Ett underifrånperspektiv

Kära bloggläsare, jag utlovade en gästbloggare i gårdagens blogg. Så nu lämnar jag över tangentbordet till Mrs Tatue. På direkten. För att inte ta för mycket utrymme från vad jag tror kan bli en rätt spännande och ovanlig blogg. Det ska bli intressant med lite nya perspektiv på tillvaron. Detta får vara förordet och så återkommer jag med ett litet slutord. Jag kommer att kanske ta hand om dagens PS. Men nu så vänder vi strålkastarna mot min första gästbloggare. Jag säger hjärtligt välkommen Mrs Tatue. Sidan är din.

Tusen tack för det varma välkomnandet! Detta känns ovant och mycket spännande för mig. Jag är en total nybörjare på bloggning, men kände att det här kan vara min chans att få synas och komma fram i ljuset. Jag lever minst sagt ett väldigt undangömt och skyddat liv. Jag har väl mest existerat i tanken och i en längtan under många år. Så för en dryg vecka sedan var det dags att få mig på plats. Det blev inte den mest framträdande placeringen i livet, men jag har i alla fall en plats. Det är mer än de flesta har i dessa tider. Fast som sagt, jag hålls dold än så länge och nu undrar jag när det bli min tur att synas.

Den mesta tiden tillbringar jag gömd under en strumpa. Som om det inte räckte, så dras det på långa byxor utanpå som ett extra lager. Därefter, de allra flesta dagarna, så täcks jag över ännu mer. Så att inte den minsta lilla gnutta av mig ska kunna tränga igenom. Jag har sett många insidor av strumpor, byxben, stövlar och kängor kan jag lova. Jag vet att min bärare längtar efter vår och värme, men det är inget mot vad jag gör. Jag har hört henne sucka ett flertal gånger: Åh, jag vill ha vår! Jag vill plocka vitsippor och gullvivor. Jag vill cykla ut till havet och sitta på en solvarm sten. Jag har lust att ropa tillbaka: Vad tror du jag gör då? Jag som håller till här på lägsta nivån och dessutom trängs in i mörka utrymmen. Inte mycket sol här nere.

Jag ropar inte tillbaka. Jag klagar inte ens. Jag vet att strumporna, byxorna och stövlarna är av omtanke. Jag får ge mig till tåls. Dessutom blir jag mer ompysslad än många andra delar av kroppen, som jag delar mitt utrymme med. Jag blir smörjd tre gånger om dagen till exempel. Det är inte alla som får uppleva sådan lyx. När jag är nysmörjd så är byxbenet uppkavlat och strumpan nedhasad och jag får min stund i rampljuset. Så jag ska inte klaga, för jag har märkt att jag visas upp med stolthet. Kolla här, så snygg den är, säger ordinarie bloggaren ganska ofta. Jag har också fått omdömet cool, läcker, fin och helt rätt. Märker jag tillstymmelse till avundsjuka där ute i bloggosfären? Hur många av er får dagligen höra sådant?

Jag har avgett ett löfte till ordinarie bloggaren att skriva städat. Löften ska hållas, så jag ska inte riskera att bli utkastad på grund av detta. Men något litet smaskigt kan jag väl ändå få avslöja? Pyttelitet? Om det inte passar ordinarie bloggaren, så kan hon ju redigera och radera. Då vill jag avslöja att hon sjunger i duschen. Jag förstår att det är inget hon är ensam om. Det jag tror hon är ganska ensam om är att hon har en så bred repetoar. Sedan hon köpte biljetter till sig och Mr T, som hennes make heter, till Tomas Ledin-konserten ikväll, så har det varit många typiska Ledinlåtar. Vad gör du nu för tiden? I natt är jag din... Sommaren är kort! Femhundra dagar om året. Emellan textfraserna lägger hon trumsoundet som också är typiskt ledinskt.

