Avskalat men inte kärnfritt

Jag vet inte om du har noterat att jag har installerat ett räkneverk på bloggen? Så att jag ser hur många unika besökare som går in här och kollar läget. Vi människor söker tydligen bekräftelse på ett eller annat sätt. Jag har inte haft räkneverket så länge, men jag förvånas över att jag har en hel del besökare. Nu faller kanske mätaren platt till marken efter gårdagens blogg. Låt mig spola ner den direkt och göra ett nytt försök. För visst är det väl så att vi då och då har behov av att börja om. Få en ny chans. Stryka ett streck. Lär dig livets stora gåta. Älska, glömma och förlåta. Den texten har du säkert sett på någon väggbonad eller i någon prosabok. Nu ska det helst rimma och då passar det med gåta och förlåta. Men i sammanhanget skulle vi kanske kunna placera in gråta också? För i samband med kärlek och förlåtelse, så är det ibland oundvikligt att det kommer tårar. Tårar av svek, tårar av smärta, tårar av glädje, tårar av lycka. Ibland gråter vi utan att egentligen veta varför. Tårarna har ett eget tyst språk och det behöver inte förklaras eller översättas.

Jag brukade i min roll som lärare lite skämtsamt säga att varje människa har rätt till en andra chans. Kanske var det så att en elev inte var nöjd med sitt provresultat. Det var kanske till och med så att det inte var godkänt. Självklart ska det finnas möjlighet att rätta till det, om det nu är så att viljan finns hos eleven. Så det fanns ett allvar i min något glättiga ton. Jag har den inställningen till mycket i livet. Det är bara att gå till sig själv. Vi sitter säkert var och en på någon typ av misslyckande. Något som vi inte är stolta över. Något som vi vill ha ogjort. Något som vi önskar var annorlunda. Något som vi är ledsna över. Något som vi helst av allt vill glömma. Något som vi vill förändra. Dags att börja om. Ta ett nytt steg. Stryka det där berömda strecket.

Jag tror faktiskt att det är lättare att ge andra människor en andra chans än oss själva. Vi är ofta hårdare mot oss själva och gåtan verkar extra svår att lösa när det gäller vår egen person. Jag har ingen bra förklaring till det. Det är någon slags omvänd egoproblematik. När det gäller att ta åt sig beröm för något, så slår vi ofta ifrån oss och säger: Äsch, den där gamla trasan eller Nej, men det där var väl inte så märkvärdigt. Däremot när det kommer till förebråelser mot oss själva så viftar vi inte iväg dem lika lätt. Vi har svårt för att förlåta oss själva. Det tror jag är något vi måste jobba med. För att på så sätt kunna förlåta andra. På riktigt. För att få väggbonaden att bli levande. En lösning av gåtan att älska, glömma och förlåta. En slags underbar kombination av att få-tre-betala-för-en.

Det här med svek är inte lätt. Jag tänker ofta på Jesus och Petrus i den situationen. De stod varandra riktigt nära. Simon Petrus. Du kanske känner till honom litegrann? En galileisk fiskare, som tilldelades en ledarroll kring Jesus. Det var han som kallade Jesus för Messias. Det var han som lovade att stå vid Jesu sida genom allt. Ja, han lovade till och med att gå i döden för sin Mästare och ändå var det han som trillade dit när Jesus blev fängslad och dömd till döden. När de frågade om han kände honom, förnekade han det inte bara en gång. Inte två gånger, utan hela tre gånger.

Petrus gav upp. Han faller ihop. Säkerligen gråter han. Han tvingas börjar om på ruta ett. Jag kan känna med honom. Jag förstår att han känner smärtan ända ner i magen. Jag anar att han har sprängande huvudvärk. Det var säkert länge sedan som han var så rädd. Han ger sig ut på sjön igen, tillbaka till sitt liv som fiskare, men han får ingen fisk. Han försöker gå sin egen väg, men han misslyckas. Min gissning är att han känner sig ganska värdelös. Han svek alla löften han hade gett till Jesus. Han svek honom när allting kom till kritan och han gav upp. Han sa till och med rakt ut: Jag känner inte Jesus. Om jag hade varit i Petrus kläder, hade jag också känt mig ledsen, sorgsen, förtvivlad, rädd och med många stora frågor inför framtiden. Hur ska det bli? Hur ska det gå? Är detta slutet på allt det som har varit så bra? Finns det någon ljusning? Någon ny chans?

Det börjar bli ganska spännande i historien om Petrus och Jesus. Jag tror det beror på att det är för att vi känner igen oss. Vi har alla någon gång svikit våra ideal och tagit ett steg i en riktning som vi inte ville. Vi delar Petrus smärta. Vi delar hans hopplöshet. Vi har kanske haft en orolig natt? Eller flera? Fortsätter vi att läsa, så finner vi trösten. Saken är nämligen den att Jesus kommer till Simon Petrus på stranden. Han ser till att han får fisk i näten och de sätter sig ner och äter. Helt i tystnad. Hade jag varit Simon Petrus hade jag nog också varit tyst. Jag hade skämts så fruktansvärt. Jag hade inte kunnat se Jesus i ögonen, efter det som jag hade gjort mot honom. Jag hade varit rädd också. Rädd för en utskällning och rädd för att bli dömd. Rädslan hade säkert sitt hjärngrepp om magen.

