Är det herr eller fru Tussilago?

Dag och natt är inte exakt lika långa idag på vårdagjämningen! Det är bara vad vi vill tro när vi ser ordet i almanackan. Tillståndet med utjämningen sker egentligen något dygn senare. Det är en hel vetenskap med solljuset, så det är klart att det inte bara är som att svitcha en elströmbrytare. On/Off. Ljusets böjning skiftar och det kan lysa på mer än halva jordytan på en gång och solen är kanske inte så nogräknad med vad som råkar stå i våra almanackor just idag. Det där sköts av något som är större än tryckpressen på Almanacksförlaget. Men vi kan ändå kosta på oss att glädja oss åt att vi nu är i slutfasen av den extremt långa och tuffa vinterperioden. Jag ropar absolut inte hej ännu åt våren och sommaren, för det ryktas om att det kan bli ett bakslag redan imorgon. SMHI varnar för snöbyar och kyla. Förlåt om jag är glädjedödare så här i inledningen av dagens blogginlägg. Någon kanske redan har utropat: Vadfalls? Är inte dag och natt lika långa idag? Vad är det du säger? Ska det bli snökaos imorgon igen?

Hur det än är med solljusets böjning och vad som fortfarande är längst, dag eller natt, så går det inte att komma ifrån att den här dagen har varit en dag full av takdropp, blaskiga vägar och strålande, värmande solsken. Något inom mig har startat upp längtan efter den första tussilagon. Jag vet var jag ska titta först. Alltså, jag har mitt speciella börja-leta-här-ställe, med de bästa förhållandena för de små oansenliga knopparna. Därefter står det inte på förrän det är dags att titta efter, de än mindre i utseendet tilltalande, blåsippeknopparna. Tiden rullar på och snart är det vitsippeknopparnas tur och de har inget att säga till om i yttre utstrålning heller.

Tussilago, blåsippor, vitsippor, så efterlängtade naturfenomen, men så enkla och obetydliga i sin knoppning. Det händer verkligen ett underverk i solens omfamnande ljusstrålar. Värmen får knopparna att öppna upp sig och du som har sett någon av dessa blommor vet vad jag pratar om. Om du inte har en aning, måste du lova mig att du försöker gå ner på knä och noggrannt studerar blommorna på nära håll. Det är något magiskt över denna lilla del av tillvaron. Så finurligt i sin skapelse och så vacker i sin enkelhet.

Jag har nu kommit upp i den ålder då jag kan bli nostalgisk över barndomen och när jag nu bloggar om blåsippor, så kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på förskolan och på en liten vårsoaré som vi hade. Det måste nästan ha varit sången "Blåsippan ute i backarna står" som skulle framföras, men jag minns egentligen bara att vi hade blåsippeblad hängande om halsen och blåsippsblommor på huvudena. Allt tillverkat av någon slags grön- och blåfärgad crepepapp. Vi såg säkert ganska gulliga ut inför våra föräldrars ögon. Sedan kom en tid i mitt liv, liksom i alla andra tonåringars liv, då sådant där gulligull bara är supertöntigt och piiiiinsamt. Jag har överlevt tonårstidens puppa och kommit ur levande och kan återigen se det som lite förnöjsamt tårframkallande. Så sött, så vackert, så vårigt.

Går det att hitta ett budskap i naturens vintervila och i det som solens värmande strålar gör för knoppbristandet nu kring vårdagsjämningen? Ja, det är jag övertygad om. Jag tror inte att det är alls speciellt svårt att dra en koppling mellan oss människor och blommorna. Jag behöver bara gå till mig själv och jag erkänner på stört att det finns dagar då jag känner mig som en fet tussilagoknopp. Grusig och med en massa visset skräp runt omkring mig. Jodå, säkerligen har någon jycke varit där och uträttat sina behov också. Jag är inte mycket att ha för världen. Så viktigt det då är att någon ler sitt bländande leende mot mig och likt solen slår sina värmande armar om mig. Vad jag behöver är att få vara i detta lilla trivsamma växthus med goda förutsättningar för att våga slå ut och komma i blomning. Alltför många människor vandrar idag omkring inneslutna i sin egen knopp och får aldrig möjlighet att blomma ut.

Tänk så mycket skönhet vi går miste om. Alla människor har med rätt näring och med rätt förhållanden så mycket att visa upp. Jag vet inte vad det är som gör att vi trycker undan dem. Är det rädsla för att vår egen blomning inte ska bli lika viktig och framträdande? Eller är det så illa att vi inte ens är medvetna om att andra människor har en skönhetsblomning? Har de fastnat i ett oansenligt knoppningsläge för oss? Tror vi dem inte om mer? Om det är så att vi är rädda för konkurrens, så vill jag bara påminna om den fantastiska effekt som finns i en dikesren när många tussilago slår ut i full blom. De tar tillsammans upp konkurrensen med solen. De skiner ikapp och vi bländas av mångfaldens effekt. Jag blir alldeles tagen. Ett skitigt, skräpigt och trist nonsensdike förvandlas till den vackraste platsen på jorden. För att tussilago har förstått vitsen med att jobba ihop sig. Vi människor har mycket att lära i tussilagoläroboken.

Jag hoppas verkligen inte att vi har hamnat så långt ner på intelligensnivån att vi inte förstår människors lika värde. Då är det dags att jag påminner om att vi människor är skapta till att se det himlen ser, alltså att titta på våra medmänniskor med Guds ögon och bibelordet är tydligt på den punkten. Vi är som ädelstenar i hans ögon. Vi är som de vackraste pärlor. Vi skulle säkert kunna använda bilden för oss som den tjusigaste blåsippan också om det känns enklare att förstå. Det är inte alla av oss som vet hur ädelstenar eller äkta pärlor ser ut. Ta det vackraste du vet och så lägg på lite bonus, så har du endast en aning om hur Gud tänker om dig och mig. Vi är sååå mycket mer i hans ögon än våra hjärnor någonsin kan tänka ut. Vi speglar oss nämligen i honom eller i henne. Eller i det eller i den. För mig är det inte så viktigt att könsbestämma eller pronomenbestämma Gud. Det är sjukt viktigt för vissa människor. För mig är det istället viktigt att bestämma om Gud finns i mitt liv eller inte. Gud har många namn, men hur stor roll spelar det egentligen? Är det inte viktigare om han är en verklighet i mitt liv? Om jag sedan kallar honom Herre, Pappa, Gud eller min skapare... eller henne Föreståndarinna, Mamma, Gudinna eller Feministiska Härskarinnans Gestalt... Jag är ledsen, det har aldrig upptagit någon stor del av min känsloverksamhet.

Däremot är det otroligt viktigt för mig att andra människor får växa till och komma ut i full blom. Jag tror nämligen att det är Guds vilja. Eftersom alla människor är skapade till hans avbild, så vore det väl märkligt om vissa människor skulle gå igenom hela livet som inneslutna och ihoppressade vårblomsknoppar? Omgärdade av förruttnelse och hundbajs? Jag tänker mig Guds avbild som något helt annat. Som en solvarm, gul tussilago, som en härligt vilsamt blå blåsippa eller som den renaste vita vitsippan. Så vackra som vårblommorna, så efterlängtade som de är, lika vackra är vi och så mycket längtar Gud efter oss. Vårdagjämningen och dag och natt är inte exakt lika långa. Men vi har som vanligt tjugofyra timmar på dygnet då vi kan slå ut i full blom och bli de som vi är tänkta att vara och vi kan också använda tiden till att låta andra få blomma i livsrabatten. Jag tillåter mig att tänka lite egoistiskt. Om andra människor blommar, så får jag del av den vackra utsikten och av glädjen. På återseende med ett leende!

PS. På självaste vårdagsjämningen är det också FN:s internationella dag mot rasism. Orden rasism och rasister känns som det där ruttna, tråkiga och smutsiga som döljer blomknopparna ute i naturen. Men ett är då säkert. Växtkraften och viljan att ge friskt liv till naturen gör att vi snart har full grönska och härliga sommarängar. Växtkraften och viljan att visa civilkurage och ge friska idéer till vårt samhälle gör att rasister och rasismen snart är totalt förmultnade i sin ideologi. Jag är fullt övertygad om detta. På den punkten står jag i full blom.