Jag trodde inte det var möjligt att jag skulle kunna skriva detta, som jag nu kommer att skriva. Jag tycker nämligen att SSK, i kvällens match mot MoDo, kan lägga sig platt och låta MoDo få ta hand om segern. För MoDo gäller det en slutspelsplats. För SSK gäller det ingenting. Det är klart sedan länge att kvalspel väntar för SSK. Det har jag haft på känn under nästan hela hockeysäsongen. Men det sista som överger människan är hoppet sägs det och det gäller även idrotten. I högsta grad. Det finns väl inget lag, i alla fall inte på elitnivå, som går in på en plan och spelar halvhjärtat? De spelar kanske inte bra och de spelar kanske ostrukturerat, men jag tror inte att de går in och tänker att: Det spelar ingen roll om vi vinner eller inte. Alla går säkert för seger, även om det inte blir så. Så visst tror jag att SSK bjuder upp MoDoiterna ikväll. Det är grundidén med att tävla - att vinna och få smaka segerchampagnen. Jag kan under en hockeysäsong verka drygt SSK-supportisk och många tycker säkert att det är överdrivet och löjligt energiskt. Då vill jag avslöja något.
Jag är verkligen en SSK-supporter. Jag har T-shirt med det typiska S-et på. Jag har en sweatshirt med texten Södertälje SK på. Detta kan jag ju ha bara för att de är designmässigt coola och så är faktiskt fallet. I kombination med att alltid retar det någon i det Brynäs-supportertäta Gävle. Saken är den att jag har en Brynäs-T-shirt också. Den är så där härligt stor och som jag enbart använder att sova i, de nätter då jag känner för att vara slappt ovårdad. De nätter då jag inte sover i ett svart kort-kort sidennattlinne eller i en härlig pyjamas. Det finns nätter då jag sover som Gud har skapat mig också. Det där beror på temperatur och sinnesstämning. Ibland är jag på Brynäshumör och det är ingen komplimang åt Gävlelaget kanske. T-shirten har inte ens Brynäsfärgerna, utan är grå med svart och vit text. Det är kanske den dystra och tråkiga färgsättningen som passar ihop med sovsinnestämningen? Jag är ärligt glad för att Brynäs har tagit sig till slutspel. Det är bra för Brynäs och Läkerol Arena. Det är bra för Gävle.
Det förvånar mig lite att jag så lätt skänker bort en seger. Jag som brukar vara så engagerad och noga med att vinna. Jag har en liten teori om detta. Dels så kan jag känna att MoDo behöver segern bättre och då kan SSK vara så gentila att de låter detta handla om ett välgörande ändamål. Dels så har det hänt så många saker i tillvaron på senare tid, som gör att en hockeymatch är försvinnande liten i det stora sammanhanget. Det som livet handlar om. Jag är inne i en period just nu, när så mycket händer på dagarna att det mesta av bearbetningen görs per automatik på nätterna. Antingen i drömmen eller så i vaket tillstånd. Jag har svårt att komma till ro och när jag väl slumrar till, så vaknar jag upp och känner mig nästintill klarvaken. Problemet är att det är egentligen bara skallen som är på alerten och drar igång allt från planering till bearbetning av ledsamheter. Den övriga kroppen skickar in protestbrev efter protestbrev, som hjärnan bara lite nonchalant skickar i retur.
Nästa vecka ska jag ha PU-samtal med chefen. Jag vet vad han kommer att säga. Han säger det varje gång när vi har sådana samtal. Jag hoppas att det har framkommit i någon tidigare blogg att han är en mycket klok chef. Det är inte bara snus i min tankeverksamhet, när jag tänker på honom som person. I första hand är det för att han är en bra chef. Jag jämför med andra chefer som jag har stött på genom åren och då funderar jag ibland på om de var chefer eller om jag blev lurad? En del är ju chefer för att de har det som titel på visitkorten, men min nuvarande chef är en ledare. Jag vet inte ens om han har visitkort.
Som sagt, jag vet vad han kommer att säga. Han kommer be mig att dra ner på tempot. Att vila mellan varven. Återhämta kraft. Ta ut ledighet. Allt för att orka. Det brukar kännas som om han läser mig som en öppen bok och jag kan bara bekräfta att han har rätt. I höstas frågade jag mig själv flera gånger: Vilken idiot är det som har planerat den här kalendern? Du förstår vad det var pinsamt när svaret på frågan var att det var jag själv. Det gick inte att skylla på någon annan. Det brukar jag i och för sig inte ha för vana att göra, men i sådana lägen önskar jag verkligen att det gick att peka ut någon och säga: Skyll inte på mig, det var han! Så jag tog beslutet att göra bättring den här våren. Det löste sig ganska automatiskt på nyåret, när jag blev så allvarligt sjuk. Något som jag fortfarande håller på att kämpa mig upp ifrån. Jag tänkte faktiskt tanken att det kanske var en liten fingervink om att jag hade lovat mig själv att börja ta det lite lugnare. Lugnare än vad jag startade nyåret på, går väl knappast att åstadkomma. Det händer inte så ofta att det enda som jag egentligen orkar göra är att borsta tänderna och sedan är det dags för vila.
Så risken med att ta det så lugnt är att det finns en massa undanlagd energi och längtan efter att få hålla igång och när det väl blir möjligt, så inser jag hur mycket det finns att göra för att komma ikapp. Nu har det varit ett ikappande sedan i slutet på januari och nu känner jag att allt börjar rulla på. Ungefär som det var i höstas och frågan hänger återigen i luften: Vilken idiot är det som har planerat den här kalendern? Jag har i alla fall självinsikt. Jag är så medveten om problemet. Jag kan också ta in vad Mr T säger, vad mina parenteser säger, vad mina vänner säger och vad min chef kommer att säga på PU-samtalet. Men det är ju bara ord och ord suddar inte anteckningarna i kalendern. Det är förvånansvärt hur en skapligt klok kvinna kan, utan att blinka, pressa in så mycket skilda saker, så att bearbetning och planering får ske nattetid. På obetald arbetstid. Oftast i sällskap med kurerandet av huvudvärk à la migrän. Dessutom gör hon dumheten att blogga om det, så att det kan komma in ännu fler förmanande kommenterar. Liknande dem som redan kommer från personer i min närhet.
Kanske är det helt enkelt så att jag lever mitt liv som en hockeymatch? Jag går in helhjärtat och med energi. Jag ger järnet och även det där lilla extra som är nödvändigt för att ro hem segern. Men jag glömmer att dricka sportdryck, varva ner, träna och förbereda min kropp inför insatserna. I veckan som har gått, så har jag dessutom lagt på ett halvt år på varje ben och har nu kommit upp i den aktningsvärda åldern av fyrtiofem år. Det är ett helt annat perspektiv att se på sin ålder från samma ålders perspektiv, än att se det från ett barns perspektiv. Jag minns så väl när min mamma fyllde fyrtio och jag tyckte att hon var så enormt gammal. Jag var tio år och gapet i ålder mellan mor och dotter var enormt.
Min son sa häromkvällen att: Nu har du gjort första halvlek mamma! Jag kontrade med att säga att: Japp, nu blir det pausvila och så ses vi till andra halvlek snart. Andra halvlek brukar vara mer offensiv och spännande. Vem vet, det blir kanske både övertid och straffar? Jag lägger inga spekulationer på längden av mitt jordeliv. Varje människa vet ju om att det kan ändra sig i nästa sekund. Jag är inte heller åldersfixerad, utan tycker att det har sin tjusning att vara fyrtiofem. I alla fall när jag vissa dagar fortfarande åker på ungdom på bussen. Där är åldergränsen tjugosex. Jag tillhör dem som fnissar åt sådant och samtidigt önskar att andra halvlek blir lika lång och härlig som första. Om jag känner mig rätt, så kommer jag att spela den helhjärtat. Med engagemang och med tydligt mål. Fast något inom mig manar just nu om pausvilan och jag tror faktiskt att jag ska ta vara på den. Vila i den. Byta den svettiga undertröjan. Dricka lite sportdryck. Sitta på bänken i omklädningsrummet och samla tankarna. Eller för att peppa mig och andra. Skrika: Kom igen, nu tar vi dem! En för alla, alla för en. Ingenting är kört. Upp med hakan. Så klarar du att säga: På återseende med ett leende!
