Jag vet inte hur många gånger Mr T hade uppmanat mig att spara allt viktigt material på ett USB-minne eller på vår externa hårddisk, men den här B-uppsatsen fanns på ett enda ställe. I min dator, som var död, långt ifrån samarbetsvillig, strejkande och totalt värdelös. Jag var på väg att ge upp studierna. Jag såg alla skrivtimmar fladdra förbi till ingen nytta. För en stund hade jag varit nöjd. Återstod bara några källhänvisningar, sedan skulle jag korrekturläsa och begrunda innan inlämningen. Det var en otroligt uppgiven och orolig dag vill jag dra mig till minnes. Stackars Mr T, han har inte bara sin fru som behöver datorsupport. Arbetskollegor, goda vänner, släkt och nästan hela jordens befolkning hör av sig. Alltid någon form av kris. Utan att Mr T är medveten om det så har han räddat många familjersituationer. Jag är honom evigt tacksam för B-uppsatsen. Jag fick väldigt gott omdöme och visst tog jag åt mig berömmet, men den gången hade det överhuvudtaget inte blivit någon B-uppsats om det inte var för Mr T:s datorintresse. Visst har jag förklarat tillräckligt om varför jag inte kommer att blogga om den linjära datorstrukturs-kön?
En tredje förklaring på ordet kö finns och det är den där pinnen eller stången som används vid biljardspel. Det hörs väl på min beskrivning av biljardkön som pinne eller stång att jag inte är någon professionell biljardspelare? Förresten, jag är inte professionell på något, så det är inte så konstigt. Om jag inte visste att det hette kö så skulle jag kunna säga skaft också. Jag har inte någon som helst aning om hur lång den är, men kortare än jag och jag är 1,67 meter över markytan. Kan den vara en och en halv meter? Något kortare? Jag kan ta med måttband till konserthusets Green Room, musikernas uppehållsrum, någon gång och mäta upp en sådan där kö, som ser ut som en pinne, en stång eller ett skaft. Jag får väl försöka smyga med uppdraget. Verkar det inte misstänkt om en musikerfru springer omkring och mäter biljardköer? Får kanske dra till med en liten vit lögn om att jag funderar på att sy kö-fodral, men det verkar långsökt. Jag tror jag lägger ner projekt hemligt mätningsuppdrag. Det går kanske att googla på biljardkölängderna?
Jag är ingen bra biljardspelare. Det är svårt att vara bra på något som jag inte tränar upp mina färdigheter i. Jag gillar sporter med runda tillbehör i, men det ska inte vara några extra tillbehör som till exempel racket elller köer. Jag är mer pang på den runda tingesten direkt. Fotboll, basket, volleyboll, handboll och bowling. Inte så mycket för golf, tennis eller biljard. Enda undantaget är pingis. Det tycker jag är rätt roande, men det är på en sådan låg nivå att jag hoppas att aldrig Jörgen Persson eller J-O Waldner tittar in på min blogg. Inte ens av misstag. De kommer att fnissa åt mina tafatta backhandsförsök. Vi spelade rundpingis på rasterna på högstadiet. Det var riktigt roligt som omväxling till det mer stillasittande kortspelandet. Hade man tur fick man stå bakom eller framför favoritkillen. Eller varför inte ta emot eller slå serven till densamme? Det var inte stora krav på högstadiet som du kanske förstår. Rundpingiskön var en av de trevligare köerna i livet. Men de flesta av oss vet att livet går inte bara ut på att spela rundpingis.
Så snabbt över till dagens kö. Efter jobbet så gjorde jag och Mr T några ärenden. Ganska snabbt avklarade, för båda två hade stort behov av att få komma hem. Men så hamnade vi alltså i kön. I affären. Damen framför oss kände kassörskan lite mer än ett vanligt expedit- och kundförhållande, så de tjattrade ganska mycket om ditten och datten. Då slog det mig att jag har blivit tålmodigare. Denna insikt kom över mig helt plötsligt. Jag vet inte vad det beror på eller hur länge jag har gått ovetandes om detta. Hade jag så mycket annat att fundera på att jag så väl behövde den här pausen i livsbruset? Var köandet en gåva? Ja, det kändes nästan så. Jag tog inte in vad de pratade om medan varorna slogs in. Däremot hamnade min blick på kylförvaringsskåpet för snusdosorna.
Jag önskade att min chef hade stått bakom mig, så att jag hade kunnat fråga på direkten. Jag kommer säkert ihåg frågan nästa gång jag ser honom i kaffeautomatskön på jobbet. Men kanske det inte är den första frågan han förväntar sig på kafferasten. Du chefen, jag har lite snusfunderingar... Jag förvånas över hur många olika märken det finns. Det var jag ganska medveten om förut, men jag känner bäst till Ettans. Inte av egen erfarenhet förstås. Jag har testat en gång i min ungdom. Det var väl ungefär vid samma tid som rundpingisen. Jag skyller på att jag var ung och dum. Den fördelen har inte chefen. Han är varken ung eller dum. Jag har i alla fall för mig att han snusar Ettans. Portionssnus. Jag vet att det finns lössnus också. Det använder kontraktsprosten. Du förvånas kanske över min snuskoll? Jag förvånas mer över att prästerna snusar, men det låter jag vara nästintill osagt i dagens blogginlägg. Jag lägger inga aspekter och åsikter i deras snus. Så länge jag inte behöver lägga någon slags snusskatt för prästernas snuskonsumtion. Sådant känns förlegat nuförtiden.
Nu till snusfunderingarna. Det fanns vitt snus i portionsförpackning. Vad är det? Det fanns snus i mint-, anis- och körsbärssmak. Är det som smaksatt tuggummi eller vad ska det vara bra för? Är det inte snussmaken i sig som snusarna vill åt? I kombination med nikotinet förstås. Det fanns dessutom small, medium, large och normal på portionspåsarna. Hur stor är då normalpåsen? Den kan ju inte vara likadan som small, medium eller large? För då kunde de ju lika gärna ha använt någon av dessa kategorier. Är de övriga tre onormala? Alltså, jag trodde att snus var snus. En dosa. Inget mer. Nu verkar det vara en vetenskap, som jag fick tid att tränga in i, i den nu växande kön. Sällskapet bakom oss, som tyvärr inte var snusexpertisen i prästkrage, började bli lite oroliga och suckande. Speciellt den lille kotten i min höfthöjd. Mr T stod närmast honom och var den som först inledde dialogen.
Vad ska du köpa för slem då? undrade Mr T. Allt för att distrahera honom och avhjälpa de stressade föräldrarna. Slem, svarade grabben. Jag ska köpa slem. Mr T hade alltså prickat rätt på benämningen utan att veta om det. Det här slemmet låg på burk och var turkosfärgat. Det skulle vid hemkomst lämna burken och kastas omkring. Kottens mamma suckade. Pappan skakade på huvudet. Så kom en uppgiven kommentar: Det kommer att geggas med en liten stund, för att sedan bli liggande på golvet som en kladdig liten fläck. Pojken verkar inte förstå föräldrarnas irritation, utan behöll stolt lyckan över att han snart skulle vara ägare till en burk med slem. Mina tankar gick givetvis i den småländska riktningen och vad en förkyld smålänning skulle kunna åstadkomma med några burkar närproducerat slem och karamellfärg. Jag vet att många av mina läsare har drabbats av vinterkräksjukan eller kommer att bli drabbade, så jag gör kanske bäst att ligga lågt med äckligheter.
På hemvägen hamnade vi i en bilkö som ringlade sig fram i begravningsföljetempo. Visserligen är det vinter, många vägar är moddiga och snövallarna gör körbanorna onormalt smala, men om bilföraren inte behöver växla från ettan till tvåan någon gång under färd, så borde han eller hon kanske fundera på buss. Jag vet att jag nyss skröt med mitt plötsligt anländande tålamod. Det prövades ännu en gång på kort tid. Jag klarade provet. Jag kan lugna dig med att jag reagerade någorlunda normalt. Tålamodet var inte bortblåst, men det blev lite naggat. Tankar som: Köp en bil med gaspedal nästa gång och Parkera gärna, men inte mitt på vägen for igenom mitt huvud. Men jag visade inte finger, tutade inte, körde inte om och pekade inte mot pannan. Sådant hade jag kunnat göra i rundpingisåldern. Nu tror jag att köandet kan lära oss något. I en kö står vi aldrig ensamma. Vi har samma mål. Vi går framåt. Vårt tålamod prövas. Om vi tar oss tid att reflektera, så hinner vi kanske se de små viktiga tingen. Just idag var det i form av en liten kille, som lyckligt visade fram en liten burk. Med slem. På återseende med ett leende!
PS. När vi körde femton kilometer i timmen istället för femtio, så hann vi se en del tråkiga altantaksras. Vart är världen på väg undrade sonen häromdagen. Jordbävning i Haiti och Chile, snökaos på hemmaplan, översvämning på Madeira. Det finns hur många exempel som helst på eländes elände just nu. Så var rädd om kön. Den är ett bevis på att du inte är ensam och att åtminstone någon mer än du är på väg åt samma håll. Ikväll är det fotboll på TV, Sverige-Wales och jag hoppas på en ringlande supporterkö för framhejandet av vårt landslag. Jag känner mig i alla fall inte lika ensam som när det gäller Södertälje SK och Östers IF. Då pratar vi anti-köbildning. Som något ödsligt månlandskap. Känns nästan läbbigt. Ja, slemmigt faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar