte. Jag har ett förflutet som konfaledare, så det är väl bara så att det nu är preskriberat och dags för nya möjligheter. Det känns fortfarande spännande, vilket jag tror är en bra känsla i mötet med ungdomar. Bättre det än kräkreflexer och oro.

Så nu sitter det cirka sextio ungdomar här i Gävle med varsin ny bibel. Min och de övriga ledarnas uppgift är att visa dem på möjligheten som finns i denna samling av böcker. Idag har vi visat dem registret, uppdelningen av gamla och nya testamentet, några viktiga personer i bibeln och hur bibelställena anges. T.ex. Joh.3:16 som betyder Johannesevangeliet, tredje kapitlet, sextonde versen. Som dessutom i ungdomarnas bibel stod på sidan 1342. Alla sätt att hitta det stället är bra, för där står nämligen något så viktigt som: "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv." Denna vers brukar kallas för lilla bibeln och ett litet nötskal för kristen tro är det ju verkligen. Gud älskar oss så att han till och med gav oss sin ende son. Av en viktig anledning. För att vi inte ska gå under, utan ha evigt liv. Känner du hur krutfyllt detta budskap är? Relativitetsteori och ljusets hastighet i all ära, men evigt liv känns som strået vassare. På återseende med ett leende!

PS. Mörkret är kompakt utanför husknuten och jag känner tacksamhet över det. För inte har ögonen mått bra av att se slaskslabbet som landat över Gävle idag. Snömängder i decimetermått som när den når marken är vattenpöl direkt. Inte konstigt att det känns antilustfyllt att blogga. Nu ska jag kolla om det går någon repris av veckans avsnitt av Uppdrag Granskning. Jag har bara hört talas om programmet och sett små utdrag ur det i nyhetsrapporteringen. Jag skulle gärna vilja se det i sin helhet, för det verkar helt befängt att det finns präster som kan förneka nazisternas utrotning av människor. Har de skolkat på varenda historielektion under skoltiden? Hoppas de fick MVG i skolk. Jag återkommer om detta i kommande bloggar. Låt inte tystnaden tala i detta sammanhang. Dessutom borde jag ge mig ett IG för alla uteblivna bloggar.