Jag har inte direkt annonserat om att jag och dottern planerar att springa Gävleupplagan av Vårruset. Det vill säga fem kilometers löpning genom staden. Detta kräver en del förberedelser. Dotterns liv fortsätter som vanligt. Löpning för henne är ingen planering, det är en livsstil. Att springa är för henne ett sätt att må bra och med tanke på all annan träning på gym, rehab efter knäoperationer och hålligång för att nå personliga och även tabelliska resultat, så har jag inte bara planering att göra. Jag måste komma igång. Jag har inte som målsättning att komma ikapp, för jag inser att det är inte realistiskt. När hon sprang Vårruset förra året så kom hon på trettonde plats av cirka femtusen startande. Framför sig hade hon kvinnor och tjejer som reser runt för att prestera resultat. Hon som vann kom från Stockholmstrakten om jag inte minns fel.
Dottern hade inte så höga ambitioner. Hon ville göra ett lopp för att se hur hennes knä skulle reagera på tempo och varierande underlag. Hennes mål ingick i hennes rehabplan. Jag vet att hon är utrustad med en vinnarskalle av stora mått, så jag var både förvånad och inte förvånad när jag såg henne spurta in i mål. Efteråt berättade hon att hon inte hade varit helt säker på banans sträckning. Resultatet gav dock blodad tand. Sedan dess har hon gjort ännu en knäoperation och är alltså i nytt rehabläge. Så jag har inte hört henne säga att hon ställer upp för att vinna, men jag vet att hon har satt samma fina tid från förra året som mål. Den tänker hon nämligen knäcka.
Jag och dottern kommer alltså inte att springa Vårruset tillsammans. Däremot har jag fått henne som personlig coach och som det är hon lysande. Hon är drivande, uppmuntrande och bra på att lära ut och ge tips. När jag och mitt latmanstänk inte orkar en meter till, så är hon där och säger att: Du orkar en meter till. När jag känner att nu måste jag nog gå sista biten, då är hon på plats och säger: Du orkar öka in i mål, ge järnet nu. Hon vet att jag klarar springa sträckan innan jag själv vet det. Du klarar att springa mamma. Du har kondition till det. Det du måste jobba med är inställningen. Det sitter i huvudet. Tänk på hur skönt det är att komma hem och duscha. Sen kan du vila hur mycket du vill.
Löpning är som en slags bild för livet självt. Det handlar om att komma i mål, att komma fram. Det handlar om att vara på väg, att röra sig framåt. Det handlar om att inte ge upp, att inte stanna mitt upp i alltihop. Jag har också fått lära mig att det är viktigt att höja blicken, att inte fästa den ner i marken. Då blir det genast tungt. Det är enklare om jag höjer blicken och fäster den på en punkt långt fram och så tar jag mig dit, bara för att hitta en ny punkt att fästa ögonen på. Det är också skönt att byta steglängd och kroppshållning. Alltså, att inte fastna i en och samma stil hela tiden. Byter jag lite i kroppspositionen, så känns det som om kroppen är helt ny och osliten. Känns skönare att springa en stund. Jag är helt enig med dottern om att det mesta sitter i skallen.
Jag har inga svårigheter med att komma ut. Jag trivs nämligen ute och det är många bekymmer och nederlag som genom åren antingen har bleknat eller retts ut, när jag kommit ut i naturen. Min bästa löpningsplats är skogen. Ordet löpningsplats kan säkert misstolkas. Det får stå för läsaren vilken fantasi som rinner igenom tankebanorna. Tyvärr så är det svårsprunget i skogen just nu. Alldeles för mycket snö eller så är det alldeles för blött och klibbigt. Jag springer gärna på skogsstigar, men än hellre rakt ut mellan träden, över mossa, stubbar, grenar och stenar. Jag gillar den där pareringen och planeringen. Hela tiden observant på vad som händer i kommande steg. På en plan yta känns det som ett trist malande. Fötterna förväntar sig asfalt, sen asfalt och sen asfalt. Samma sak i elljusspår. Spån, mer spån och så lite spån till. Visst, det handlar mycket om tanken, så jag skulle kunna tänka mig en stubbe mitt i spåret eller en älg som ligger och vilar, men så långt har det inte gått ännu.
Det är knappt sju veckor kvar till Vårrusstarten. Huvudvärkstillståndet i förrgår förstörde lite av träningsrytmen. Det går omöjligt att forcera förbi den problematiken. Det gäller att som Tomas Ledin sjunger försöka att gilla läget. Någonting annat är inte aktuellt. Eftersom mycket av löpningen sitter i huvudet rent bildligt, så går det inte att springa fem kilometer utan huvud rent bokstavligt. Istället har jag funderat litegrann över loppens upplägg. Vårruset samlar alltså tusentals kvinnor här i Gävle. Starten och målgången är utanför högskolan, vid det gamla regementet. I-fjorton. Vid Regementsparken. Ifjol var det Peter Siepens som var konferencier och peptalkare. Jag tror att det blir samma procedur i årets upplaga.
Som du förstår så kan det inte stå femtusen kvinnor på en och samma startlinje, utan det bildas ett tjockt hav av kvinnokroppar, tätt packade i ett brett led bakom startsnöret. De som står sist hamnar alltså en mängd meter från själva starten. De springer alltså mer än fem kilometer. Detta är således ingen rättvis tävling. Det föranledde mig att kontakta arrangörerna för hela Vårruskarusellen och påtala problemet. Därför kommer loppet från och med i år att rättvisemärkas.
Nu sitter Vårruskommittén som bäst på och försöker lösa problemet. Ett förslag som har kommit upp är att de startar loppet i omgångar. Så många kvinnor som får rum med foten mot startlinjen får starta samtidigt och med cirka femton sekunders mellanrum, så skickas en ny omgång kvinnor iväg. Detta är väldigt tidskrävande och kommer att kapsejsa hela Sveriges Vårrusplan. Denna lösning kräver också att arrangörerna hinner klona Peter Siepens, eftersom ingen av städerna kan tänka sig att avvara honom som konferencier.
Det pågår förhandlingar med Tomas Ledin, Richard Gere, Glenn Hysén, Peter Jöback, Hugh Grant och Marcus Allbäck, om de kan gå in och ta konferenciersskapet i några städer. Jag är inte helt glad åt den idén, för det kommer att innebära att jag måste fara som en skottspole genom vårt land under maj månad. Förstår du hur jobbigt det kommer att bli för mig? Jag kan ju inte skippa att bli igångskjuten av Tomas Ledin. Sådant händer kanske bara en gång i livet? Skulle du kvinna eller tjej försitta chansen att bli påhejad av Richard Gere? Va, skulle du försitta chansen? Du måste lova mig att beställa tid hos hjärnskrynklaren idag. Lova det. Idag! Du är allvarligt sjuk i huvud och känsloliv.
Ett annat alternativ som nu Vårruskommittén diskuterar som bäst är att ha flera startlinjer och därmed flera mållinjer. Detta skulle de lösa med laserstrålar i olika färger. Säg att du står på den lila startlinjen, då ska du gå i mål över den lila mållinjen. Det finns några små hakar med denna idé. En liten hake är att på fem kilometer och dessutom under hög ansträngning, så kan det tänkas att några deltagare glömmer bort sin färg och då blir det kaotiskt vid målgång. Färgblindhet är inte så vanligt hos kvinnor, men det kan säkert förekomma och det är en annan hake som arrangörerna måste ta hänsyn till. Det största problemet med laserfärgslösningen är att det finns ett begränsat antal färger. Nu pågår förhandlingar med idékläckaren Gud Fader själv och för hans del verkar ingenting omöjligt. Men jag hörde att han hade yttrat tveksamheter om själva grundidén med laserfärger och tyckte att det räckte med färger, nyanser och variationer. Det senaste jag hörde på Gudsfronten var att han hade framfört sin åsikt om att vi kanske borde börja förvalta de färger vi redan hade att tillgå. Det finns tydligen många oanvända fortfarande.
Det ska erkännas att jag inte var medveten om de konsekvenser som mitt rättvisetänkande förde med sig. Nu ska alla tidigare lopp granskas och sådana här masstarter kommer att sättas under luppen. Det kan få till följd att allihop kommer att ogiltigförklaras och alla medaljer, prispengar, diplom, plaketter och annat måste lämnas tillbaka. För att inte tala om äran och alla bananer och juicepaket som har delats ut vid Vårrusen genom årens lopp. Detta kommer att bli som ringar på vattnet och idag kan vi inte se hur det hela kommer att sluta. Jag befarar att det kommer att ligga flera ton bananer i Regementsparken i Gävle och på andra platser i Sverige. Diplom kanske kan köras till Återvinningen och komma till användning på ett nytt sätt? Hur det blir med medaljer och plaketter vet jag inte. Kan årtalen präglas om eller ska alltihop smältas ner och bli världshistoriens största Stanley Cup-pokal? Vårrusetarrangörerna har fått mycket att tänka på.
De har ännu en lösning och det kanske är den lättaste, men den ställer rättvisetänket på ända. De erbjuder mig en VIP-placering. Alltså jag får starta vid Sibyllakiosken vid Konserthuset och slipper trängseln vid högskolan. Det innebär alltså att jag slipper cirka en kilometer av loppet. Mitt motargument var att då missar jag Peter Siepens och då kontrade Vårrusgänget med att jag skulle få Marcus Allbäck. Inte bara vid starten, utan genom hela loppet. Jag skulle kunna få rida på hans rygg också under ett par kilometer av loppet. Han är van vid detta från fotbollsträningarna och hade meddelat att det skulle bli ett nöje att slippa ha Zlatan och Mellberg hängades som ryggsäckar för en gångs skull.
Ett par kilometer före mål så blev jag erbjuden att få rida in i Boulognerskogen på en vit springare. En sådan där våt dröm som Julia Roberts hade i filmen Pretty Woman. Jag är inte så mycket för hästar och lyxbilar, men en liten vit vespa ifrån Piaggio skulle sitta fint. Bara jag får med mig Marcus Allbäck på bönpallen. Det är viktigt. Arrangörerna tyckte att detta var en mycket rimlig begäran. Tjugo meter före mållinjen skulle den röda mattan finnas och tanken är att jag springandes ska ta mig i mål och där väntar ingen mindre än Tomas Ledin. Han sätter på mig segerkransen och sjunger: "Varje steg för oss närmare varann" från skivan "Festen har börjat" som han gav ut tjugohundraett. Jag tror du förstår hur lockande det är att tacka ja till Vårrusets erbjudande. Vilken enorm frestelse som läggs framför mig.
Frågan är bara hur det blir med min rättvisetanke? Är det inte så som världen ser ut för övrigt? Att alla människor ser till att skaffa sig fördelar utan att tänka på hur det går för andra. Ska jag inte fullfölja loppet på samma sätt som alla andra? Ska jag bara göra en del av jobbet? Ska jag få underlättande hjälpmedel i form av en trevlig Allbäckare? Ska jag fräsa in i parken på en fräsig vespa när resten av kvinnorörelsen svettar sig framåt? Tomas Ledin kan omöjligt bara sjunga för mig. Han har vid skrivandets stund åttatusensjuhundrasextiotre fans på FB-gruppen. Bara en av dem är jag. Han sjunger för oss alla. Låt oss slippa få in orättvisan överallt. Låt oss istället glädjas över dem som står i första startledet. De har genom träning och hårt slit förtjänat den platsen. Låt och se på dem som kommer sist med den vackra inställningen att de samlar ihop gruppen. Inte att de är soffpotatisar, de är hjältar som ser till att ingen lämnas bakom. Idag är det första april. En perfekt dag för att vända almanacksblad och en perfekt dag för att börja se världen med nya ögon. Rättvisa och rättvisande. Jag ska genast ringa upp Vårrusets arrangörer och önska dem Glad Påsk. På återseende med ett leende!
PS. Just ja, första april ska ju av tradition innehålla ett och annat aprilskämt också. Får sätta mig ner en stund och fundera på vad jag ska hitta på. Kanske får bli en blogg till idag. Den ska du ta med en nypa salt. Du kan aldrig vara säker på om den är sann. Det kan blir så att jag imorgon säger: April, april din dumma sill. Jag kan lura dig vart jag vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar