TOMAS LEDIN

Det är ofrånkomligt. Jag kan inte komma på ett enda ämne som är mer aktuellt som bloggämne idag, än gårdagskvällens konsert med Tomas Ledin. Att blogga om något annat vore straffbart och skulle säkert innebära avstängning från bloggosfären på obestämd tid. Jag vet inte om det finns några sådana regler från bloggadminstratörens sida, men det finns absolut från min egen sida av tillvaron. Jag är uppfylld av konserten och att inte blogga om det, vore bloggtjänstefel. Jag har sett fram emot konserten ända sedan jag beställde biljetterna. Jag såg informationen om Ledins turnéplan för Vägra Vinter och det var ett lätt val när han skulle komma till Gävle konserthus. Jag skulle ha kunnat åka till Eskilstuna eller Rättvik om det vore de närmaste platserna. Sanningen är den att jag skulle ha kunnat åka längre än så, men jag vill inte avslöja hur långt, med risk för att någon börjar tänka galenskapstankar.

Tomas Ledin är min idol sedan jag var riktigt liten. Jag har gillat hans låtar och hans scenframträdanden. Jag köper hans nya plattor. På senare tid har det blivit möjligt att låna CD-skivor på musikbiblioteket på konserthuset i stan och att bränna av dem hemma. Det ska tydligen, enligt musikbiblioteket, vara lagligt. Det finns kanske olika tolkningar av lagen och i det här fallet är det inte nödvändigt att juridikstudera, för jag skulle aldrig komma på tanken att bränna en Tomas Ledin-platta. Den ska stå i original i skivhyllan, om den inte står frontad, väl synlig eller i bästa fall ligger framme, för att den används i CD-spelaren. Det finns alltid rätta tillfällen att spela någon av Tomas Ledins låtar.

Han är den artist som jag först kommer att tänka på om jag ska säga min favoritartist.Han betyder så mycket sommar för mig. Det är en av årstidens bästa höjdpunkter. Att få ha biljetter till en sommarturnékonsert med Tomas Ledin. Jag har inte missat många sådana. Jag väntar redan på nästa. Lite spännande var det alltså att gå på en konsert med honom mitt i vintern. Utan matsäckskorg, utan vin eller öl, utan picknickfilt. Eller utan regnställ och paraply. Mr T var min följeslagare. Han känner väl till min passion för Tomas Ledin och han har lärt sig leva med den. Han gör det bra. Han hade till och med en önskelåt inför konserten. Jag tror att han måste lära sig att gilla Tomas Ledin om det ska fungera att leva ihop med mig. Förstår du på vilket plan vi pratar?

Vi hängde av oss jackorna i Mr T:s instrumentrum på jobbet. Det ligger i samma korridor som artistlogerna, så redan innanför scenarbetaringången hör jag Mr Ledins röst. Jo, hjärtat slog runt några extra varv där det i normala fall räcker med ett slag. Nu skulle jag ju blogga om konserten och du ska därför slippa allt runtomkringsnack. Det räcker kanske med att skriva att jag var salig redan innan konserten? Mr T log förstående åt sin lyckliga hustru. När vi kom ut i konserthusfoajén så var där packat med folk. I alla åldrar nästan, dock ingen under femton år. Detta är ett ansvar som läggs på oss vuxna. Se till att dagens ungdomar inte missar Tomas Ledin-kulturen.

Vi hade tursamt fått biljetter på första balkongens fjärde rad. De platserna uppskattar jag mest i hela konserthuset. Bra överblick över scenen och därifrån är ljus och ljud som bäst. Det är kanske dumt av mig att avslöja sådana interna konserthuskunskaper. Men när jag redan har börjat, så är platser på parkett närmast mixerbordet bra också. Hela konserthussalen var fylld av teaterrök, som skulle symbolisera vinterdiset tror jag. Det tog en stund innan alla människor hade bänkat sig. Jag behöver kanske inte säga att det var fullsatt?

Till sist så kom han ut på scenen och applådernas applåd var ett faktum. Ingen vit skjorta. Inga blekta jeans. Men herregud så rätt ändå. Svarta smala byxor och en åtsittande nougatbrunfärgad skjorta. Mina ögon var inte direkt ledsna kan jag säga. Vilken fantastisk kropp. Hur lyckas han hålla sig så otroligt fräsch? Beror det på Qigong och kampsporterna, så borde varenda människa kommenderas till sådant. Det kan kanske ligga något i arvsmassan också? Hur som helst, det är ljuv musik i kombination med vila för ögon och själ. Valuta för pengarna alltså. Så här efteråt kan jag säga att jag hade gärna betalat det dubbla för att få vara med om detta. Det var sagolikt bra. Det var underbart. Det var så fantastiskt att jag för ovanlighetens skull inte hittar orden. Det finns risk för att det blir en tom blogg nu. Smålänningen är beredd att slösa med pengar, men hittar inga ord. Vad står på?

Om jag blir stum av hänförelse över Ledin, så finns det ändå lite att blogga om när det gäller kvinnor. Innan konserten hade börjat så kommer det sju stycken av den varan in och sätter sig på bänken framför oss. Alltså, på rad nummer tre på första balkong höger. Om de mot förmodan läser min blogg, så skulle jag vilja lämna ett budskap. Stanna hemma nästa gång eller väx upp. Jag tror jag pratar för de flesta i min närhet. Jag brukar vara bra på att läsa människor och det är inte alltid en positiv gåva. Jag sa i en viskning till Mr T att: Det här kan bli jobbigt och nickade och himlade med ögonen i damernas riktning. Han hade redan insett det själv.

Ingen av oss visste dock hur jobbigt det skulle bli. De tjattrade sig igenom konserten. En man på andra raden vände sig om ideligen och hyschade och sa till på skarpen. Efterhand blev det fler och fler som gjorde detsamma. Problemet var att de pratade inte enbart med den som satt närmast, vilket var elände nog, utan de sträckte sig över varandra och konverserade som om de var ensamma i salongen. De hade inte heller lämnat ölen hemma, utan lät en burk vandra fram och tillbaka. Om detta hade varit min mamma som satt som en av de sju, så hade jag skämts ihjäl. Uppoppade som fjortisar, men där måste jag sluta jämförelsen. Av hänsyn till fjortisarna. Deras hjärnverksamhet är långt före dessa sju hjärnor tillsammans.

Ett råd till sju totalt odrägliga kvinnor. Drick ingenting före en Tomas Ledin-konsert. Om det är uteslutet, så kommer råd nummer två. Drick så förbannat mycket inför en Tomas Ledin-konsert att du slocknar innan första tonen. Så där kvinnligt fjompigt drickande blir bara pinsamt för mycket. Ihop med tonårsklädsel och raggningsblick blir det katastrof. I en ballad lutade jag mig fram och sa med nykter stämma: Ursäkta mig, kan ni ta snacket utanför, i foajén? Då tog det tvärstopp i snacket mellan två av sju damer och jag fick en tacksam sekundsnabb blick från herrn på rad två.

Detta kan bli min längsta blogg någonsin. Det säger en del om Tomas Ledin. Han får inte plats i en enda vanlig blogglängd. Du får göra paus. Tomas Ledin måste få den plats han förtjänar. Jag föreslår att du gör paus här och så kan du återkomma när du har vilat upp dig. Jag trodde självklart att det skulle bli paus i konserten, men så blev det inte. Därför blev det en del spring på de amatörer som druckit en del innan konserten och som valt att inte ta med sig aftonblåsan. Det säger lite om omdömet när de reser sig mitt i en låt och kommer tillbaka mitt i en annan. Varför inte invänta avgång och tillbakagång under någon av de långa applåderna?

Ledin inledde med en lugn avdelning. Avskalat. Han själv, olika gitarrer, en taktplatta på golvet, en pall, en packlåda där vattenflaskan och låtpärmen låg, en mikrofon och magisk belysning. Både Mr T och jag förundrades över vilken duktig gitarrist han är. Det försvinner i vanliga fall när han har ett stort band på scenen. Hans första låt var: Blå, blå vindar och vatten. Blå, blå vindar och hav. Blå, blå känslor i natten. För det är fest med stillheten som gäst. Jag tycker om artister som kan snacka mellan låtarna och dessutom ha något vettigt att säga. Han var på hemmaplan igår och i publiken satt hans föräldrar och en av systrarna. Det blev familjärt. Det blev snack om Brynäs och SAIK och han pratade bruksmål som bara sandvikarna kan och jag satt och funderade på att den gemensamma nämnarna för Mr T och Tomas Ledin är Sandviken, jag och musiken. Fint, eller hur?

Han pratade om Haiti och sjöng Här kommer den nya tiden med texten: Det blåser kraftiga vindar, förändringens tid är här. Jag gillade den här lugna, sköna inledningen. Visst önskade jag att det skulle braka loss i de vanliga sommarlåtarna, men ändå var det här kvällens behållning. Det visar att han håller som artist. Enbart med sin gitarr och med sin totalt sjukt härliga sångröst. Det slog mig att han sjöng låtar som jag inte hade pejl på. Hur är det möjligt? Bakläxa och nyfödd nyfikenhet. Jag måste dra igenom alla plattor. Igen. Så plötsligt vidgades scenen. Draperier drogs åt sidan och nytt ljus. Oj, vilket batteri. Musiker, instrument, högtalare. Så brakade allt loss i: I natt är jag din. I natt är du min. Och ingen ska, få ta, natten ifrån oss... Vänd dig om sakta och le som bara du gör... Jag behöver väl inte säga att publiken var med från första till sista ton?

Det blir på något sätt klimax hela tiden med Tomas Ledin. Låt efter låt och ingenting är bottennapp eller dåligt. En artistskola av stora mått. Jag är full av lycka, full av längtan. Du har gjort mig till en man som älskar. Full av styrka, full av åtrå. Du har gjort mig till en man som älskar. Mitt varje andetag, är för dig... Det där är väl en igenkänningslåt för män i första hand, men jag njöt ändå. Jag säger det igen. Så sjuuukt bra. Mr T:s älsklingslåt kom också och det gjorde mig glad. Min vän i alla fall. Helt enig mer Mr T. Det är en cool text och ett coolt sound.

Jag rös i kroppen flera gånger under kvällen. Men det tog extra tag i mig när han sjöng Vi drev hjälplöst med enbart pianokomp samt Hela vägen för din kärlek med orden: Det krävs mod. Visst, så är det ju. Det krävs mod för att våga älska. Som sagt, det kom sådana ögonblick hela tiden, så mina ord till musikerna efteråt, när vi stötte på varandra i logekorridoren var att: Jag känner mig så tagen att jag knappt kan andas. För så var det. Så himla bra att luft och andetag kom i andra hand. Vem behöver andas när det finns Tomas Ledin-konsert? På vägen hem diskuterade Mr T och jag begravning. Inte för att Tomas Ledin hade sjungit sin låt från filmen "Grabben i graven bredvid", utan för att jag skulle vilja ha min begravning precis som den här Tomas Ledin-konserten varit. Förutom de sju damerna på bänk tre förstås. De kan dricka sitt gravöl någon annanstans.

Mr T var tveksam om han skulle ha råd att fixa upp Tomas Ledin på min begravning och det kan ju finnas risk för att inte han lever när det är dags för mig att lämna in. Så om du någon gång tänker komma på min begravning, så kan det vara bra att förbereda sig på att förutom "Blott en dag", så kan det bli: Helt galen, galen i dig. I ditt himmelska leende, i ditt skratt. Helt galen, galen i dig. Ja att vara förälskad, det måste kännas så här.

Hade inga drömmar, ingen önskan inom mig.
Tog dagen lite som den kom.
Hade kanske slängt nyckeln till mig själv.
Ja, det kändes nog lite så.
Hade inga planer, ingen framtid i min blick.
Ingen längtan som lockade.
Var nog inte nere, jag var nog inte alls.
Jag var bara en man på väg.

Nu är jag helt galen, galen i dig.
I ditt himmelska leende, i ditt skratt.
Helt galen, galen i dig.
Ja att vara förälskad, det måste kännas så här.

Visst fanns det nätter när sömnen inte kom,
jag låg vaken och väntade.
Säkert tärde en saknad inom mig,
men det var inget jag tänkte på.
Nej det var tidiga morgnar, alltför långa dar,
ändå fick jag ingenting gjort.
Var väl nöjd, ja, jag trodde det i alla fall,
tills den dagen du log mot mej.

Nu är jag helt galen, galen i dig.
I ditt himmelska leende, i ditt skratt.
Helt galen, galen i dig.
Ja att vara förälskad, det måste kännas så här.

Hur kan du locka så mycket glädje, ur mig varje dag.
Hur kan du få mig att känna sån lust, till att leva, till att älska.
Till att möta varje ny dag med dig.

Helt galen, galen i dig.
I ditt himmelska leende, i ditt skratt.
Helt galen, galen i dig.

Jag håller just på att slå rekord i blogglängd. Världsrekord tack vare Tomas Ledin. Jag ska avsluta med att tacka honom för en alldeles lysande kväll. Jag kommer att bevara den i mitt hjärta och ta fram den då och då som ett minne. Jag tycker på sätt och vis synd om honom, men han löste situtionen bra. Det var nämligen en kvinna i publiken som antingen inte var nykter eller så var hon inte färdiggräddad, men hon gjorde sig till taleskvinna för alla kvinnor i publiken och nu citerar jag: Tomas, vi älskar dig! Jag gör mig till tals för alla kvinnor i publiken och vi vill alla se din ända... Slut citat. Om detta vill jag bara säga: Räkna bort mig. För mig räcker det att du sjunger gudomligt, rör dig gudomligt på scen, ler gudomligt och då och då glimrar till som en avbild av Richard Gere i filmen "Pretty Woman". Det var också bonus att få se dina föräldrar och din syster samt övrig släkt och vänner efter konserten och på vilket fint sätt du tog hand om dem. Sådant imponerar på mig. Här och nu bloggbekänner jag: Jag är helt galen, galen i dig. Mr T vet det och han ler åt mig. På återseende med ett leende!

PS. En liten känga åt dagens recension i GD. Hur är det möjligt att Tomas Ledin får endast fyra av sex prickar på tärningen, när The Refreshments får alla sex? Recensionen hade i sin text inte något negativt att säga, så jag antar att det bara saknas två prickar vid tryckningen? Sedan inte en rad om munspelet i det absolut sista extranumret och extranumren var många. Jag klappade med två händer och en fot. Hade kunnat hoppa jämnfota också, men ville inte väcka damen, en av de sju, som hade slocknat fyrtiofem minuter innan. Jag säger ju det. Fjortisar har i alla fall styrkan att vara vakna hela natten om så krävs. Det hade jag också haft. Om Tomas Ledin hade stått för efterfesten. Missa inte Vägra Vinter om det finns biljetter kvar någonstans i din närhet.