Flatulens är för fisförnäma

Jag fick för en tid sedan möjlighet att se filmen Ice Age 3 på DVD. Jag har sett både ettan och tvåan tidigare, så det gjorde inte ont att se även trean. Tvärtom, det var en förmån. Det kan kanske tyckas märkligt att jag, som inte har tillstymmelse till barnbarn och som har egna kottar som är tjugoett och nitton år, ser en tecknad film som är tillåten för sjuåringar. Det där tänker jag inte ens bemöda mig med att förklara. Jag säger bara det som redan många av er vet, jag älskar film. Med att se en tecknad film så bevisar jag bara att jag är allseare. Det där ordet står säkert inte i Svenska Akademiens Ordbok, men jag tycker ändå att det är bättre än allätare. Jag tuggar inte i mig DVD:er och videokassetter precis.

Jag kan varmt rekommendera Ice Age-filmerna. Om du vill se en feel-good-film och samtidigt få skratta rejält, så slår jag ett slag för trean. Den innehöll dessutom romantik och det skadar inte som motvikt till alla skräckfilmer. Hela gänget från de första två Ice Age-filmerna var tillbaka i ett äventyr av förhistoriska proportioner. Scrat fortsatte sin outröttliga jakt på sitt älskade ekollon, men fïck konkurrens i Scratte, en kvinnlig avbild av honom själv. Manny och Ellie väntade sin första baby-mammut. Diego funderade på om hans nya umgänge gjort honom till en mjukis och Sid agerade stolt familjefar till ett gäng dinosaurieägg som han hade hittat och tagit med sig hem. Det visade sig dock inte vara det bästa sättet att bilda familj på, så för att rädda Sids sengångarskinn tvingades hela gänget bege sig till en värld under jorden, där de träffade på dinosaurier, ovälkomnande växter och en ettrig enögd dinosauriejägare vid namn Buck.

Det finns många igenkänningsfigurer i en film som Ice Age 3. Scrat till exempel är inte så långt ifrån mig själv. Jag älskar ekar och därmed ekollon. Det är bland det vackraste jag vet. En småländsk ekhage. Att ligga på en filt och titta upp mot en klarblå himmel genom grenverket i en hundra år gammal ek, det är lycka för mig. Jag plockar gärna med mig ekollon från Småland och fraktar dem över Dalälven. Slutdestinationen kan bli på en ljusbricka. På så sätt behåller jag Småland inom mig i ytterligare några veckor. Det finns ekar här i Gävleområdet, men de är inte så vanliga. Så jag hajar till när jag ser en och stannar upp. Det händer att jag också utbrister: Titta! En ek!

Jag har själv givit mig smeknamnet Mammuten, som en liten ordlek på mammarollen. Det finns vissa dagar då jag känner mig stor och otymplig som en mammut också, men dock inte lika utdöd som deras släkte är. Min favorit i gänget är Sid, den sköna sengångaren. Han är inte skön till utseendet direkt, men i sättet. Helt underbar. Hans rollkaraktär försämras inte av att det är Robert Gustafsson som lägger den svenska rösten. Det är helt obetalbart bra. Jag brukar lägga märke till en eller ett par repliker i filmer som jag ser och från Ice Age 3-filmen har jag lagt en ganska ostädad replik på minnet. Det är dinosauriejägaren Buck som yttrar den. Han har tagit på sig uppdraget att leda gänget genom det farliga dinosaurielandskapet. Han blir som en general i fält som ordnar upp sina trupper och han ger denna helt underbara order: Den som har gaser går sist i ledet.

Nu funderar säkert du vart den här bloggen är på väg. Var inte orolig. Det gör jag också. Jag har tråcklat mig in i en tabubelagd återvändsgränd. För hur vanligt är det att vi diskuterar fisar, pruttar och gasiga magar? Den här bloggen tillägnar jag min kära kollega och vän, tillika styrÖLsemedlem, som under några sportlovsdagar befinner sig på konfirmationsläger på Stiftsgården i Undersvik. Nu pratar vi Hälsingland. Närmaste metropoler är Bollnäs och Järvsö tror jag. Hur som helst, så är det en underbar plats. Jag har lovat henne att skriva något roligt och uppmuntrande, så att hon kan gå upp och sitta i det lilla kyffet under taknocken och få skratta av sig lite. Har jag verkligen inget bättre att komma med än detta skitsnack? Eller så antar jag utmaningen och talar ut om detta ofta hyschande ämne. Frågan är bara hur jag ska få en röd tråd att gå igenom bloggen? Ledarskap i form av en tecknad figur till pruttsnack som på något sätt ska landa under taknocken i Undersvik? Allt för att uppmuntra min trogna bloggläsande kollega. Gud, här behövs ett underverk.

Undrar om det bara är jag som inser humorn i ordet UNDER-VERK? Ett verk gjort under midjan. En fis, en fjärt, en prutt, en bomb. Kärt barn har många namn, fast det uttrycket passar kanske inte in i sammanhanget. Jag hörde någonstans att en frisk människa, utan några som helst problem med magen, fiser cirka sju till tio gånger om dagen. Ska vi tro att det blir åtminstone det dubbla om magen inte är i trim? Förstoppning, uppkördhet, ont i magen. Det finns säkert hur många orsaker som helst till magproblem. Medicinering, matintag, stress, oro, sjukdom. Jag har inte för avsikt att göra den här bloggen till någon nätdoktorsida, så jag håller mig till de friska magarna. De som släpper sig sju till tio gånger varje dag. Jag gör inte heller några analyser på längd, ljud och lukt, utan håller mig till antalet. Rätt och slätt.

Nu var det ihopkopplingen mellan fis och konfasportlovsläger. Jag vill påstå att min kollega just nu är i en större arbetsmiljöfara än vanligt. Jag har för mig att det är cirka nittio personer som har åkt i väg på det här lägret. Låt oss säga att det på Stiftsgården finns tio personer i personalen, så är det etthundra personer församlade under samma tak. Etthundra personer som släpper ut en halv liter fisgas var under en dag. Det blir femtio liter varje lägerdag på ett mycket litet område. Vi får dra av några liter för de utsläpp som görs på utflykterna till Järvsö och till Bollnäs. Det hjälps inte, det är ett koncentrerat miljöhot och en ökad växthuseffektsproblematik som nu osar i Undersvik. Vi har länge nog skyllt på bilar, grisar och kossor som de stora bovarna, men ser inte bjälken i vårt eget öga. Eller oroligheterna i våra egna tarmar. När ska vi börja ta ansvar? Jag tror vi måste sluta hymla och smygfisa och istället ta upp den här debatten i samhället. Är vi på väg att fisa oss till vår egen miljökatastrof?

Sportlovsläger, vinterkaos, snöskottning. Ja, det är svårt att se någon fara i växthuseffekten. Det är kanske detta många människor menar när de använder uttrycket: släppa väder? Släpp vädret och tänk på något annat? Idag är det den första mars och jag har svårt att släppa tanken på vädret. Mr T och jag har gjort heroiska insatser flera gånger under dagen med bortforslingen av all nerkommen snö. Vi gav oss också på att försöka flytta ett berg från altanen. Det översta lagret var lätt och nynedfallet. Men djupare ner var det packat och välfruset. Jag klättrade upp på dess topp och såg då med lätthet över altantaken i kvarteret. Överallt var det snö, snö, snö, snö och jag kände mig så liten. Som en liten fjärt i rymden. Jag må vara en liten fis i den stora tillvaron, men tillsammans med er övriga har jag makt att påverka. Även från ett oväntat håll. Som vi har valt att inte tala om. Men vi skrattar gott åt pruttkuddar från Buttericks. Är det igenkännandets glädje som vi skrattar åt? På återseende med ett leende!

PS. Låt mig avsluta med lite allmänbildning. Du som har fått nog av pinsamheter, ska kanske inte fortsätta läsa. Jag vill bara presentera Monsieur Le Pétomane, som var en underhållningsartist på Moulin Rouge under några år i slutet av artonhundratalet. Hans show gick ut på att framföra enkla melodier, blåsa ut ljus, imitera kanoneld och åskväder. Allt med sin bakdel. Ett extraordinärt och mycket populärt nummer var att han kunde låta som jordbävningen i San Fransisco nittonhundrasex. Han annonserades som mannen med det ovanligt musikaliska anuset. Vi förstår att detta var långt före Ice Age 3-tiden. På Moulin Rouge gällde istället: Den som har gaser ställer sig på scenen och pruttar fram La Marseillaise. Har jag fått fram någon sammankoppling mellan fisar och konfaläger ännu? Nej, tydligen inte. Men jag kanske har gett uppslag till en tävling på kvällsaktiviteten? Fast känner jag mina kollegor rätt, så är de väl förberedda och behöver inte ta mina aktervisslingstips. Jag hoppas på ett litet fniss där uppe under taknocken dock!