Nu gör jag mitt fyrahundraåttiofemte blogginlägg. Det känns inte så mycket märkvärdigare än det fyrahundraåttiofjärde och jag tror inte att heller det nästa, det fyrahundraåttiosjätte, kommer att kännas så speciellt märkvärdigt. Jag närmar mig det femhundrade och det känns däremot lite extra. Femhundra blogginlägg. Vi närmar oss någon slags milstolpeplats. Fast som du märker så spelar egentligen antalet inte så stor roll. Jag har varit på jämna hundratal förut och det garanterar inte att det blir något vettigt. Sedan kan det komma en blogg på det mest ojämna matematiska tal du kan tänka dig och det glimrar till. Äntligen något vettigt som rinner ut från tankeverkstaden ner genom fingrar och så till nedslagen på tangenterna.
Den här bloggens inläggningstidpunkt avslöjar bara att jag fuskar. Jag har nämligen klivit upp i ottan för att skriva psalmtext. Igår kom det nya arbetsuppgifter per e-post. Med tema och allt. Jag inser att det inte bara är att stiga upp i ottan nästa dag och sätta fingrarna mot tangenterna och så vips har en psalmtext producerats. Den taktiken fungerar ofta när det gäller bloggning. Det blir något producerat så fort jag loggar in och fixar till ett nytt inlägg. Det garanterar inte kvalitén på bloggen, men det blir oftast något som präntas ner. Jag är fullt medveten om att vissa dagar borde jag kanske inte ha loggat in överhuvudtaget. Den här veckan har det både varit prutt och slem och frågan är välmotiverad: Får treåringar verkligen registrera en egen blogg?
Jag gör ingen hemlighet av min ålder och jag närmar mig snart fyrtiofemårsdagen. Jag blev påmind igår om detta och dessutom att det var någon slags halvjämn årsdag. Sett till siffrorna så har fyrtiofyra varit bra mycket mer jämnt. En regel för jämnhet inom matematiken är att om multipeln är delbar med två, så är det ett jämnt tal. Vi testar, fyrtiofyra delat med två är lika med tjugotvå. Fyrtiofem delat med två är lika med tjugotvå... och en halv. Det kanske är därför den kallas halvjämn? Jag fyller tjugotvå och en halv för varje ben jag står på. Står jag på ett ben bär det upp hela åldern. En fyrtiofemårig kropp. Eller med halvjämn kanske menas att den här dagen ligger mellan två stora poler vad det gäller ålder. Fyrtio och femtio. Slå ihop båda dessa och jag är uppe i nittio och så delat med två, fyrtiofem.
Jag har ingen som helst åldersnoja. Jag använder Mr T:s storleksuttryck vad det gäller kläder. Det där är bara en siffra. Han har inte förstått glädjen i när hustrun kommer i en kjol i storlek trettiosex istället för trettioåtta. Han har förmågan att ta ner mig på jorden, med den förnuftiga kommentaren. Det där är bara en siffra. Det må så vara och jag vet att det beror på så mycket annat. Vilken modell det är till exempel. Precis som med åldern alltså. Den beror också på så mycket annat. Det finns sjuttonåringar som är tröttare på livet än sjuttioåringar. En ung ålder är ingen garanti för hälsa och välmående. Jag känner mig väl till mods i min kommande halvjämna ålder. Det är som Mr T säger, det är bara en siffra. Jag är medveten om att jag har en kropp som passerat fyrtio och fött två barn. Jag är också medveten om att jag är nyfiken på livet som ett barn som nyss lärt sig gå. I vissa sammanhang känner jag mig som sexhundra år. Fast det är mer i mina åsikter om vad som är rätt och fel och det kan nog uppfattas som mossigt av några.
Jag ska fira kungligt i flera dagar. Jag inleder firandet redan imorgon kväll genom att gå och vila ögonen på Tomas Ledin. Ja, jag ska lyssna också, det lovar jag. Jag hoppas att han inte har fått någon åldersnoja och dragit på sig några fjortis-scenkläder eller någon gubbig kostymbyxa. Tomas Ledin SKA ha vit, lite uppknäppt skjorta och slitna, ljusblå jeans alternativt svart skinnjacka och svarta jeans. Fullt ljus på de grå tinningarnas charm och han har mig i sin hand. Jag kommer sitta smetad kring hans lillfinger. Min kärlek till Tomas Ledin har inget med ålder att göra. Den kärleken är nästan lika gammal som jag själv. Sedan blir det lite lugnt firande i helgen med släkten och så på tisdag kan jag nog förvänta mig att familjekören kommer in, helt orepeterat och ouppsjunget, för att riva av Ja, må hon leva. För att inte tycka om att fira min födelsedag, så är det ganska bra jobbat av mig.
Det är en av de sakerna som skiljer mig och min bror åt. Vi är på många sätt väldigt olika. En grundläggande sak är att han är kille och jag är tjej. Han fyller dessutom inte halvjämnt, utan slår till med den mest hysteriskt jämna födelsedag som du kan tänka dig. Han blir femtio. På vår dotters studentdag dessutom. Det är inte den mest lysande planeringen, men jag kan inte klandra mina föräldrar för dålig planering retroaktivt femtioett år tillbaka. Det skulle vara att kasta sten i glashus, eftersom jag själv inte alls tänkte framtidsplanering när jag blev gravid för andra gången. Det tror jag inte någon begär av mig. Tyvärr Mr T, jag tror vi måste vänta några månader, för annars finns risken att det lilla knytets studentdag sammanfaller med min brors femtioårsdag och så kan vi inte ha det. Vem orkar ta sådan noggrannhet med i familjeplanerandet? Det skulle vara min bror i så fall. Allt för att freda sin födelsedag.
Jag har aldrig mött någon person som är så förtjust i att fylla år som min bror. Jag tror inte det är den årliga förnyelsen av ålder som glädjer honom. Egentligen tror jag inte att det är själva födelsedagen som sådan heller. Utan mer en kombination av festen och möjligheten att samla dem han älskar omkring sig. För det är han verkligen bra på. Att få människor att känna sig välkomna och omhändertagna. Sedan spelar det inte så stor roll om det är hans egen eller någon annans födelsedag. Han tar tillfället i akt så att säga. Han gläds åt firandet. Själv är jag nog mer av den åsikten att det behöver inte nödvändigtvis vara födelsedag för att vi ska träffas eller ta hand om varandra. Jag tillhör nog dem som uppskattar det lilla extra en vanlig måndagskväll i novembermörkret eller att vänner kommer över på en spontanfika när alla födelsedagar lyser med sin frånvaro. Jag och min bror är olika på väldigt många punkter. Men det finns ingen som har mitt systerhjärta såsom han. Han är helt enkelt världens bästa bror. Olikheter behöver alltså inte betyda något negativt. Tänk om Hitler hade tänkt på det.
Hur var det nu med psalmskrivandet? Det är dags för mig att ta tag i textförfattandet igen och här sitter jag och bloggar. Det kan verka undflyende, men saken är den att jag under bloggandets gång har sorterat lite tankar och tagit något litet steg framåt i processen. Två texter handlar det om. Den ena med tema och temat är pingst. Jag har nu lagt upp en liten strategi. Jag ska sätta igång med att leta fram pingsttexter. Både de som finns i bibeln, men som också finns nedskrivna som psalm- och sångtexter. Bibeln känns som en naturlig källa, eftersom psalmboken bör ha sin grund förankrad i den kristna tron. Då är Bibeln ett säkert kort och bra mycket bättre än all blaha-litteratur som krängs ut till upplevelsetörstande kristna. Att läsa på redan skrivna sångtexter kan vara bra ur flera aspekter. Dels för att få inspiration, men också för att undvika plagiat. Det är ju onödigt att skriva en text som redan finns.
Okej, när påläsningen är klar, så ska jag fundera lite över vad pingsten betyder för mig. Jag tror inte på att skriva en text som ligger enbart på en teologisk grund utan någon personlig förankring. Det finns redan så många dåliga exempel på sådan kristendom. Det känns dött, dammigt och dåligt. Vi skulle kunna roa oss med att kalla den DDD-tron. Men jag har nyligen bloggat om förkortningar i form av tre F, så jag skippar förkortningarna den här gången. Om jag inte vågar vara personlig i texterna, så blir det ytligt. Det finns redan så många ytliga texter. Du har kanske följt Melodifestivalen? Jag har inte gjort det. Dels på grund av att det har varit OS och det går före karuseller, men mycket beroende på att det är så ytligt. Jag kan för tillfället bara komma på en text som jag känner har haft lite djup på senare år och det är Sanna Nielsens Empty Room. Den verkar ha fyllt ett tomrum hos människor, för den hördes länge i nästan varenda butik. ICA Maxi, Lindex, Glitter, Expert, Åhléns. I think we were right, but we did it wrong. Ever since you left me I just can't go on. No, I can't even read the news today. 'Cause everything reminds me of yesterday. Empty room. Empty heart. Since you've been gone. I must move on. Empty room. På det sättet Sanna Nielsen framförde den, så flyttades hela svenska folket in i hennes smärta och det var lätt att känna igen sig i hjärtesorgen.
Ja, jag eftersträvar igenkännande i mitt textskrivande. Det måste ändå bli en balans, så det inte bara bli upplevd känsla. För en psalm kan innehålla de ord som bär en människa över det största djup hon någonsin upplevt. Det kan vara den text som hon har repeterat in i sitt minne och som hon tar fram de dagar då livet känns innehållslöst. En psalm kan komma med tröst vid ett svårt farväl. Men den kan också ingjuta mod och tro för att våga gå framåt. En psalm kan lyfta en högtid. Jag minns fortfarande psalmerna som vi valde till vårt bröllop till exempel. De fick vara med och symbolisera kärleken. Så att skriva psalm är inte ett uppdrag som jag tar lätt på. Det är därför jag bloggar nu. Istället för att skriva om pingsten. Jag vet inte om det finns utrymme för en halvjämn psalm? Det måste kanske till några justeringar. En psalm som passar mitt i livet. Där befinner vi ju oss alla. Oavsett ålder. Ålder är bara en siffra. När vi förstår det, så kanske vi kan koncentrera oss på att leva. Den vackraste beskrivningen på livslängd har jag fått av min kollega. Den handlade om en trasmatta. Den berättelsen har jag sedan gråtit till många gånger. Den berättelsen ler jag åt lika många gånger. Den berättelsen påminns jag om varje gång jag kommer hem och ser den vackra trasmattan i hallen. Den som jag har fått av min mamma. Hon som planerade lika lite som jag. Men som älskade desto mer. På återseende med ett leende!
PS. Jag upptäckte när jag gick upp i ottan att dagen börjar tidigare nu än vad den gjorde för några månader sedan. Varför har ingen sagt något? Imorgon kommer förresten en gästbloggare till min bloggsida. Jag tycker det är dags nu. För lite nytt. Det är på tiden. Jag har haft det här utrymmet för mig själv alldeles för många gånger. Fyrahundraåttiofem närmare bestämt. Men det är bara en siffra. Inget annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar