Jag tar mig tiden som blir över, den som jag behöver

Det är inte optimal tid för blogginlägg, men jag börjar väl så får vi se hur det går. Jag borde egentligen uppsöka sängen och försöka stänga ögonlocken och vagga mig in i sömn, men hjärnan är på språng. Den är full av intryck och behöver några minuter till för att komma till ro. Nu närmast har den koncentrerat sig på bilkörning i cirka femton mil och det var inte vilken bilkörning som helst. Vi hade tydligen förirrat oss in i vårdagsjämningtankarna och inte alls funderat på att det kunde bli fullt snökaos igen. Inte efter flera dagars strålande solsken och snösmältningsfloder på gatan. Men tidigt i morse tittade jag ut genom rutan och såg att allt utanför dörren hade ett tunt vitt täcke på sig. Det var inte florsocker. Det var snö. Snön yrde och allt var så där obehagligt grått och kyligt, precis som det blir när kroppen ropar efter vårvärmen.

Hur som helst, Mr T och jag gav oss iväg på morgonen. Vi ställde färden söderut. Mot Västerås. Jag levde en stund på hoppet om att få se en utslagen krokus eller snödroppe i en rabatt mot en husvägg i gurkstaden, men förhoppningen slog inte in. Idag har det varit vinter. Till etthundra procent vinter och därmed krokusfritt. Idag skulle vi besöka min älskade bror Tjabo och hans fru, som sedan några månader bor i Västerås. De har alltså kommit närmare världsmetropolen Gävle och det känns bra. De bor fint med utsikt över Mälaren och det här har jag inte avslöjat för min bror, men det kanske är så att skrivarlyan är närmare än jag anar. Deras fem veckors sommarsemester... förstår du vart jag vill komma? Sjöutsikt, kaffebryggare, papper och penna. I gengäld vattnar jag blommor och håller koll på posten. Fast häromdagen efterlyste jag fem till tio kvadrat. Ska jag plombera vissa rum eller hur gör jag med det?

Vi har haft en superrolig dag tillsammans. Vuxengänget, utan några barn inom synhåll. Det var alltså ingen kusin vitamin-träff. Det märks att våra barn börjar skaffa sig liv på egen hand och jag måste erkänna att det hade sin tjusning det också. Vi hann till och med öva stämsång. Vi ska inte ut på någon evangelisationsturné men vi har blivit ombedda att sjunga på begravning till veckan och vi kommer alltså inte oövade. Vi tog till och med en promenad i ovädret, men det var nog den kortaste promenaden i världshistorien, undantaget de små promenadförsök jag och Mr T gjorde när jag vaknade till liv efter sorkfebern. Idag hade vi strandpromenaden för oss själva. Men ute på Mälaren åkte de skridskor med segelduk. Det finns alltid extrema hurtbullar som antagligen inte ens märker att det råder snöstorm.

Jag har världens bästa bror. Jag skrev på min FB-status idag att jag skulle besöka Tjabo och då var det en tokrojalist i vänskapskretsen som trodde att jag skulle till Hans Majestät Konungen. Förvisso vet jag att knugen kallas för Tjabo, men Tjabo nummer ett är min bror. Kalla honom inte för det bara, för han kommer inte att lystra till det namnet. Det är ett internt familjenamn och så passar det i detta blogginlägg. Annars är det inte gångbart dagligdags. Epitetet världens bästa bror kan användas när som helst däremot. Jag vill bara förtydliga att hur mycket rojalist jag än är så skulle jag inte tillbringa en ledig dag på Drottningholm. Det skulle i så fall vara om knugen hörde av sig därför att han hade sett min skrivarlya-annons här på bloggen och ville meddela att hans omklädningsrum vid bryggan står tomt hela sommaren. Alltså, då när han och övriga kungagänget är på Solliden på Öland. Lite coolt va att dedikera min bok till Calle den sextonde Gusten. Den boken behöver jag inte ens bemöda mig med att stavningskontrollera.

Mr T rattade säkert ner till Västerås, trots att det nästan inte gick att se en armslängd framför bilen på grund av all snörök. Snömodden låg tjock på vägbanan och någon plog såg vi aldrig till. Det snöade från alla håll, även om jag tycker att det borde komma uppifrån. På hemvägen hade det slutat snöa, men fortfarande låg mycket snö kvar på vägbanan och det gällde att hitta rätt i de uppkörda spåren. Det verkade som en del av bilisterna hade skiftat till sommardäck. Några körde fyrtio kilometer på hundraväg och bromsade ändå in vid varenda möte. Den tjocka moddsträngen vid mittlinjen gjorde att många drog sig för att köra om. Långa köer bildades och jag förstår varför det händer seriekrockar.

På bilradion hem hörde jag att SSK vann över Rögle i första kvalmatchen och det gjorde mig alert och glad. Efter sportradion gick något slags dansbandsprogram igång och jag var på väg att skifta till en CD-skiva. Josh Groban, Tomas Ledin, Magnus Uggla eller vad som helst, men så upptäckte jag att i irritationen över vissa bilister, så var det ganska befriande att sitta och fnissa åt banala dansbandstexter. Kolla in den här med Lasse Stefanz: Ta den tid du behöver. En förälskelse går över. Men den kräver lite tid. Vad menas egentligen? Är det någon som fattar det? Det känns som om det är viktigare med rimmen behöver och över än att det ska vara något vettigt sammanhang. I dansbandssammanhang är det de här klassiska rimmen som hjärta-smärta, ord-jord. Ett dansband, jag la inte namnet på minnet eftersom jag så gärna vill förtränga dem så snabbt som möjligt, hade en sångare som tydligen inte bestämt melodin på sången när han gick upp på scenen. Det formligen slet både mig och Mr T in i märgen. Vi skrattade gott och sjöng med utan att ens ha hört sångerna förut. Otroligt simpla texter och melodier och när inte ens sångaren kan melodin, så behöver ju inte vi dansbandshatare heller kunna den.

Helt plötsligt var vi ute på riksväg åttio och vi skulle strax vara hemma. Tiden går fort när vi har roligt och dansbandsprogram på radion är något av det roligaste jag har varit med om på länge. Jag skrattade lika gott åt det som åt "På Minuten" som är mitt favoritskrattradioprogram. Nu går den här veckan mot sitt slut, precis som jag har längtat efter nästan sedan den började. Det har dock funnits höjdpunkter som jag inte har hunnit blogga om och jag gör en liten sammanfattning innan jag stänger datorn.

I vanlig ordning var det melodikryssnjutning igår förmiddag. En kaffekopp och Mr T. Anders Eldemann som ställer musikaliska funderingar. Det kändes som min stund på jorden. Alla bekymmer, tråkigheter och annat var som bortblåst. Från klockan tio noll tre fram till elvaslaget. Sedan tog vi oss till stan. Mr T skulle vara musikaliskt bollplank åt en gammal elev och jag visste om att det var släktforskardag på biblioteket. Vi förenades lite senare med dottern och avnjöt en gemensam lunch.

Jobbmässigt har jag haft två lite extra speciella jobbdagar den gångna veckan. I onsdags morse var jag på ett personalmöte i samfälligheten. Tanken var att jag skulle informera om dövkyrkan och fortsätta bygga upp kontaktnätet med personal inom kyrkan. Jag fick också med mig en intressant redovisning om en föreläsning som en av prästerna hade varit på. En föreläsning som handlade om "Safety & Healthy". En liten gråhårig dam från USA, som inte såg så mycket ut för världen, hade helt tagit luften ur kyrkans personal som hade tagit del av det hon hade att säga. Hon talade om trygghet. Att skapa platser inom kyrkan så att människor kan känna sig trygga i en otrygg och rörig värld. Hon talade om hälsa. Hon som själv inte ens orkade stå och föreläsa och som gick lite skraltigt med en käpp, valde att tala om hälsa. Att ha en så pass sund miljö i kyrkan att alla människor får plats. Oavsett hur friska eller sjuka vi är. När jag tänker tillbaka på budskapet så kan jag inte låta bli att tänka på mina vårblomsknoppar igår. Den här damen, Norma, var kanske den här lilla knoppen som med sitt inre fick blomma ut och sprida så mycket glädje.

Resten av onsdagen användes åt att teckentolka mässan i kyrkan och avnjuta sopplunchen tillsammans med döva. Återigen fick jag en påminnelse om hur gott det är att vara i denna tjänst, med dessa underbara människor. Efter att kaffetåren var uppslurkad så bänkade vi oss framför storbildsskärmen och fick se en ung tjej berätta om och visa bilder från sitt besök på en dövskola i Tanzania. Många frågor och funderingar kring detta tema och hela föreläsningen avslutades med att vi fick titta på, känna på och till och med prova att drapera oss i afrikanska tyger. En massa härliga mönster och färger. Det var riktigt roligt. Tack Anna-Kajsa!

Så till den andra speciella jobbdagen. I fredags. Jag var på besök i Tunabergskyrkan i Uppsala och träffade en stor grupp döva människor. Det kom människor från Uppsala-området, men även från Västerås, Köping och Gävle. Det kändes riktigt härligt att få dela den gråregniga dagen tillsammans med så många härliga människor. På hemvägen fick jag återigen anledning att tacka Gud för ännu en fantastisk arbetsdag. Jag hann precis hem så att jag hann parkera bilen vid Konserthuset och hinna in till symfoniorkesterns konsert. De inledde med en Regndans av Brita Byström. Ett småtrevligt stycke men behållningen före paus var ändå pianosolisten Martin Sturfält som brakade loss i Adolf Wiklunds Pianokonsert nr 2. Jag satt och oroade mig en stund över att solisten skulle trilla av pianopallen tills jag kom på att han har säkert suttit ett antal timmar på en sådan genom sitt liv. Han spelade bra, eller faktiskt superbra, men med sådana där yviga rörelser utanför tangenterna. Jag kan inte låta bli att fnissa. Det blir så konstnärligt att det blir som en serieteckning.

Efter paus tog dirigenten Andrew Manze tag i mikrofonen och ledde oss in på den spännande historien om Johannes Brahms och då speciellt hans Symfoni nr 3, som orkestern skulle spela. Jag blev lite småkär i dirigenten. Inte i honom som person, men i honom som presentatör och som dirigent. Jag har en känsla av att han kunde hitta lite annan typ av musik i samma noter som så många andra dirigenter har nött sig igenom. Det var verkligen spännande. Andra satsen kändes lite onödigt lång, kanske beroende på att tempot i den gjordes onödigt lågt. Men allt förläts i den tredje satsen. Då var jag lite småkär även i Johannes Brahms. Hur skönt det var att komma hem och få sätta på sig myskläder behöver jag väl knappast uppta något större blogginläggsutrymme för att tala om. En lång och innehållsrik dag var över och nu var det etthundra procent avkoppling som gällde. Nu är det faktiskt etthundra procent säng som gäller. På återseende med ett utvilat leende!

PS. Idag fyller Norges skiddrottning Marit Bjørgen trettio år. Nu med lite distans till OS, så kan vi väl vara så pass ödmjuka i vårt svenska sinnelag att vi skickar över lite gratulationer? Gratulerer med dagen Marit!