PS. Så mycket för den pausvilan. Dottern vill ha med mig som sällskap på kvällsrundan. Mr T jobbar. Kvällsrep med kör. Nästan varenda kväll denna vecka. Kan förresten göra reklam för Sverigepremiär imorgon kväll. Halv åtta i Gävle konserthus. Samma text som i Händels Messias, men med nyskriven musik. Sandström tror jag kompositören heter. Det ingår i min pausvila och dit räknas nog löprundan med dottern också. Eftersom hon är inne i en rehabperiod för sitt knä, som hon opererade för fjorton dagar sedan, så kanske jag har en sportslig att hänga på. För hur helhjärtat och engagerat jag än går in för löpning, så spelar vi, dottern och jag, inte på samma nivå.
Kanske är det helt enkelt så att jag lever mitt liv som en hockeymatch? Jag går in helhjärtat och med energi. Jag ger järnet och även det där lilla extra som är nödvändigt för att ro hem segern. Men jag glömmer att dricka sportdryck, varva ner, träna och förbereda min kropp inför insatserna. I veckan som har gått, så har jag dessutom lagt på ett halvt år på varje ben och har nu kommit upp i den aktningsvärda åldern av fyrtiofem år. Det är ett helt annat perspektiv att se på sin ålder från samma ålders perspektiv, än att se det från ett barns perspektiv. Jag minns så väl när min mamma fyllde fyrtio och jag tyckte att hon var så enormt gammal. Jag var tio år och gapet i ålder mellan mor och dotter var enormt.
Min son sa häromkvällen att: Nu har du gjort första halvlek mamma! Jag kontrade med att säga att: Japp, nu blir det pausvila och så ses vi till andra halvlek snart. Andra halvlek brukar vara mer offensiv och spännande. Vem vet, det blir kanske både övertid och straffar? Jag lägger inga spekulationer på längden av mitt jordeliv. Varje människa vet ju om att det kan ändra sig i nästa sekund. Jag är inte heller åldersfixerad, utan tycker att det har sin tjusning att vara fyrtiofem. I alla fall när jag vissa dagar fortfarande åker på ungdom på bussen. Där är åldergränsen tjugosex. Jag tillhör dem som fnissar åt sådant och samtidigt önskar att andra halvlek blir lika lång och härlig som första. Om jag känner mig rätt, så kommer jag att spela den helhjärtat. Med engagemang och med tydligt mål. Fast något inom mig manar just nu om pausvilan och jag tror faktiskt att jag ska ta vara på den. Vila i den. Byta den svettiga undertröjan. Dricka lite sportdryck. Sitta på bänken i omklädningsrummet och samla tankarna. Eller för att peppa mig och andra. Skrika: Kom igen, nu tar vi dem! En för alla, alla för en. Ingenting är kört. Upp med hakan. Så klarar du att säga: På återseende med ett leende!
PS. Så mycket för den pausvilan. Dottern vill ha med mig som sällskap på kvällsrundan. Mr T jobbar. Kvällsrep med kör. Nästan varenda kväll denna vecka. Kan förresten göra reklam för Sverigepremiär imorgon kväll. Halv åtta i Gävle konserthus. Samma text som i Händels Messias, men med nyskriven musik. Sandström tror jag kompositören heter. Det ingår i min pausvila och dit räknas nog löprundan med dottern också. Eftersom hon är inne i en rehabperiod för sitt knä, som hon opererade för fjorton dagar sedan, så kanske jag har en sportslig att hänga på. För hur helhjärtat och engagerat jag än går in för löpning, så spelar vi, dottern och jag, inte på samma nivå.
Hon är ett föredöme på många sätt. Hon vet att arbete har sin tid och vila har sin. Att träning har sin tid och återhämtning har sin. Det är nog därför en löprunda för henne inte är samma nära-döden-upplevelse som för mig. Hon har lärt sig att vila och återhämta sig. Inte göra som jag, direkt ta tag i nästa punkt av alla göromål. OK, på med träningskläder och joggingskor, men först.. jag ångrar mig. När jag gräver djupt inom mig, så hoppas jag självklart att SSK slår MoDo ikväll. MoDo har väl haft hur många chanser som helst under säsongen att skaffa sig en slutspelsplats? Det måste inte nödvändigtvis ske mot SSK. Fullt ös i första perioden. Ta hand om pausvilan. Öka i andra perioden. Glöm inte ladda och återhämta i pausvilan. Sätt in stöten i tredje. Ett tips till MoDo inifrån SSK-tröjan: Anställ hockeyspelare till nästa säsong som åker på ungdom på bussen. På riktigt. Alltså maxålder tjugosex år. Nu ska hon som snålåker då och då ut och bevisa att det var länge sedan hon fyllde tjugosex.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar