Sov du lilla videung, än så är det vinter

Det rådde en tystnad i mitt föräldrarhem igår förmiddag som nästan kunde ha hört hemma i en Ingmar Bergman film. Rullen kunde ha arbetsnamnet: "Den stilla tystnaden". Det var inte på något sätt obehagligt eller märkligt, utan det var bara så det var. Tyst och stilla. Det berodde inte på ett storbråk, det berodde inte på tjurighet, det berodde inte på trötthet. Tystnaden och stillheten kom smygande och vi alla var medvetna om dess anledning. Vi förberedde oss för begravning och det kändes bara helt naturligt att varva ner tillvaron från hysteriska etthundratjugo kilometer i timmen till maximalt tio kilometer i timmen. Vi åt frukost i lugn och ro. Min pappa tog fram sin årsandaktsbok och läste några bibelord och väl valda tankar. Jag förundrades återigen över hur förunderligt lämpliga ord kommer seglande in i köksmiljön. Så bad pappa en innerlig bön och där någonstans mellan frukostmättnaden och kaffebryggsdroppandet la sig friden över oss alla.

Våren har kommit mycket längre här nere än hemmavid. Alltså i Hille, det jag i vanliga fall kallar hemma. Nu är jag i Virserum och det känns också som hemma. Mitt hem är kanske där jag ställer av mig skorna, vad vet jag? Lite av den vandringsfilosofin försöker jag eftersträvar och speciellt sådana här dagar då vi ställs inför ett definitivt jordefarväl, så känns det hoppfullt att veta att vi inte bara är borta, som om vi aldrig har funnits till. Jag gjorde mig fin från grunden, med snygga underkläder, fina nylonstrumpor, vit blus, svart kjol och svart kofta av det lite stiligare slaget. Snygga svarta stövlar. Skön svart scarfes och kappa. För med tystnaden och stillheten kommer en slags frusenhet. Trots att våren är långt kommen här.

Vi kom till kyrkan och parkerade. Det var torgförsäljning på det lilla torget vid gamla församlingshemmet eller sockenstugan, som jag minns att vi sa förr. Förr... när jag bodde hemma. Det annonserades i lokaltidningen att det var blomförsäljarens trettiofemte säsong på platsen. Detta innebär att jag har upplevt ruljangsen på plats. Förr... när jag bodde hemma. Rörigheten kring torgförsäljningen gjorde att vi valde att parkera nere vid busstorget. Det som i en storstad tar kvartar och halvtimmar, tar enbart sekunder eller minuter här. När vi klev ur bilen så såg vi fler som skulle på begravningen. Det finns vissa yttre kännetecken som klädval och handbuketter. När hjärnan och dess minne ställde in sig och kommunicerade med ögonen, så insåg jag att där var släkten. En del har jag inte sett på över tjugofem år. En del har tillkommit på senare tid. Ingifta och barn. Självklart var det trevligt att träffas, men som alla vet så är det en speciell förstämning vid begravning. Jag lät ändå de närmaste veta att jag tyckte det var fint att se dem. För vad skulle jag säga? Det var ju vad jag kände.

Virserums kyrka är en stor, ganska stilren kyrka. Den har blivit mindre med åren. Förhållanden förändras. Jag hälsade igenkännande på kyrkvaktmästaren. Funderade lite på barndomen och tonårstiden då jag och min bästa kompis var med och sjöng i Mariakören. Vi hade vita kåpor med röda ok. Mitt tydligaste minne därifrån var Alla helgons dag, då vi varje år sjöng "I himmelen, i himmelen, där Herren Gud själv bor". Det var det städade minnet, det finns ostädade också. Preskriberingstiden har säkerligen gått ut, så jag kan avslöja att jag och min bästa kompis tryckte våra favoritkillars namn i fållen på kåporna. Inte med tygfärg utan med hjälp av svarta fyrkantiga lakritsbitar med utstansade bokstäver på. Vi köpte dessa i kiosken vid Stora torget och samlade och bytte med varandra, tills vi hade fått ihop till namnen. Alla som inte behövdes åt vi upp. De var goda. Förstår egentligen inte varför inte de finns kvar. Det vore bra om de kunde kosta fem öre styck också, så att jag fick tjugo stycken för en krona.

Jag gör inte något bloggreferat om begravningen utan väljer att behålla mina tankar och känslor om den för mig själv. Jag kan inte komma på ett enda tillfälle när döden kommer lägligt och det tror jag på något vis kan ha att göra med att livet är så uppvridet i sitt tempo att det blir nästan besvärligt när vi måste stanna upp för självaste döden. Den känslan hade jag inte för den här begravningen. Visserligen var det inte ett tillfälle som var väntat, utan tvärtom. Det kom plötsligt, tragiskt, oväntat och väldigt dramatiskt. Ändå infann sig mitt bland alla tårar, alla varför och all sorg en frid om att detta var en fin tid att dö på. Inte vid jul när alla människor jagar livet ur sig i julklappshysterin och i julstöket. Inte vid nyår när det nya året ska firas in och blomsteruppsättningarna mest känns som om blomsterhandlarna gör sig av med alla julstjärnor, hyacinter och amaryllisar. Inte under sommarsemestern när det är svårt att samla alla släktingar, vänner och bekanta. Döden kommer aldrig lägligt, men jag tycker att min moster fick en av de bästa tiderna på året att avsluta sitt jordeliv på.

