Det finns PU-samtal och så finns det PUH-samtal. Det första handlar om PersonalUtvecklings-samtal och det andra är väl ungefär detsamma men i sällskap med djupa suckar. Jag har haft PU-samtal utan suck idag. Jag ser det som en förmån att få sitta en och en halv timme med min chef och samtala om mig, om min tjänst, om hur jag tycker att det fungerar på arbetsplatsen, om hur jag mår personligen, om hur jag har det privat och med livet i allmänhet. Jag brukar vara så positiv för det mesta, så jag kände det som om det var nittio minuter av klagande från min sida, men chefen intygade och övertygade mig om att så var inte fallet. Konstruktiv öppenhet kanske vi kan kalla det. Inget skitsnackade, bara konstaterande att vissa saker kan bli bättre. Jag älskar fortfarande mitt jobb, tackar Gud för arbetsplats och arbetskamrater och jag har en bra chef. Så är det. Jag gick därifrån med löneförhöjningsbesked, så det fanns inte så mycket att klaga över. Det var ungefär som att träffa en riktigt god vän och medmänniska men med tydliga ledarskapsegenskaper. Må Gud slå sina beskyddande armar kring honom, så att han ska orka med alltihop. Han har ju inte bara en stressad stiftskonsulent för det teckenspråkiga arbetet att tänka på.
Jag skrev i mitt blogginlägg igår att på söndag så smackar kvalspelet igång och för SSK:s del gäller det att välkomna Rögle till Axa Sport Center och sedan när artigheterna är avklarade bara daska till skåningarna och skicka tillbaka dem söderöver med en förlust i bagaget. Så stursk jag låter, men hur ska jag låta annars? På söndag inleds också passionstiden och det är kanske dags för ett namnbyte i hockeyn och kalla drabbningarna i kvalspelet för passionsspelet istället? För visst handlar det väl i allra högsta grad om passion? Passion för hockey. Jag nallade lite på passionstemat redan idag och åt innehållet ur två passionsfrukter. Supergott. Men vad är det för passioner vi pratar om? Passion som betyder lidelse och förkärlek till något, stämmer bra in på passion för hockey, men det är väl knappast det som kyrkan har i åtanke på söndag? Skulle landets alla kyrkor enas kring att starta passionstid enbart för att passionsspelet i hockey börjar? Det låter inte troligt. Inte ens för att kontraktsprosten är en riktig hockeynörd, men han håller på Brynäs. Inte bara håller på, han har en passion som han håller vid liv.
Passionstiden i kyrkan handlar om Jesu lidande på korset på långfredagen. Det blir några dagar av eftertanke inför vad som egentligen hände. Vem vet, det kanske blir tillfälle att gå på någon passionskonsert? Vem står för musiken då? Tomas Ledin? Nej, troligen inte, eftersom passionsmusik är en musikform från barocken som är ett oratorium med texter om Jesu lidande och död. Herr Bach har skrivit två kända passionsverk, Matteuspassionen och Johannespassionen. I helgen som gick framfördes ett nytt tillskott till passionsmusiken med ett verk av mannen med två förnamn i namnunderskriften, Fredrik Sixten. Texten har Bengt Pohjanen skrivit. Ett verk influrerat av svensk folkton.
Ikväll har jag fått utlopp för en av mina stora passioner i livet, nämligen ämnet historia. Dottern håller på med ett hemprov om diktatorer och hela köksbordet är belamrat med litteratur om Franco, Pinochet, Mao, Stalin, Hitler med flera. Jag har fått förmånen att läsa igenom arbetet med både betygskriterier och historiaintresset för mina ögon. Jag blir riktigt sugen på att ta upp mitt uppsatsskrivande på D-nivå i historia, men det får stanna vid sugenhet och passion och inte alls vid realitet och möjlighet. Inte just nu. Livet rymmer inte den typen av passion just nu. Dottern förstår nog inte hur glad jag blir för uppdraget att kritiskt granska hennes jobb. När hon tackar för hjälpen, så säger jag att nöjet är på min sida och det tror jag faktiskt. Visserligen tycker hon att ämnet är intressant, men eftersom veckan också innehåller prov i teknik, fysik och matte E, så tror jag inte att historia är på topp för hennes del just nu. Alla, som ser oss tillsammans, tycker att vi är så lika. Jag blir som du förstår ytterst smickrad av en sådan kommentar, men jag vet inte om dottern hoppar jämnfota av lycka direkt. Det må vara till det yttre likheten sitter och för all del, mycket till det inre också, men jag drar en tydlig gräns vid matte.
Hujedamej. Nu måste de småländska kraftuttrycken fram. Jag ser och förundras över hennes matteförtjusning och tackar Gud för vår yttre likhet, för de skingrar mina funderingar på om hon blev utbytt på Östra Sjukhusets BB-avdelning i Göteborg. Var kommer hennes mattegener ifrån? Inte mig i alla fall. Jag svär mig oskyldig. För hennes del hade det räckt med att läsa matte D-nivån, men hon läser även matte E, för att det kan komma till användning i framtiden. Förvisso läser hon historia också för att det behövs om hon ska söka in på Polishögskolan. Hon breddar och förbereder och jag gläds åt att hon orkar tänka framåt. Det är så många som inte orkar det idag. Men kan jag avlasta med att vara bollplank i historiska funderingar, så gör jag gärna det och det slår mig att jag borde kanske fundera på om jag själv blev bortbytt på Västersviks BB. Ingen av mina föräldrar är speciellt historie- eller släktforskarintresserade. Fast jag hittar ganska snabbt en sådan gen i släktledet. Hos min morfar. Så dotterns mattegener hittas nog hos farfar och hos hennes farbror och morbror. Snabbt utklurat.
Min bästa mattelärare var min lågstadiefröken. Min älskade fröken, som jag fortfarande har kontakt med och som det alltid är så roligt att träffa när jag vänder hemåt till barndomsbygden. Hon var noggrann och nötte verkligen in de olika räknesätten, så plus, minus, gånger och delat är inga problem. Eller addition, subtraktion, multiplikation eller division som det också heter. Jag har också funnit en nytta med att vara störtsäker på procent, eftersom det är till stor hjälp vid reatillfällen. Hur mycket är sjuttio procents rabatt på ett par stövlar? Jo, så pass mycket rabatt att en smålänning kommer till skott och provar dem. På min tid läste vi särskild och allmän matte. Jag som inte ens var intresserad av matte skulle givetvis ha läst allmän. Det hade räckt. Men det fanns någon känsla av att de elever som läste allmän matte var lite obegåvade och svaga i skolan. Idag inser jag att så var inte fallet. Jag är säker på att det finns många smartisar i vårt samhälle, som är årsbarn med mig, som har läst allmän matte. I gymnasiet läste jag särskild matte och hade Larsan som ingen av oss i klassen i första hand visade upp vår svaghet för. Ett stort tack i efterskott till min bror och min nuvarande svåger och vän, som på den tiden var min vän och mattefreak, som båda enträget nötte in välbehövlig kunskap. Jag gick ut med ganska bra mattebetyg. Jag är en envis mattehatande smålänning, som är ett levande bevis på att betyg inte säger hela sanningen. I alla fall inte mitt mattebetyg. På återseende med ett leende!
PS. Procenträkning förresten är inte så dumt när det gäller PU-samtal heller. Mitt fackförbund hade drivit fram en löneökning med två komma sju procent och ganska snabbt kunde jag bilda mig en uppfattning om hur mycket klirr det skulle ge i plånboken. Som tur är så handlar löneförhöjning i procent och inte i kvadratroten ur eller i andragradskurvor. Om så vore fallet så skulle det för min del har blivit ett riktigt suckigt PUH-samtal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar