Ordentligt golvad

Kan du se det framför dig? Bilderna på TV från brandkatastroferna i Australien och från Kalifornien i USA. Eldhavet som sveper fram. Lågorna som får hjälp av vinden och som hittar sitt fäste i trädtopparna. Människor som intervjuas i TV-rutan, som gråtande har fått lämna sina hem. Oron hos dem som fortfarande finns kvar i sina hem, men som spänt följer eldens spridning och utveckling. Brandmännen som kämpar. Helikoptrarna som snurrar i luften. Dels för att bevaka och rapportera, men också för att släppa vattenbomberna. Vi kan ana skräcken och vi kan dela dramatiken. Elden är så obarmhärtig. Den slukar allt som den kommer åt.

Kan du se trädgårdslandet framför dig? En plätt av jordens yta som är full av grön persilja. Studera växtligheten noga. Titta på hur bladen flikar och krusar sig. Om du någon gång har smakat nyskördad persilja, så kan du säkert förnimma smaken nu också, genom att bara tänka på den. Jag har ett speciellt förhållande till persilja. Dess rötter är bra att koka i vatten och så sila bort växtligheten och dricka avkoket. Bra för urinvägarna. Ett gammalt, väl beprövat, knep. Men för detta blogginlägg räcker det om du knipsar av ett litet krusigt blad. Håll det mellan fingertopparna och titta på det. Liksom sug in det med blicken.

Kan du se ett öga framför dig? Ögonfärg spelar ingen roll. Blått, grått, grönt, brunt. Det kvittar. Tänk bara på att koncentrera dig på pupill, regnbågshinnan och vitan. Resten av ögats anatomi kan vi ta en annan gång. Ingen av oss har kanske för avsikt att bli ögonläkare eller optiker och för att följa min blogg behöver du absolut inte har några större ögonkunskaper. Jag vill egentligen bara att du pusslar ihop elden som härjar med persiljan och så sätta in det innanför ditt stängda ögonlock. Simsalabim så tror jag att vi har startskottet för en migränblogg. Det är oundvikligt. Idag kretsar min tillvaro kring nattens helvete. Jag plockar upp spillrorna av det som i vanliga fall kallas min kropp. Det känns som om delarna ligger utspridda över halva Gästrikland och hur jag än försöker få upp allt, så är det något som saknas. Är det någon som hittar lite ork som ni inte vet vart den hör hemma, så är den säkert min. Sätt en adresslapp på den och skicka den snarast till Hille. Jag vill så gärna ha tillbaka den så fort som möjligt.

Det har nog inte framgått så tydligt i mina femhundrade tidigare blogginlägg att jag har en svår typ av migrän. För mig finns det huvudvärk, migrän och så Djävulens hammarslag rakt mot min sköra hjärnbalk. Jag vet inte varför Mr Devil skulle in och hamra i natt och eftersom orken är spårlöst borta, så vet jag inte om jag klarar av några djupare analyser just nu. Jag testar, så får vi se vart det leder. Jag har haft ont i vänster axel ett tag. Jag som försöker att hålla en positiv inställning till livet har tyckt att det har varit bra att det inte har varit höger axel. För då skulle det ha påverkat mitt teckenspråksbaserade jobb på ett helt annat sätt. Visst, det är inte skönt att ha ont i vänster heller och det känns när jag tecknar, men det har varit överkomligt. Med hjälp av zon-salva, inflammationshämmande tabletter, värme kontra kyla och då och då lite vila, så har det gått en dag i taget. Igår var det tydligen stopplägesdagen.

När arbetsdagen var slut strax efter nio på kvällen, så fanns det en förvarning i huvudet. Fast det budskapet gick mest ut på att: Nu ska det bli skönt att komma hem. Trötthet blandades med förnöjsamhet över att den teckentolkade påskvandringen kändes så fin. Smörgåsfikat längst ner i kyrkan och en stund av gemenskap i stilla veckan. Hur stilla den kunde bli visste jag inte då. Det vet jag nu. Migrän fungerar oftast så att den kan hållas i schack som vanlig huvudvärk tills jag slappnar av. Då exploderar den och det finns ingen återvändo. Det är medicinering och horisontalläge som gäller. Helst mörkt. Helt tyst. Med en skön sjal omvirad om halsen. Det känns nämligen som om huvudet sitter uppfäst på en skör tråd och att den tråden hur lätt som helst kan vicka och tippa omkull huvudet. Samtidigt som skörheten, så känns det som om hals och nacke är svullna som en stubbe. Jag vet, det låter konstigt. Det är inget emot hur det känns. Det inte bara låter konstigt, det är konstigt.

Jag följde den vanliga proceduren igår kväll. Ingen i familjen tog så stor notis om det, mer än att de tyckte synd om mig förstås och ville vara mig behjälplig om det var något jag behövde. För övrigt är de vana vid att det blir så här med jämna mellanrum. Ibland alltför jämna och ofta återkommande. Ibland med lite större luckor i tiden. Skillnaden igår kväll var att huvudvärken klingade aldrig av, utan den klingande tvärtom på. Till slut var den helt outhärdlig och jag fick skicka in en ny omgång stark medicinering. Nu skulle det väl ändå bita tag i eländet? Jag la mig och inväntade vändningen. Den kom inte. Istället blev jag så småningom varse att detta skulle bli den helvetiska sorten som utlöser sig i nacken. Symtomen blir otäckt lika hjärnblödningens och jag har sökt tidigare. Detta vill jag tydligt understryka.

För självklart blir symtom som ensidesförlamning, hängande ansiktshalva, talsvårigheter, rinnande öga med mera, en väldigt otäck upplevelse. Jag blir rädd och orolig, även om det inte går att hetsa upp sig i det läget. För då ökar pulsen och med ökad puls kommer ökad djävulsk huvudvärk. Självklart ville tre fjärdedelar av familjen att jag skulle åka iväg i ambulans och komma under läkarvård. Trots nedsatt funktion fungerade min envishet. Jag säger bara: aldrig mer ambulansfärd med sådan huvudvärk. Aldrig mer Gävle akutmottagning med sådan huvudvärk. Jag trodde att dessa båda moment skulle ta död på mig. Då ligger jag hellre i min egen säng. Mörkt, tyst, stilla. Vet du, det går aldrig att få det mörkt på en akutmottagning. Personalen famlar sig inte in i undersökningsrummet.

Det här med mörker är intressant. Familjen fick famla sig fram och ibland snubblades det. Ibland stöttes det i. Medan jag själv inte kunde få helt mörk, trots att alla lampor var släckta och trots att jag hade en kall och blöt handduk över panna och ögon. Jag tyckte ändå att ljuset stack rakt in i hjärnan. Mest obehagligt är det att vara klar i huvudet och ändå inte lyckas få fram något tal som de övriga kunde förstå. En sorts tillfällig afasi, men tillräcklig lång för att skrämma upp familjen och faktiskt var jag själv inte helt bekväm med situationen.

Mr T höll kontakt med sjukvården. Mest för att kolla hur mycket medicin som jag kunde nyttja. Jag hade fått dygnsdosen och nu var det bara att rida ut stormen. Det är på sin plats med ett offentligt bloggtack. Jag har äran att dela hus med tre hjältar. På var sitt sätt bistod de med allt från omtanke, massage, liniment, vatten, kudduppallring och nyblötning av handduk. Jag kan ju faktiskt inte ha varit världens trevligaste sällskap. Ändå avvek inte dottern från min sida på flera timmar. Mr T kom och gick. Han lät mig slippa höra samtalet till sjukvården. Jag antar att han förstod hur upprörd jag skulle bli av att höra orden ambulans, akut, neurologisk undersökning. Om jag hade kunnat få fram budskapet så hade det låtit: Låt mig bara ligga här och dö ifred.

För det är så det känns, när det är som värst. När elden härjar inne i huvudet. När eldslågorna ändrar utseende och rörelsemönster innanför ögonlocken och när persiljebladet växer och minskar i blodpulseringsrytmen och när kroppen bara känns som en tunn liten gardin samtidigt som den känns som en hundrakilos potatissäck. En vetenskaplig omöjlighet. Jag vet. Men jag kan inte beskriva det bättre. Jag fascineras över hur jag som är en av jordens största livsälskare helt öppet kan ligga och önska att få dö, men jag tänker faktiskt den tanken och ser det bara som något naturligt. Jag kan inte önska annat. Jo visst, att huvudvärken ska släppa, men när den inte gör det. Vad ska jag önska då?

Idag fick jag reda på att det var fullmåne i natt också. Herrparfym, muskelinflammation, trötthet, hektisk arbetsdag och så månens dragningskraft på det. Som gjort för dunder och brak innanför skallbenet. Om det åtminstone hade varit för vin, ost, vindruvor och choklad som jag led. För det kan också utlösa en persiljekryddad storbrand i skallen. När branden blir till glöd och persiljan försvinner ifrån synfältet, så förstår jag att nu är det över för den här gången. Alltså helvetet. Nu återstår bara efterdyningarna. De kan sitta i länge. Ömhetskänsla i huvudet. Skinnet som svider. Ögat som värker. Balansen som är satt ur spel. En rinnande känsla i örat. Svaghet i benen. Saker som tappas eftersom hand och nervbanorna upp till hjärnan i tjurskallighet inte vill samarbeta. Så är det idag.

Mitt största uppdrag har varit och är fortfarande att hålla nere pulsen. Att böja sig framåt räcker för att slå igång hammaren i tinningen. Sträckan mellan fåtölj och toalett är tillräcklig för att få högsta ansträngningspuls. Träningen inför Vårruset ligger, av förklarliga skäl, nedlagd en sådan här dag. Som så mycket annat och jag vet inte vad som är värst. Efterdyningarna eller känslan av att jag har så mycket som jag vill göra? Jag har tillåtit mig att bli förbannad idag. Inte på mig eller på någon annan. Utan på migränen, som så totalt slår undan benen för mig. Den stjäl min tid. Jag vet, jag kan behöva dra ner på tempot. Så visst, detta kan vara behövligt. Men att inte kunna göra någonting och dessutom ha ont är väl att ta i? Ska jag se någon som helst fördel av denna skitpisshuvudvärk så är det bekantskapen med min neurolog. Han är bra. Mycket bra. Ovanligt bra. Tyvärr jobbar han inte nattetid på akutmottagningen i Gävle. Då kunde jag ha övervägt en liten kontroll. För det viktigaste i den sämsta stunden är att ha vettiga människor runt omkring sig. Som du märker är det ingen större skillnad på livet utan migrän och livet med migrän. På återseende med ett för dagen något snett leende!

PS. På tal om horisontalläge, så finns det en grupp på Facebook som heter: Golv? Jag kallar det horisontell garderob. Den gruppen ska jag överväga att gå med i. Det är spännande det här med Facebookgrupper. Jag gick med i gruppen: Alla vi som gillar att sitta i solen och dricka en kall öl! Den har utvecklat sig till medlemsskap i en alldeles underbar styrÖLse. Nästa möte är på måndag, Annandag Påsk. Undrar vad det kan bära med sig om jag går med i Golvgruppen? Hur som helst så har jag som tvåbarnsmor fått lära mig ett och annat om golv de senaste åtta åren. Jag lärde mig ganska snabbt att på den punkten ta sikte på de stora flytta-hemifrån-dagarna och inte hetsa upp mig i onödan. Vid akutläge har jag lärt mig att stänga dörrarna istället för att skrika mig hes och jag måste erkänna... jag tycker att den här Facebookgruppen innehåller en stor portion humor. Så migränen är inte framkallad av hemmets golvsituation. Där det i tvåårsåldern låg leksaker i en enda oordning och som skulle städas upp vid lekens slut, ligger i dagsläget kläder, skor, handduk, papper, skolböcker, tidningar och påsar. Det verkar som livet bara har utvecklats.

Men det finns verkligen en stor skillnad. Idag handlar det inte om oordning. Ungdomarna har full koll på högarna. Jag menar verkligen full koll. Det är när mamma någon gång går emot sina egna principer och röjer, som ungdomarna märker att det har dragit fram något som liknar de stora bränderna i Australien och i Kalifornien och efter detta hittar de ingenting. Det är som att lämna rummet i aska och det förstår du ju själv. Så kan vi inte ha det. Jag går med som stödjande förälder istället i Facebookgruppen och vet att precis som med migränen så kommer det nya dagar. Med nya möjligheter och jag är helt övertygad att det inom kort skulle kännas fint att ha ungdomar i huset som utnyttjar alla kvadratmeter av golvytan.