Saken är den att Jesus är inte arg på Petrus. Det enda han efter en stund säger är: Petrus, älskar du mig? Petrus svarar: Ja, det gör jag. Med så mycket inlevelse som man kan ha när man känner sig totalt värdelös. Jag kan tänka mig att det ligger mycket uppgivenhet och trötthet i svaret. Jesus frågar samma sak igen och Petrus svar blir det samma. Då frågar Jesus en tredje gång, en gång för varje gång som Petrus har förnekat Jesus. Den här sista gången bryter Petrus ihop och han ser på Jesus och säger: Herre, du vet allt! Det är nämligen så. Jesus visste hur innerligt Petrus älskade honom. Han visste allt som han bar på och han visste hur värdelös han kände sig.

Jag vet inte om du känner igen dig i Petrus. Det kanske inte handlar om att du har svikit Jesus. Det kanske handlar om att du har svikit en annan person? Det kanske handlar om att du har svikit dina ideal? Det kanske handlar om att du har svikit dig själv? Det sista kanske inte är helt lätt att svara på. Jag tror, eller jag är säker på att någon gång i livet så faller vi bort ifrån det vi tror på och står för. Vi misslyckas. Vi får ont i magen. Känner huvudvärken dunka. Vi behöver upprättelse. Förlåtelse. Nåd. Vi behöver om igen få omslutas av kärlek.

Petrus kunde ha sagt: Nej, nu skiter jag i alltihop. Jag klarar mig själv. Jag behöver inte allt det här tjafset. Jag drar ut på sjön och bryr mig inte om förlåtelsetugget. Poängen är att han valde inte den vägen. Han gick inte till angrepp eller försvarade sig. Han nöjde sig med att säga: Herre, du vet allt. Det var säkert en rejäl U-sväng i Petrus liv. Tillbaka till en plats där han hörde hemma. En plats som var bestämd för honom sedan länge. Jag är säker på att du innerst inne känner var du har din plats. Låt den här berättelsen bli en vändpunkt i ditt liv om det nu är så att du står mitt inne i en tid av förnekelse och svek. Mot dig själv, mot andra, mot Gud. Det är inte lätt att vara sin egen GPS, när vi inte vet vart livet vill leda oss. Jag är glad för att i dessa situationer kunna vända mig till min Herre, som jag litar på och som jag tror har full koll. Jag tackar honom för alla vackra vänner som ger mig vänskap och kärlek i så stora mått att jag inte förstår dess bredd, höjd och djup. Låt oss hjälpa varandra. Låt oss börja med att visa varandra en sådan kärlek som Jesus visade Petrus. På så sätt kanske vi kan förstå livet stora gåta. Den som handlar om att älska, glömma och förlåta. På återseende med ett leende!

PS. Jag uppdaterade min status på Facebook häromdagen med att skriva:Vet inte hur det gick till, det borde vara omöjligt, men vårkänslorna har infunnit sig! Jag tyckte på något sätt att det pirrade inombords av förväntan, längtan, kärlek till värme och allt det där som betyder just vårkänslor. Igår kastades allt på ända och det var bara brutal vinter, snö och kyla. Det blåste från alla håll och det formligen virvlade runt. Lika illa inombords som utomhus. Jag strök ett streck över vårkänslorna och stod ansikte mot ansikte med kung Bore. Det riktigt stack till i kinderna och flingorna skar i ögonen under eftermiddagspromenaden. Men så kom jag in till köket och där låg den vackra duken på köksbordet. Skålen med vindruvorna stod kvar och jag motstod inte frestelsen, utan stoppade några stycken i munnen. Söta och välsmakande. Så där underbara som vindruvor kan vara. En påminnelse om livets ljuvlighet som hänger i klasar. Redo att plockas. Vindruvor. Goda att bara stoppa i munnen som de är. Eller tillsammans med andra gottigheter i en fruktsallad. Russin. Sött och gott och får in snabb energi i kroppen. Vindruvor som har trampats till vin. En av livets stora fröjder. Jag kommer för närvarande inte på fler användningsområden för vindruvor, men det gör kanske du? För mig räcker det att de låg där i skålen på köksbordet och påminde mig om att allt behöver inte vara snöoväder och kyla. Det är inte kört. Ge inte upp. Inte än. På ett ställe i Bibeln så hälsar Jesus särskilt till Petrus. Jag vet vem jag hälsar särskilt till just nu. Jag tror att det gör du också, om du bara tänker efter.