Nästa gång kan det vara Gilbert O'Sullivan-repetoaren. Jag kan tänka mig att det är flera läsare som inte har en aning om vem det är. Han heter egentligen inte Gilbert. Det är hans artistnamn. Hans rätta förnamn är Raymond. Hade inte det varit lika coolt, läckert, fint och helt rätt, för att använda den ordinarie bloggarens vokabulär? Gilbert är i alla fall en irländsk sångare, kompositör och pianist. Var mest i ropet på sjuttiotalet och tillhör alltså ordinarie bloggarens barndom. Det är helt otroligt men hon kan texter som Alone again, I'm a wrighter not a fighter och What's in a kiss. Hon letar gamla LP-skivor på loppisar och Gilberts plattor har alltid småländska prislappar. Två kronor, fem kronor. Inte ett öre mer. Sedan åker hon lyckligt hem och sätter nålen mot vinylen och ut strömmar minnena från barndomen. You know I love you what more can I say. Although the words themselves are not my way. For me a kiss that lasts a minute or two. Is how I say that I love youuuuuuuu. Så där håller hon på tills någon av ungdomarna kommer upp och undrar: Vad är det här för något? Tack gode Gud, för att hon håller det inom duschen tänker jag.

Jag tror mig ha förstått att hennes favoritpsalm är Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Den sjunger hon på både glada och ledsna dagar. Hon verkar ge tusan i att det är en alldeles vanlig psalm och att den är uttjatad för många. Hon nynnar den ofta på ett m och ibland så altar hon och de som är i närheten får tänka sig melodin. Det är för övrigt allt från Michael Jackson till Magnus Uggla. Jag blir inte riktigt klok på att hon har så bred musiksmak. Det enda som inte verkar falla henne i smaken är dansband. Kommer det en sådan låt på radion så hör jag henne säga: Men herregud.. och sådant här får de STIM-pengar för. De borde få betala för att förstöra en underbar dag.

Nu känns det som om jag får stanna där med avslöjanden. Jag ser ett tydligt tecken hos henne att det finns en önskan om vår. Det är inte många positiva kommentarer om snö och kyla. Utan mest gnäll: Usch, vad mycket snö det är. Nu räcker det. Fasen så halt det är här. Ändå vet jag att hon uppskattar motgångar. Eller, nej, det där lät ju konstigt. Självklart uppskattar hon inte motgångar. Men när hon möter dem, så brukar hon på något finurligt sätt se någon mening med dem. Åtminstone så brukar hon säga att motgångarna hjälper oss att uppskatta det vanliga, det normala och det enkla. Det som vi kallar vardag. För min del kan jag tycka att den största motgången som jag har just nu är att hon är en sådan inbiten byxälskare. Hennes favoritplagg verkar vara jeans. Svarta eller vanligt deminfärgade. Någon gång då och då åker det på en snyggbyxa av klassiska mått. Men jag kan avslöja att det hänger hur många fina kjolar som helst i garderoben. Det kan man inte tro. Jag tröstar mig med att snart är det sommar och då blir det shorts. Byxälskaren kortar bara byxbenen och då blir det shorts. Det är jag glad för. Så att jag äntligen får komma fram ur strumpslöjan. Jag, Mrs Tatue. Som står för orden: Jag älskar dig. Tack för mig.

PS. Helt galet att tatueringar kan få fram så mycket. Ibland kan det vara intressant att få ett annat perspektiv på tillvaron. Det har jag fått den senaste tiden och sådant är lärorikt. Jag tvingas ta ställning till vad jag tycker och vad jag står för. Det är nyttigt. Tack Mrs Tatue. Okej, nu återstår bara för mig att avsluta och då får jag passa på att framföra mina gratulationer till svärmor, tillika barnens farmor och Mr T:s mor. Hon fyller sjuttio år idag. Födelsedagen firas på annan ort, så det blir ingen tårta idag. Det blir festande i april med släkten och då firas även svärfar av, som också han blir sjuttio i år. Här kommer bloggrattis till svärmor. Hoppas du får en fin dag. Jag är inte direkt ledsen över att det inte blir någon sjuttioårsfest ikväll, för mina planer för kvällen går inte av för hackor. Tomas Ledin-konsert. Eller rättare skrivet: TOMAS LEDIN-KONSERT! Jag återkommer med rapport. När jag har återfått fattningen. På återseende med ett leende!