Kransarna och blommorna vid kistan bildade ett färgglatt hav av de fräschaste blommor. Tulpaner, gerberor, påskliljor, rosor, nejlikor, liljor och många andra sorter. Det var så otroligt vackert. När vi kom ut från kyrkan så badade kyrkbacken i solljus och det var en helt annan värme i luften, än den vi har vant oss vid det senaste halvåret. När vi kom hem och såg på termometern, så var det sjutton grader i skuggan. Våren kom på mosters begravningsdag och allt som kändes svårt, kändes i alla fall lite lättare än om det hade varit nollgradigt och snöblandat regn. Vi bytte om och gjorde oss färdiga för en skogspromenad. Min mamma stannade hemma, eftersom hon fortfarande dealar med sviterna efter en höftoperation. Vi övriga njöt av vårluften och fågelsången. Vi tog oss ner till sjön och jag bar hem lite av vårtecknen, för att även mamma skulle få njuta. En blåsippeplanta, lite vide och mossa ordnades till en miniblomstergrupp vid hemkomsten. Naturen är oslagbar när det gäller att skaffa fram livstecken. Den signalerar tydligt från död till liv och ett sådant budskap är tröstens ord på en begravningsdag. Om en vecka får vi ytterligare ett bevis på detta i påskens glada budskap. Döden och farvälet är inte sista anhalten för en människa. I min enkla tro, så tror jag att moster är den i släkten som mår bäst av oss alla just nu.

Min bror och hans fru lämnade Smålandsbygden efter frukost i morse. Jag och Mr T bibehöll vår lördagstradition med melodikryss och fick förstärkning av mina kära parenteser. Det var riktigt mysigt att soffa ihop sig med förmiddagsfika och kryssplan. Hade lokaltidningen kommit på besök så hade de fått en förstasidesbild på fyra livsnjutare. Den enda tråkigheten var min mammas höft som inte hade något bättre för sig än att värka konstant. Vi funderade en del på vad som kan ha tillstött. Inflammation, avstötning, felläge, ovant muskelläge? Helt klart är att något inte är som det ska, för min mamma är en av de mest smärttåligaste och envisaste personer som jag känner. Till och med bloggaren ligger i lä.

Under eftermiddagen har vi ägnat oss åt tradition också. En utflykt i Smålandsbygden. Jag åker gärna en sväng till Emmaus Björkå i hopp om att göra ett riktigt brakfynd i småländsk anda. Jag är ingen prylmänniska och absolut ingen prydnadssaksmänniska, så det är inte det som jag i första hand letar efter. Fast när vi förra gången hittade en Skultuna skeppsljusstake i mässing för trettio kronor, som på Skultuna visade sig kosta långt över tusen kronor, då kittlade det till i smålänningen. Idag blev det kanske inte samma antikfynd, men dock ett fynd. Eller vad sägs om en Tomas Ledin-LP och tio böcker för tjugo kronor? Ledin är Ledin och böckerna var i superfint skick. Badstranden i sommar är räddad. Nu slår det mig att jag fyndade en bok förra gången också. En röd-blå bok om Östers IF. För endast tre kronor. Jag vet att det finns några i min läsarkrets som tycker att det är alldeles för dyrt för en sådan bok. Men som hade kunnat ge hundratals kronor för en liknande om nästan vilket lag som helst från Allsvenskan och neråt i divisionerna. Märkligt? Ja, jag håller med.

Det finns ett uttryck i vår familj som min mamma har myntat på en semester i Skåne i min barndom. Vinden tar. Det ligger mycket i det och det var väl lite åt det hållet när vi avnjöt en underbar kaffekorg i det fria vid sjön i Fagerhult. I kombination med plockandet av vackra videkvistar från sälgen, så blev det en skön stund. Sådana stunder då jag mår som bäst. Det kändes skönt att sätta på Audistjärtvärmen på sexan under hemfärden. Det kan jag inte sticka under stol med. Våren tog några steg tillbaka idag. Det gjorde väl för ont för knopparna att brista. Allting har sin tid. Nu har i alla fall vintertiden haft sin. För i natt kommer sommartidens tid. Jag vet egentligen inte vad det ska vara bra för att hålla på att sätta fram och sätta tillbaka utemöblerna med klockvisarna två gånger om året. Men ordet sommartid gillar jag. Undrar om jag inte ska försöka få liv i den granlidskna skivspelaren och dra igång LP:n från nittonhundraåttioåtta med låten Another summernight. På återseende med ett leende!

PS. Lyd mitt råd. Åk inte till Småland om du håller på och fastar. Du kommer nästan aldrig att hamna i större knipa i ditt liv. Ni som envisas med att kalla smålänningar för snåla måste genast tänka om. Här flödar generositeten. Helt omöjligt uppdrag, när de kombinerar det med envishet och bjudningslusta. Här är fasta synonymt med otrevlighet.